färdiga från det, att de hava varit syndare. Om denna senare sak är här frågan. 394. Att rättfärdiggöra innebär då att i alla avseenden upphäva synden samt göra syndaren lik Gud till hjärta, håg och sinne och hela hans varelse. Därtill hör först syndernas förlåtelse. Säll är den, vilken överträdelsen är förlåten, vilken synden är överskyld, säll är den människa, vilken Herren icke tillräknar missgärningar (Ps. 32). Den, som har syndernas förlåtelse, är så kvitt och fri från alla sina förflutna synder, som hade han aldrig begått dem. När en fader förlåter sitt barn dess synd, så vill det säga, att han vill låta allt vara glömt, aldrig mer tala därom eller tänka därpå utan handla med barnet så, som hade denna synden aldrig varit gjord. Där man väl med munnen säger: ”Jag förlåter”, men sedan behåller ett bittert sinne i sitt hjärta, så att man icke kan vara lika vänlig som förr, eller som om ingenting hade hänt, där har man ännu icke riktigt förlåtit. Men Gud förlåter alltid riktigt. I hans hjärta stannar ingen olust, intet bittert minne kvar. 395. Om sitt sätt att förlåta synder talar Gud så här: Jag utstryker dina överträdelser såsom ett moln och dina synder såsom en dimma (Jes. 44: 22). Såsom molnet eller dimman upplöser sig för solens strålar och icke mer är tillfinnandes, så alldeles upphäves synden genom förlåtelsen. Det är, som hade det aldrig varit någon dimma; och det är, som hade det aldrig varit någon synd. Borta är borta, fullständigt borta, för evigt borta. 396. Samma fullständiga förlåtelse uttrycker Hiskia, när han säger. Du lät dig ganska hjärtligen vårda om min själ, att hon icke skulle fördärvas, så att du kastade alla mina synder bakom dig (Jes. 38: 17). Det man kastar