ännu mer: lyckligt det folk, som har en rättfärdig Gud! Av en sådan kan man med visshet vänta hjälp i allt. 376. ”Ja men”, säger du, ”i detta allt visar sig kärleken men icke rättfärdigheten. Skulle han handla efter rättfärdighet, så skulle han bortkasta och fördöma syndare.” Nåväl, om så är, då är kärleken emot rättfärdigheten, och då är Herren söndrad i sig själv. Därav har ock kommit, att t. o. m. stora teologer lärt och ännu lära, att försoningens betydelse bestod däri, att Kristus skulle genom sitt lidande återställa den genom synden störda harmonien mellan Guds kärlek och Guds rättfärdighet. Ända därhän kan det mänskliga förståndets mörker gå, när man viker ifrån det enkla Guds ord. Men låt du sådant fara. Det att älska — att fritt och fullkomligt älska både vänner och fiender samt i verk och gärning bevisa sådan kärlek, det är rättfärdighet. När Gud därför genom sin lag ville lära människorna den rätta rättfärdighetens art, så gav han dem en lag, vars huvudsumma är kärleken. 377. När Jesus ville lära sina lärjungar att vara rättfärdiga såsom Gud, sade han till dem: Älsken edra ovänner, välsignen dem, som banna eder, gören väl emot dem, som hata eder, och bedjen för dem, som göra eder skada och förfölja eder (Matt. 5). Vem törs nu om detta säga: Sådant är kärlek, men icke rättfärdighet? Förstår icke tvärtom var och en, att sådan kärlek är den allra högsta rättfärdighet, vilken i sig innefattar allt annat, som heter rättfärdighet, såsom Paulus säger: Detta: du skall icke göra hor, du skall icke dräpa, du skall icke stjäla, du skall icke bära falskt vittnesbörd, du skall icke begära, och om det är något annat bud, det sammanfattas i detta ordet: Du skall älska din nästa såsom dig själv (Rom. 13:9).