behag, och han har lagt det i Sonens hand, och i hans hand skall det lyckas. 323. Betrakta vi därefter det närvarande tillståndet bland de till namnet kristna folken, så ser det visserligen icke hoppgivande ut. En förskräcklig orättfärdighet i alla avseenden synes där gripa omkring sig överallt, och hand i hand med densamma går en trotsig förnekelse av Gud och den han sänt. Man blyges icke att offentligt både i tal och skrift förlöjliga och smäda de heligaste ting; och de, som höra eller läsa det, finna sig roade därav. Det betraktas ofta såsom ett tecken på bildning, att man förstår att sätta sig över den gudomliga sanningen för att i stället omfatta de galnaste människofunder. Det ser mörkt ut, mycket mörkt. Kommer så därtill, att man ock lagstiftar mot den levande kristendomen samt förföljer den med böter och fängelse, då varder det ännu mörkare. Men vi behöva icke förtvivla. Evangelium skall med seger och triumf genomgå dessa stormar. Guds goda behag skall i Sonens hand lyckas. Vore saken lämnad åt oss, så skulle den snart misslyckas. Men nu är det icke så. Dödsrikets portar skola icke vara hans församling övermäktiga. Om än jorden välves om och bergen vackla och sjunka i havets djup, likväl skall Guds stad stå säker; Gud bor därinne (Ps. 46). 324. Se vi oss äntligen omkring bland dem, som i sanning tro på Jesus, så få vi även där skåda mycket, som är ägnat att väcka bekymmer och oro. De kristna äro delade i en stor mängd olika samfund, vilka inbördes misstänka, förkättra och bekämpa varandra. På alla sidor förskansa de sig gent emot varandra. När jag nu jämför detta med Kristi innerliga bön därom, att alla hans lärjungar måtte varda och förbliva ett (Joh. 17), då kan icke ske annat,