Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Adlersparre, Georg - 2. Adlersparre, Axel - 3. Adlersparre, Sophie - 4. Adlersparre, Carl August - 5. Adlersparre, Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adlersparre
20
Adlersparre
Axel Adlersparre (2). Miniatyr av A.
Gillberg 1809.
stormig tid" (A. Brusewitz). Hans
begåvning, handlingskraft och
beslutsamhet motverkades ofta av hans
nyckfullhet, oberäknelighet och
bristande förmåga att samarbeta med
andra. Av samtid och eftervärld har
han också varit föremål för de mest
skiftande värderingar. — Gift 1809
med Lmrisa Magdalena Linroth. —
Litt.: O. Sjögren, "G. A." (1881); N.
Edén, "1809 års revolution" (1—2,
1911); B. Sjövall, "G. A. och
tronfrågan 1809" (1917); L. Dahlgren,
"Excellensen på Gustafsvik" (1925). G.U.
2. Adlersparre, Axel, ämbetsman,
f. 29 juni 1763, † 16 sept. 1838 på
Näldö i Jämtland. Bror till A. 1. •—
Efter att ha studerat i Uppsala
inträdde A. på den militära banan 1778
och blev löjtnant 1785.1 Gustav III:s
ryska krig 1788—90 deltog A. med
utmärkelse och utnämndes till
ryttmästare 1792; han tog avsked ur
krigstjänsten 1796. — Liksom brodern
Georg deltog A. pä riksdagen i
Norrköping 1800 i den "jakobinska
oppositionen" mot det kungliga enväldet.
Som protest mot lantmarskalkens sätt
att expediera protokollsutdraget
rörande adelns beslut i
myntrealisations-frågan frånsade han sig t. o. m. sin
riksdagsmannarätt. Sedan A. utträtt
ur krigstjänsten, bosatte han sig på
Öland, arrenderade Borgholms och
Ottenby kungsgårdar och anlade ett stort
alunbruk. En verkligt betydande insats
har han gjort som ordf. i kommittén
för utmarkernas fördelning pä Öland
1812—18. Över 113 000 tunnland
kronoallmänning överlämnades med
full äganderätt till öns i omkr. 1400
oförmedlade hemman skattlagda jord.
Arbetet, som var oerhört svårt och
invecklat, upphjälpte öns jordbruk och
ökade kronans skatteinkomster. A.
var v. landshövding på Öland 1819—
.21, varvid länsstyr. fick sitt säte i den
på A:s initiativ nyupprättade staden
Borgholm, samt i Jämtl. län 1833
—34. Ett rykte, utgånget från
personliga fiender till A., att Borgholms
slott stuckits i brand på hans
anstiftan 1806, saknar all grund. A. var en
hederliur man. som oefronnvttiijt
arbetade för Ölands utveckling. Han blev
led. av Lantbruksakad. 1812 och av
Vet. akad. 1821. — Gift 1806 med
Carolina Ottiliana von Arbin. G. U.
3. Adlersparre, Sophie
Adolphine, målarinna, f. 6 mars 1808 på
Borgholms kungsladugård på Öland,
† 23 mars 1862 i Stockholm. Dotter till
A. 2. — A. röjde tidigt konstnärliga
anlag, som utbildades under studier
bl. a. i Paris (1839—40 och 1845—46)
och Dresden (1S45). Bland hennes
lärare ha O. J. Södermark och L.
Cogniet synbarl. påverkat hennes stil.
Under en utrikesresa, företagen med
statsunderstöd 1851—55, vistades hon
en längre tid i Rom, där hon tog
intryck av den tyska "nasarenska"
konstnärsgruppens strävanden och
även övergick till katolicismen. A.
målade en rad porträtt (av bl. a.
kungliga familjens medl. och påven
Pius IX), men det tyngst vägande i
hennes produktion äro kopior efter
Rafael, Murillo m. fi.
renässanskonstnärer, t. ex. kopian av Rafaels
Sixtinska madonnan (1845), som inköptes
av drottning Josephina och numera
finns i katolska kyrkan i Oslo. A:s
självständiga arbeten, t. ex. "Romersk
flicka med tamburin", äro mindre
vägande som konstverk. "Hennes
största betydelse", säger Gerda Boethius,
"torde ligga i att hon genom sitt
framträdande som konstnär och sin
sega kamp mot varje motstånd jämnat
vägen för den senare kvinnliga
konstnärsgenerationen." — Ogift. N. B.
4. Adlersparre, Carl August,
greve, skriftställare (sign. Albano),
f. 7 juni 1810 i Kristinehamn, † 5 maj
1862 i Stockholm. Son till A. 1. — A.
inträdde 1823 på den militära banan,
där han vann löjtnants grad 1841. Vid
faderns död 1835 blev han greve och
erhöll dessutom 1S38 titeln
kammarherre. —- Sin litterära bana
inledde A. 1830 med en diktsamling,
"Ungdomsdikter", som huvudsak].
vittnar om flitigt studium av Tegnér
och Stagnelius. Följ. år fick han
hedersomnämnande i Sv. akad. för det
Byron-påverkade poemet "Albano",
vilket namn han sedan upptog som
pseud. Inte mindre än fem gånger
erhöll han akad:s andra pris. Hans
"Smärre samlade dikter" (1841) blevo
en publikframgång, fastän de andades
"mera retorik än inre poesi". Sedan
han skördat mera kritik än bifall som
förf. av romantiserade berättelser,
övergick han till historiskt-politiskt
författarskap. I den bekanta striden
mellan Fryxell och Geijer uppträdde
han till förmån för den senare. Iians
största arbete blev "Tidstaflor" (5
bd, 1850), där han, dock utan
klarläggande utredning, försvarar faderns
politiska gärning såväl före som
efter 1809 års revolution. Ett verk av
bestående värde var "Anteckningar
om bortgångne samtida" (3 bd, 1859
—62), där A. med pietet och omdöme
framlägger såväl personliga minnen
som brev och manuskript av
framstående män han känt. A. företog ett par
resor till Paris och Italien men levde
annars omväxlande på sitt gods
Gustavsvik i Värmland och i Stockholm.
— Gift 1848 med Charlotte Aurore
Jeanette von Platen. N. B.
5. Adlersparre, Axel, sjömilitär,
ämbetsman, politiker, f. 27 okt. 1812
på Ottenby kungsgård på Öland, † 16
juni 1S79 i Stockholm. Son till A. 2.
—■ A. var kadett vid Karlberg
1825—-37 och blev sekundlöjtnant vid flottan
1837. Från 1838 seglade han på
främmande, i synnerhet amerikanska
örlogs* och handelsfartyg i fem år som
matros. Han blev premiärlöjtnant
1845, deltog i dansk-tyska kriget 1849
och tjänstgjorde därefter i
Karlskrona samt blev kaptenlöjtnant 1S54 och
kapten 1858. Från 1850 deltog A. med
iver i den offentliga debatten om
reorganisation av den sv. flottan och
verkade mot samma mål som
statsrevisor 1S60 och 1863. Sina
sjömilitära erfarenheter utvidgade han som
chef för fregatten Norrköping under
en expedition till Nordamerika 1861,
då han bl. a. studerade John
Ericssons monitor. Han blev 1862
kommendörkapten och 1863 chef för
Sjöför-svarsdep: s kommandoexpedition. I
denna ställning medarbetade A. till
den omorganisation av flottan, som
beslutades 1866 och gick ut på en
Carl August Adlersparre. Målning av Per
Wickenberg 1837 (Nationalmuseum).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
