går visserligen så högt upp över allt mänskligt förstånd, som himmelen går högt över alla de hus och torn, som människor bygga. Men vad gäller? Man måste dock låta Guds ord stå där. Och salig är förvisso den, som äter och dricker och enfaldigt tror, vad ordet säger, alldeles såsom det står. Ty Herrens ord kunna icke svika. 351. ”Ja, men”, säger du, ”huru kan brödet och vinet vara någon gemenskap med Kristi kött och blod? Brödet är ju bröd och vinet är vin; det ser och känner man väl. Det går ju för resten in i magen och icke i hjärtat, och vad kan det då bringa för andlig välsignelse?” Sådant synes nu vara rätt förnuftigt talat, men här stå i alla fall Herrens ord, och bakom dem står Herren själv, och det bör vara nog. Förstår du icke saken, så förstår han den väl; och för dig är det mycket viktigare att få den sak, som orden innebära, än att med ditt förstånd fatta ordet i dess gudomliga djup. Säger han ”gemenskap”, så låt honom även hava menat gemenskap. Var inte rädd. Han vet nog, vad han säger. O111 du icke i din hand kan fatta allt havets vatten, så låt ändock havet vara så långt och så djupt och så brett, som det är. 352. Men att det synes dig orimligt, att lekamliga ting skola kunna medföra så stor andlig välsignelse, det må icke förbrylla dig. Själva ordet, som du hör, är i själva verket något lekamligt, en dallring i luften, som går in i öronen och slår emot deras botten. Huru kan nu ordet genom öronen gå in i hjärtat? Huru kan denna luftdallring i öronen giva ande och liv åt hjärtat, omskapa och förvandla det? Där stå vi inför idel hemligheter, gudomliga verkligheter. Ja, det dagliga bröd, som vi äta, det medför åt oss icke allenast ett stycke kroppsvikt, utan ock en för-