mer, att i Bibeln syndaförlåtelsen ömsom säges bero på syndabekännelse (utan att tron nämnes) ömsom åter på tron (utan att bekännelsen nämnes). Där det ena är, där är alltid det andra. 405. Härom säger David: Jag sade: Jag vill bekänna för Herren min missgärning; då förlät du mig min synds missgärning (Ps. 32). Så länge David förteg sin synd, hade han ingen förlåtelse utan Guds hand var svår över honom både dag och natt. Men så snart han bekände allt, var ock allt på stunden uppgjort och förlåtet. Han behövde ingenting gottgöra. I bekännelsen ligger ingen gottgörelse, och något annat gjorde han icke heller. Allenast känn din missgärning, att du har syndat emot Herren din Gud, säger Herren (Jer. 3: 13). Hör det ordet: Allenast. Det står där icke överflödigt eller för prydnads skull. Nej, detta enda och allena är villkoret för syndernas förlåtelse, att du av enfaldigt hjärta bekänner din missgärning. 406. Om vi bekänna synderna, säger Johannes, han är trofast och rättfärdig, så att han förlåter synderna och renar av all orättfärdighet (1 Joh. 1:9). Är icke detta tydligt, då gives det ingenting, som heter tydlighet. Grunden till syndaförlåtelsen är å ena sidan Guds trohet, emedan han lovat det och icke kan förneka sig själv, å andra sidan Guds rättfärdighet, ty det är rättfärdigt att förlåta synder. Men vägen och sättet att få syndernas förlåtelse är att bekänna synderna. Aposteln talar icke ett ord om något slags gottgörelse från någon sida. Kommen och låtom oss gå med varandra till rätta, säger Gud hos profeten Jesaia, om än edra synder vore blodröda, skola de varda snövita (Jes. 1: 18). Han säger icke: Kommen och betalen edra synder! nej, utan allenast: Kommen och gån