högtidligheterna telegraferade konungen och drottningen till honom en hjärtlig lyckönskan. Det var majestätiskt gjort. Att en konung på en sådan dag kom ihåg en gammal simpel soldat, det var i högsta mening konungsligt. Men ännu mer majestätiskt var det handlat av vår Gud, att han, omgiven av otaliga lovsjungande änglar, boende i ett oändligt ljus, tänkte på oss, där vi gingo på jorden förfallna i synd och omgivna av mörker. Det hade varit konungsligt, om han hade sänt en ängel hit för att betyga oss, att han såg vår nöd och beklagade den. Men att han sände enfödde Sonen för att frälsa oss därur, det var icke bara konungsligt — det var gudomligt. 316. När Israels barn voro i Egypten och Gud såg deras nöd, så behagade det honom att frälsa dem. Och det verket lade han i Mose hand. När Mose gjorde det, visste han, att det var Guds verk han gjorde. Trots alla fiender, trots alla svårigheter, trots allt folkets o förstånd, otacksamhet, upproriskhet, ja, trots alla omöjligheter förtvivlade han dock icke, så att han skulle hava tänkt: ”Jag arma dåre, vad har jag företagit mig för ett övermänskligt verk?” Nej, han visste, att det var Guds goda behag, att folket just nu skulle förlossas ur träldomen och föras till löftets land, och det just genom honom. I all sin nöd vände han sig till Gud, och Gud stod honom bi. Det var Gud som gjorde verket genom Mose. 317. Detta är en mycket skön bild. Med rätta har man ock i Israels förlossning ur Egypten alltid sett en bild av syndares frälsning genom Kristus. Det var Gud, som behagade frälsa världen, såsom vi redan många gånger sagt. Hans verktyg, hans representant och ställföreträdare var Kristus. Till Gud vände sig ock Kristus i all sin nöd. Han