än att hjärtat måste blöda. När Paulus fick höra, att de kristna uti Korint voro söndrade så, att somliga kallade sig Pauliske, andra Kefiske (eller Petriske), andra Apol-liske, andra Kristiske, då vart han i sitt hjärta bedrövad, och han skrev och visade dem, att all sådan söndring var parti och en köttets gärning. Sådant läses av alla kristna nu, men inga tro, att det angår dem. Var och en tänker: Vi äro den rätta församlingen; de andra äro partimakare; om alla slöte sig till oss och anammade sanningen, så upphörde alla partier.” Så tänka Lutheraner, Katoliker, Baptister, Metodister o. s. v. Och alla föregiva de, att det är trohet mot sanningen, som nödgar dem därtill. 325. Sådant måste nu Herren se. Han måste se, huru ur det ena samfundet här, ur det andra där utstötas sådana, som han upptager, sådana som älska honom av rent hjärta. Han måste se, huru de utstötas för olika meningars skull, och hans måste höra dessa samfund prisa det såsom trohet mot honom, att de utstöta dem, som han mottager. Tänk vilken förskräcklig blindhet! Men huru skall det bliva? Skall det fortgå på samma sätt alltid hädanefter? Skall det vara förgäves talat, vad Herren i Joh. 17 bedit: Fader, jag beder för alla dem, som tro på mig, att de skola varda ett, såsom du Fader, i mig och jag i dig; på det att världen skall förstå, att du har sänt mig. Och den härlighet, som du har givit mig, har jag givit dem, på det att de skola vara ett, såsom vi äro ett; jag i dem och du i mig, på det att de skola vara fullkomnade till ett, på det att världen må förstå, att du har sänt mig och älskat dem, såsom du älskat mig. Skall denna bön vara förgäves? Skall det ock varda till intet, vad Herren i Joh. 10 säger: Det skall varda en hjord och en herde? Nej, och åter nej. Det är