ner ännu så mycket skrymteri.” Nåväl, att du känner din naturs skrymtaktighet, det är redan det ett vittnesbörd om ett uppriktigt hjärta. Att bekänna av ett falskt hjärta, det är att bekänna sina synder, medan man ändå trives i dem och tänker att förbliva i dem. Så gör världen, när hon söndagligen i kyrkan säger: ”Jag fattig, syndig människa”, men under tiden alls icke har någon tanke eller något hjärtligt begär att undkomma synden. Att bekänna synderna av uppriktigt hjärta är däremot att bekänna sina synder därför, att man av hjärtat åstundar att bliva upprättad ur dem. Och nu vet du väl själv, på vilketdera sättet du bekänner dina synder. Ty sant är: sker det med falskt hjärta, då är du ännu trots alla dina bekännelser likväl i dina synder; sker det av uppriktigt hjärta, då är du alla dina synder kvitt, även om du själv ännu gruvligen i samvetet kväljes av dem, såsom vore de icke förlåtna. 411. ”Ja men”, säger du, ”följer icke alltid ett gott samvete av syndernas förlåtelse?” Svar: utan syndernas förlåtelse gives visserligen icke ett gott samvete. Den, som utan syndernas förlåtelse har ett lugnt samvete, är försoffad. Men därmed är icke sagt, att på syndernas förlåtelse strax följer frid i samvetet. Ty denna frid beror icke allenast därpå, att du har syndaförlåtelse, utan även därpå att du vet och tror, att du har den. Varest denna tro eller detta vetande fattas, där måste du ännu vara orolig i samvetet. Men syndaförlåtelsen själv kan du dock hava. Ty den har du, såsom vi nu ofta sagt, i samma stund du av uppriktigt hjärta bekänner dina synder. Bland dem, som läsa eller höra detta finnas kanske ock många, vilka sålunda hava syndernas förlåtelse men ändå gå med hjärtat