dighet, som lagen äskar, skulle varda fullbordad av oss (Rom. 8:4). Genom födelsen av Adam hava vi fått en verklig synd; genom Kristus få vi en verklig rättfärdighet. Paulus säger icke, att ändamålet var, att lagens rätt-färdighetskrav skulle fullbordas utanför oss och sedan till-räknas oss, såsom hade vi själva fullbordat det, nej, utan att det skulle fullbordas i oss, så att vi bleve rättfärdiga, i sann och verklig mening sådana som Gud vill, att vi skola vara. Utan denna rättfärdighet skulle människan alltid förbliva obekväm att ingå i Guds rike. Ty om än synderna tusen gånger förlätes henne, så vore hon dock till sin beskaffenhet sådan, att hon icke kunde vara i himmelen, och då gagnade det henne intet, att synderna vore henne förlåtna. 417. Den som berömmer sig därav, att han är rättfärdig genom syndernas förlåtelse, men saknar denna väsentliga rättfärdighet, han bedrager sig själv. Hos alla sanna Guds barn finnes denna rättfärdighet. Därför säger David: Säll är den människa, vilken Gud ingen synd tillräknar, uti vilkens ande ingen falskhet är (Ps. 32). Därom säger ock Paulus till de kristna i Korint: I voren tjuvar, girige, drinkare o. s. v., men I vorden avtvagne, I vorden helgade, I vorden rättfärdigade i Herrens Jesu namn och i vår Guds Ande (1 Kor. 6: 11). De kristna äro ett i hjärta och sinne rättfärdigt folk, det är visst. Denna rättfärdighet håller ock nu på att allt mer och mer genomtränga hela deras varelse och liv, till dess uti dem icke finnes någon skymt av synd vidare, utan de stå där inför Gud heliga och rena såsom Kristus, deras broder och herre själv. Dit är det ock deras hjärtas åtrå står, och förr än de nått denna fullkomlighet, skola de aldrig kunna bliva fullkomligt till-