säga vi. Gud förlåter icke somliga synder i dag och andra först framdeles, utan han förlåter alla nu. Om du nu icke känner alla, så förlåter han dock alla. Den förlorade sonen räknade icke upp alla sina missgärningar, utan hans bekännelse var endast denna: Jag har syndat i himmelen och för dig och är icke värd att kallas din son (Luk. 15). Det samma skall ock vederfaras dig. 409. ”Men”, säger du, ”om jag icke kan tro syndernas förlåtelse, så är jag trots all bekännelse densamma förutan.” — Nej, detta är ett stort missförstånd. Syndernas förlåtelse beror icke alls därpå, att du tror att du har syndernas förlåtelse. Det är tusentals själar, som dag efter dag ropa om nåd och förlåtelse, såsom vore deras synder icke förlåtna, ändock de äro det. Det står aldrig i Bibeln: ”Om I tron, att edra synder äro förlåtna, så äro de det.” Nej, utan det står: Om vi bekänna synderna, Gud är trofast och rättfärdig, så att han förlåter synderna. ”Men”, invänder du igen: ”nyss sades, att en sann bekännelse alltid innebär tro.” — Ja, men märk: icke tro på syndernas förlåtelse utan tro ”på honom, som rättfärdigar den gudlösa”, och det är annat. Alltså i samma stund — hör om igen: i samma stund du med din syndanöd kastar dig på honom, som rättfärdigar den gudlöse, i samma stund har du förlåtelse. Men när du sålunda har förlåtelse, då bör du tro det och icke bete dig, såsom vore dina synder ännu kvar. Men kan du nu icke tro det, emedan det synes dig alldeles för orimligt stort, så har du saken i alla fall. Ty det står skrivet, och Guds ord bliver evinnerligen — även de stunder då du icke kan tro, att dét är så, som där står. 410. ”Ja men”, säger du, ”man måste dock bekänna av uppriktigt hjärta, och däri sitter felet hos mig. Jag kän-