den sig däri, att han älskade de i synden bundna människorna och offrade sig helt för deras förlossning. Att älska syndare är ingen motsats till rättfärdigheten utan tvärtom ett nödvändigt uttryck av rättfärdigheten. Det ser man allra bäst på Jesus. När han går omkring för att uppsöka det borttappade, när han villigt och stilla lider smälek, när han för syndares frälsning äntligen offrar sitt liv samt på själva korset beder för sina fiender — skåda vi då icke uti allt detta den högsta tänkbara rättfärdighet ? Att offra sina ägodelar för vänner är rättfärdigt; att offra dem för sina fiender är en ännu högre rättfärdighet; att offra sitt liv för vänner är rättfärdigt, att offra det för fiender är en ännu högre rättfärdighet. Och sådan var hans rättfärdighet. 375. Denna Kristi rättfärdighet är ett uttryck av den himmelske Faderns rättfärdighet. Kristus var i allting Guds härlighets sken och hans väsendes rätta avbild. I honom bodde gudavarandets fullhet lekamligen (Kol. 2). Därför kunde han säga: Den mig ser, han ser Fadern (Joh. 14: 9). Alla de tankar, du gör dig om en Guds rättfärdighet annorlunda beskaffad än Kristi rättfärdighet, äro därför alldeles falska. Guds rättfärdighet innebär ingenting för fattiga syndare avskräckande utan tvärtom. När profeten ville trösta och glädja Sion, sade han: Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och en hjälpare (Sak. 9:9). En rättfärdig fader, en rättfärdig domare, en rättfärdig konung, en rättfärdig köpman, en rättfärdig hantverkare o. s. v. — det är ju allt tröstliga och goda ting. Lyckligt det barn, som har en rättfärdig fader; lycklig den stad, som har en rättfärdig domare, lyckligt det land, som har en rättfärdig konung, o. s. v. Ja visst. Men