Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Anckarström, Jacob Johan - Anckarsvärd - 1. Anckarsvärd, Michael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anckarsvärd
82
Anckarsvärd
Michael (Cosswa) Anckarsvärd. Målning
(detalj) av C. F. von Breda 1810 (Riddarhuset).
och trotsig hade han som officer svårt
att underordna sig sina förmän och
lämnade därför officersbanan; under
den tid han var jordbrukare
invecklades lian i den ena processen efter
den andra med sina grannar. — A.
delade den adliga oppositionens ovilja
mot Gustav III för dennes
envålds-tendenser. Statens misshushållning
och den ökade beskattningen stärkte
ytterligare hans förbittring, som
måhända även fått näring av
upplysningsfilosofin och händelserna i
Frankrike under revolutionen. På ett sätt,
som A. själv knappast hade klart för
sig, samverkade allm.
missförhållanden och enskilda motgångar till att
hos honom skapa ett fanatiskt hat
mot Gustav III. Vid ett besök på
Gotland hösten 1790 under ryska kriget
hade lian flera gånger öppet smädat
kungen, vilket medförde en
högmåls-process. Den var ännu icke avslutad,
när mordet på Gustav III skedde, men
trol. hade den lett till, att A.
frikänts. Händelsen bidrog att
ytterligare skärpa hans bittra stämning. —
Under hösten 1791 blev A. bekant med
greve Claes Horn på Huvudsta, som
han invigde i sina mordplaner. Horn
sammanförde honom på nyåret 1792
med greve Adolf Ludvig Ribbing (se
dessa). Mordplanerna togo nu fastare
form, riksdagshändelserna i Gävle
1792 ökade ytterligare de
samman-svurnas förbittring. Redan före
riksdagen hade en annan
sammansvärjning mot kungen bildats i syfte att
oskadliggöra honom och genomföra
en statsvälvning. Till dessa
samman-svurna hörde bl. a. den kände
intrigören och ränksmidaren generalmajor
C. F. Pechlin, friherre Ture Bielke,
överstelöjtnant C. P. Lilliehorn,
löjtnanten friherre K. Ehrensvärd m. fi.
Efter riksdagen sammanslöto sig de
båda grupperna sammansvurna, och
operamaskeraden 16 mars 1792 gav
dem en eftersökt möjlighet att utföra
mordet. A., som flera gånger förut
fåfängt lurat på ett tillfälle att mörda
konungen, hade åtagit sig att
verkställa dådet. Han sköt konungen i
ryggen, arresterades följ. dag — de
bortkastade vapnen, två pistoler och
en skarpslipad kniv, hade röjt honom
—- och bekände genast sin delaktighet
i brottet samt, efter att ha
underrättats om Horns och Ribbings
arrestering, även deras. A. dömdes att slita
spö, mista högra handen, halshuggas
och steglas, varjämte hans gods skulle
tillfalla kronan. Avrättningen
verkställdes 27 april 1792. — Arvingarna
återfingo sedermera genom k. nåd de
dem fråndömda godsen. Släkten A.
ändrade med k. tillåtelse namnet till
Löwenström. — A. var endast ett
verktyg för de sammansvurna. Han
var övertygad om det berättigade i
sitt uppsåt och trodde sig göra det
sv. folket en stor tjänst genom sitt
dåd; i de andras författningsplaner
var han icke invigd. — Gift 1783 med
Gustava Löwen. — Sophie Elkans
historiska roman "Anckarström" (1—2,
1910) är det värdefullaste och mest
kända av de många arbeten, vari A:s
öde skönlitterärt behandlats. G. U.
Anckarsvärd, ätt, vars äldste
kände stamfar, Abraham Couchois,
lämnade Frankrike för
religionsförföljelses skull och inkom till Sverige
under drottning Kristinas tid. Han
slog sig ner i Långboda i Fellingsbro
skn, Örebro län, där lian hade
inseende över masugnar, stycke- och
kulgjuterier. Hans sonson Johan
Petersson, brukspatron (f. 1708, † efter
1777), ändrade släktnamnet till
Coss-wa. Dennes äldre son Michael, slutl.
landshövding och generallöjtnant (A.
1), adlades 1772 med namnet A.,
upphöjdes 1805 i friherrligt stånd jämte
äldste sonen, med succession av
värdigheten på dennes äldste son, son
efter son, samt erhöll 1809 grevlig
värdighet enligt 37 § R. F. Han blev
far till politikern greve Carl Henric
A. (A. 2), politikern greve Johan
August A. (A. 3) samt
överintendenten greve Michael Gustaf A. (A. 4) ;
med denne utdog den friherrliga och
grevliga ättegrenen på svärdssidan.
— Johan Petersson Cosswas yngre son
Magnus Cosswa, överdirektör vid
dockbyggnaden i Karlskrona (f. 1745,
† 1812), adlades 1787 och adopterades
på A. 1: s namn och nummer. Han blev
stamfar för den nu levande
ättegrenen och farfars far till envoyén,
kammarherren Per Gustaf August Cosswa
A. (f. 1865).
1. Anckarsvärd, M i ch a el, före
adlandet Cosswa, greve, militär,
politiker, f. 9 mars 1742 på Högfors bruk,
Västmianl. län, † 23 mars 1838 på
Karlslunds gods, Örebro län.
Föräldrar: brukspatronen Johan Petersson
Cosswa och Catharina Lind. — A. blev
student i Uppsala 1752, kom in på den
militära banan 1759 och deltog i
pommerska kriget 1759—61. Sin militära
sjöutbildning fick han efter 1762
genom att delta i ett flertal
sjöexpeditioner till närmare och fjärmare trakter.
Vid Gustav III:s statsvälvning 1772
tjänstgjorde han vid finska eskadern,
förde J. M. Sprengtportens lätta
dragoner från Borgå till Sveaborg och
deltog i dennes expedition till Sverige.
Han blev till belöning löjtnant i armén
samt upphöjdes 1772 i adligt stånd
under namnet A., avancerade därefter
mycket snabbt och utnämndes redan
1784 till överste och chef för finska
eskadern av arméns flotta. Som
sådan inlade lian stora förtjänster om
flottans nybyggnader och Sveaborgs
försättande i försvarstillstånd till det
emotsedda kriget, vars utbrott A.
genom att påverka Gustav III i det
längsta sökte förhindra. Den
misstämning, som därigenom uppstod hos
kungen, synes ha försvunnit efter
slaget vid Högland, då A. fick befälet
över hela arméns flotta. Under
händelserna i samband med
Anjalaför-bundet intog A. en tvetydig hållning;
hans förbindelser med Anjalamännen
ledde till att han arresterades 2
mars 1789. Genom G. M. Armfelts
bemedling och efter ett längre
privatsamtal med kungen återfick han
friheten 7 maj 1789, blev dennes
generaladjutant men fick dock icke följa
med i fält under återstoden av kriget.
I stället blev han led. av hemliga
krigsberedningen och
utredningskommissionen och hade där en mycket
betydande del i arbetet på härens
utrustning och reorganiseringen av
skärgårdsflottan efter olyckan vid
Svensksund och därigenom indirekt i
segern vid Fredrikshamn och det
andra slaget vid Svensksund 1790.
Efter krigets slut intill 1810 var A.
landshövding i Kalmar. Han
upphöjdes till friherre 1805. — Vid 1809—
10 års riksdag blev A. genom G.
Adlersparres inflytande lantmarskalk, var
ordf. i hemliga utskottet och
främjade där regeringens planer. Han var en
av dem, som kraftigast förordade fred
med Ryssland "även med de hårdaste
villkor". Till belöning blev han
generallöjtnant, greve och riddare av
Serafimerorden (1809). Hans
förbindelser med Adlersparre torde lia
förmedlats av sonen (A. 2), vars inflytande
på faderns oppositionsställning vid
1817—IS ocli 1830 års riksdagar icke
får underskattas. I sonens tidn. "Den
svenske medborgaren" publicerade
A. den 1 okt. 1830 sitt "politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
