Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alfvén, Hugo - Algot Brynolfsson, se Algotssönerna - Algotssönerna - Alin, Johan - Alin - 1. Alin, Oscar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Algot Brynolfsson
53
Alin
och instrumentatör är han mästerlig.
Han har givit adekvata uttryck åt
stämningar och situationer även där
han, ss. i de många
tillfällighetsverken, inte varit eller kunnat vara
starkare personligt engagerad. Den
senromantiska musiken har i A. en av
sina främsta företrädare, även
internat. sett; inte minst som en tekniskt
virtuos tolk av sv. stämningar liar
lian vunnit uppskattning i både in-
och utlandet. — Gift 1) 1912—36 med
Maria Triepcke; 2) 1936 med Karin
Wessberg. G. T.
Algot Brynolfsson, se
Algotssönerna.
Algotssönerna, sentida namn på en
stormannasläkt från Västergötland,
vars förnämsta medl. voro lagmannen
Algot Brynolfsson och hans
söner. En av dessa, Brynolf († 1317),
studerade länge i Paris och valdes 1278
till biskop i Skara. Han är känd som
förf. till de fyra officierna över den
heliga Helena av Skövde, Kristi
törnekrona, S:t Eskil och den Heliga
jungfrun samt har spelat en betydande roll
i det kyrkliga lagstiftningsarbetet
både för Västergötland och riket. Han
tillhörde Magnus Ladulås’ råd. En
annan son, Peter, blev 1279 kungens
kansler, och de övriga, Karl, Folke,
Bengt och Rörik, blevo alla mäktiga
män. Släkten, som på 1270-talet stod
på höjden av sin makt, störtades plötsl.
till följd av Folke Algotssons även i
folkvisorna mycket omtalade brudrov
1288. Det gällde Ingrid, dotter till herr
Svantepolk, den kanske näst kungen
mäktigaste och mest ansedde mannen
i riket. Brottet mot den nyl. stiftade
kvinnofriden var alltför flagrant för
att rovet skulle lämnas opåtalt.
Lagman Algot och hans son Rörik
tillfångatogos — de befriades dock åter följ.
år —, och de övriga sönerna räddade
sig till Norge. Karl, som synes ha
medverkat i brudrovet, blev senare gripen
och avrättad. Biskop Brynolf fick
avlägga en uttrycklig trohetsförpliktelse
till kung Magnus men fick dock
behålla sitt ämbete, tillhörde rådet
under förmyndarstyrelsen för kung
Birger och slöt sig under striderna
mellan denne och hertigarna till de
senare. Efter sin död blev han
betraktad som en helig man, och upprepade
framställningar gjordes om hans
kanonisering, dock utan resultat. Peter
blev i Norge en högt betrodd
ämbetsman, som anlitades mycket även i
diplomatiska beskickningar. — En
son till Folke Algotsson och den
rövade Ingrid Svantepolksdotter, Knut
Folkesson, gift med Margareta,
dotter till Torgils Knutsson, var rådsherre
från 1320-talet och vistades mycket
vid Magnus Erikssons hov. Han var
en av Birgittas huvudfiender. Trol.
syftar hon på honom, då hon talar
om "sin huvudfiende", som "slog
vatten över Kristi brud, då hon gick på
en trång gata". Han synes ha avlidit
omkr. 1350, enligt Birgittas uppgift
av näsblod. G. U.
Alin, Johan Alfred, arkeolog, f.
1 mars 1879 i Ö. Vemmerlövs skn,
Kris-tianst. län. Föräldrar:
hemmansägaren Anders Håkansson och Elna
Nilsdotter. — A. avlade folkskollärarex.
i Lund 1901 och erhöll s. å.
anställning vid Göteborgs folkskolor, blev
överlärare där 1927 och avgick 1939.
Vid sidan av sin lärargärning har han
framgångsrikt ägnat sig åt
vetenskaplig forskning. Efter geografiska och
historiska studier vid Göteborgs
högskola 1903—09 utgav han ett
geologiskt och geografiskt arbete
"Göteborgstrakten" (1912). Sedan 1915
har A. i sin vetenskapliga gärning
främst varit verksam som arkeolog.
Han deltog bl. a. i
fornminnesinventeringen för jubileumsutställningen i
Göteborg 1923, till vilken lian
utarbetade "Götaälvsområdets
fornminnen" (tills, med G. Sarauw, 1923).
Även internat, uppmärksammad blev
lians beskrivning
"Stenåldersboplat-sen på Sandarna vid Göteborg" (1933),
i vilken han behandlade lagerföljden
på boplatsen. Han har vidare utgivit
"Strandförskjutningarna i
göteborgstrakten efter istiden" (1934). Sedan
1929 är A. sysselsatt med en
beskrivning på bred bas över Bohusläns
stenåldersbebyggelse. Han blev korresp.
led. av Vitt. akad. 1929, led. av Vet. o.
vitt. samli. 1932 och fil. hedersdr vid
Stockholms högskola 1936. — Gift
1909 med Viktoria Olsson. S. L.
Alin. Släkten härstammar från
bonden Måns Stensson i Bostorp,
Len-liovda skn, Kronob. län. Namnet A.
antogs av hans yngre son, domprosten
Nils A. (f. 1712, † 1773), och efter
honom av hans brorson Nils A. (f.
1732, † 1794), kyrkoherde i Järstorp,
Växjö stift, som hade tre söner: a)
kyrkoherden Nils Anders A. (f. 1763,
† 1827), farfar till prof. Edvard A.
(A. 2), b) häradshövdingen Lars A.
(f. 1775, † 1841) och c) borgmästaren
i Sala, längre fram häradshövdingen
i österdalarna, Jonas A. (f. 1779, †
1S51), farfar till prof. Oscar A. (A. 1).
1. Alin, Oscar Josef,
universitetslärare, historisk och politisk
författare, politiker, f. 22 dec. 1S46 i Falun, †
31 dec. 1900 i Stockholm. Föräldrar:
auditören Oskar Jonas A. och Maria
Josef a Ekman. — Efter mogenhetsex.
1865 inskrevs A. vid Uppsala univ.,
där lian blev fil. kand. 1871 och fil.
dr 1872 efter att ha disputerat på
"Bidrag till svenska rådets historia
under medeltiden", som förskaffade
honom en docentur i statskunskap s.
å. A. förestod tidvis den skytteanska
professuren i vältalighet och
statskunskap från 1876, blev dess ord.
innehavare 1882 och var univ:s rektor
1899—1900. — Bland A:s historiska
arbeten märkas utom hans
gradualavhandl. bl. a. "Om svenska rådets
sammansättning under medeltiden"
(1877), "Sveriges nydaningstid från
år 1521 till år 1611" (Sveriges
historia från äldsta tid till våra dagar, 3,
1877—78), flera bidrag till Karl XIV
Johans historia, främst
fortsättningen av B. von Schinkels "Minnen ur
Sveriges nyare historia" (del 12: 1—
2, 1881—93), betitlad "Carl Johan
och hans tid", omspännande perioden
1828—44, samt det aldrig fullbordade
verket "Carl Johan och hans yttre
politik 1810—15" (1899). Därjämte
har A. skrivit ett flertal uppsatser i
statsvetenskapliga ämnen och även
verkat som flitig utgivare av
källpublikationer. En särställning inom
hans produktion intar hans
unionspolitiska författarskap, som haft ett
betydande politiskt inflytande. A. fick
även tillfälle att i riksdagen utveckla
sina åsikter i unionsfrågan. Han var
led. av Första K. 1889—99 samt av
konstitutionsutskottet 1890—99 och
hemliga utskottet 1895. Redan före
sitt inträde i riksdagen hade A. gjort
sig känd genom sina inlägg i
unionsfrågorna. Som skytteansk prof. kom
lian snart att rikta sitt intresse mot
den sv.-norska unionens folk- och
statsrättsliga grundvalar. Hans
främsta arbete torde vara "Den
svensk-norska unionen 1.
Unionsfördragets tillkomst" (1889), vartill
sluter sig "Fjerde artikeln af
fredstraktaten i Kiel" (1899), en gensaga mot
en artikel med samma namn av Hans
Forssell (i "Nytt juridiskt arkiv"
1895), som framträtt till försvar för
den gamla uppfattningen, att Norge
avträtts till Sveriges konung, icke till
Sveriges rike. A. hävdade däremot i
sina arbeten, att Norge genom
Kielfreden avträtts till Karl XIII ss.
företrädare för Sveriges rike, varför
avträdeisen grundat en rätt för detta,
att denna rätt ej upphävts genom
traktaten i Moss — de
överenskommelser, som därefter träffades, hade
således Kiel-freden till förutsättning
— och att de sv. kommissarier,
genom vilkas förhandlingar med
norska stortinget Norges grundlov av 4
nov. IS 14 kom till stånd, voro
ombud för sv. staten. Grundloven var
därför likaväl som riksakten ett
unionsdokument, som ej kunde
ändras utan sv. statens samtycke. A:s
teser utbyggdes vidare av hans
lärjungar vid univ., den s. k. "alinska
skolan", och blevo av största
betydelse för den sv. högerns inställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
