298. Predikanter och missionärer behöva genom de troendes förbön understödjas, såsom Aron och Hur uppe-höllo Mose händer, medan Israel stred. Förbönen är en hemlig, för oss oförklarlig och dock väldig kraft. Predikanter och missionärer behöva ock uppmuntras genom de kristnas personliga intresse för deras verk. När de se sådant intresse, känna de sig mer livade och kraftiga, men när de sakna det, så blir deras arbete dem tungt, de känna sig till sinnet nedtyngda. Därigenom förlorar deras predikan den livaktighet, som den annars skulle hava, varav åter följer å åhörarnas sida missnöje och klander. De, som komma för att höra, bli allt färre o. s. v. Förfärlig är den skada, som förorsakas genom de kristnas försumlighet i denna del. Och allt detta skulle kunna förebyggas, om de troende på allvar betraktade saken såsom sin egen personliga angelägenhet. Men var finner man sådant? Var finna predikanterna ett sådant understöd, och det icke blott medan de äro nya, utan även när de bli gamla? Var söker man genom ihållande bön, genom kärlek och uppmuntring upphjälpa och bära dem i stället för att genom missnöje och klander tynga ned dem? Guds folk — o Guds folk, vakna upp över din plikt. Räkenskapen stundar icke blott för predikanterna utan även för dig, ty åt dig är missionens heliga bud givet. 299. Men därigenom, att den troende sålunda beder för missionen och visar ett hjärtligt intresse därför, kan han även uppelda andra till liknande intresse. Liksom dåsighet smittar av sig, så är ock livaktighet smittosam. Det ena glödande kolet sätter eld i det andra. Och tänk, om nu Guds församling vore full av sådana medlemmar, som av hjärtat levde, arbetade, försakade, både och talade för