fullt av oro, såsom vore de ännu i sina synder. Gud öppne då deras sinnen till att förstå, vad de i verkligheten äga! 412. ”Ja men”, säger du igen — o hur fullt är icke hjärtat av motsägelse, när det gäller att mottaga Guds nåd! — ”ja men, det står: Den sin missgärning bekänner och övergiver, han skall få barmhärtighet, och det är just min olycka, att jag icke kan övergiva mina synder. Huru mycket jag än bekänner och kämpar, tager synden mig ändå fatt, så att jag icke blir henne kvitt, och huru skall jag då kunna hoppas någon syndaförlåtelse?” Svar: du missförstår alldeles saken. Den som av uppriktigt hjärta bekänner sina synder, han har redan väsentligen övergivit dem; han har nämligen i hjärtat vänt sig från synden, så att han icke längre vill bliva i henne. Där har hos honom skett en sann sinnets ändring, såsom både Bibeln och erfarenheten visa. Den förlorade son, som gick från fadershuset bort till det främmande landet, och den förlorade son, som gick från det främmande landet hem till fadershuset för att bekänna sina synder — var visserligen en och samme son, och dock var där en högst väsentlig olikhet. Den enes sinne var vänt från hemmet till synden; den andres sinne var vänt från synden till hemmet. Och nu vet du väl med dig själv, om ditt bekännande allenast är läpparnas ljud, medan du i hjärtat väl trives i synden, eller om synden blivit din plåga, så att ditt bekännande avser en fullständig förlossning från henne. I senare fallet har du i hjärtat redan övergivit henne. Ty att synden, ifrån att vara syndarens lust, blir hans nöd, det beror icke på syndens förändring utan på sinnets ändring. 413. Syndernas förlåtelse kallas av Paulus i Rom. 4 den tillräknade rättfärdigheten. Där säger han nämligen: 19. — Smärtornas man.