444. ”1 Skottland rövade en dag en stor örn ett litet barn, vilket modern, som arbetade i närheten, hade lagt i en höstack. Örnen bar barnet högt upp till sitt näste för att giva det till spis åt sina ungar. Man kunde tydligt se nästet på den höga klippan. Men vem vågade väl klättra dit upp för att rädda barnet? Jo, en dristig jägare vågade sig åstad, men kommen halvvägs greps han av svindel och måste återvända. Efter honom gjorde en annan försöket, men under vägen tog han ett felsteg och störtade ned i djupet. Då klättrar en kvinna upp för klippan till nästet, får tag i barnet, invecklar det i sin kjol och kommer välbehållen ned under grannarnas böner och jubel. Det var modern. — Vilkens kärlek är väl större än en moders? Men var ändå detta den största kärlek? Nej, det var det icke.” 445. ”Det var en gång en fest i Jerusalem, det var påsk, då ett sorgetåg från Gabbata drog upp till Golgata. En människa går där, på vilken allas ögon äro fästade. Det är en man. Han är betäckt med blod och bär ett tungt kors, under vilket han dignar. Han är omgiven av soldater och en mordisk folkmassa — och han föres upp till Golgata för att lida en försmädlig död på korset. Han är ingen syndare såsom den polske tjänaren eller den liine-burgska tjänarinnan eller den skotska modern, nej, han är utan synd, ty han är — den Guds helige. Han lider och dör icke för att rädda sin herre, icke för att rädda sin herres barn, icke för att rädda något sitt eget barn, utan han lider, han offrar sitt liv för sina — fiender, för sina motståndare. För dem dör han den marter fullaste död på korset i onämnbar dödspina, och detta för att rädda dem