de icke länge, förrän han med några modiga män begav sig tillbaka till skogen, där hans tjänare kämpat med vargarna. Framkomna funno de inga vargar på den blodiga platsen, utom dem som blivit träffade till döds av adelsmannens skott. Men den trogne tjänarens kvarlevor funno de. Han hade blivit uppäten ända till benen — ett väldigt talande vittnesbörd om kärlekens uppoffringskraft. Men var väl ändå detta den största kärlek? Nej, det var det icke.” 443. ”1 en by på Liineburgerheden utbröt en eldsvåda. Husen där äro täckta med halm, och fattar elden först i taket, så är vanligen intet hopp om att kunna dämpa elden. Ifrågavarande eld utbröt så hastigt, att husets innevånare måste kasta på sig, vad de i hast fingo tag uti, och störta ut. Men två små barn kunde icke rädda sig utan blevo inne. Då de, som kommit ut, fingo tid att tänka sig om, saknade de de två små barnen, och strax hördes deras skrik från det brinnande huset. Några modiga män försökte att intränga för att rädda barnen från en förskräcklig död, men hejdades därigenom, att det brinnande taket i detsamma föll ned och omgav huset såsom med en eldsmur. Men fanns då ingen mer, som ville hjälpa i sådan stor nöd? Jo se, genom rök och lågor störtar husets trogna tjänarinna in för att rädda barnen. Medan man under den mest spännande väntan och ångest avbidade hennes självuppoffrande räddningsförsök, var snart eldsmuren förtärd, och när man sedan trängde in i huset, träffades tjänarinnan liggande på golvet död och förbränd — men med de båda döda och förbrända barnen i sina armar. — Stor var denna tjänarinnas kärlek, men var det ändå den största kärlek? Nej, det var det icke.”