Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Bark, Nils - 4. Bark, Ulric - 5. Bark, Nils - 6. Barck, Nils - Barcklind, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bark
182
Barcklind
Nils Bark (6). Teckning (detalj) av A.
Lewenhaupt 1845.
tet. Hans diplomatiska skicklighet
understöddes i hög grad av hans
representativa förmåga; emellertid
ådrog han sig därvid mer än 25 000
rdr banko i skulder, som regeringen
senare måste gälda. B. var även en
mycket begåvad aktör och spelade
ännu 60-årig Augustus’ roll i
Corneil-les "Cinna". År 1763 erhöll lian
hovkanslers titel. B:s depescher från
Wien återspegla med synnerlig
klarhet den österrikiska politikens stora
motsättningar och besitta fortfarande
betydande källvärde. År 1781
hemkal-lades han. Han var utsedd att ånyo
bli envoyé i S:t Petersburg men dog,
innan han tillträtt tjänsten. — Gift
med Maria von Dietrichstein. G. U.
4. Bark, Ulric, greve, riksråd, f.
19 maj 1718 i Stockholm, † 2 dec. 1772
därstädes. Bror till B. 3. — B. blev
fänrik vid Livgardet 1736 och deltog
1741—42 ss. löjtnant i finska kriget,
blev kapten och kompanichef 1749 och
överste i armén 1762. Under tiden
tjänstgjorde han även vid hovet; bl. a.
tillhörde han en kort tid kronprins
Gustavs kavaljerer, bland vilka han
enligt dennes yttrande var "den ende,
mot vilken man ej på förhand kunnat
intaga mig". Ss. hattpartiets
anhängare utnämndes B. efter
mössornas nederlag 1769 till riksråd. Från
detta ämbete entledigades han i maj
1772, då mösspartiet var förbittrat
över att han biträtt beslutet att
utestänga ofrälse sökande från förslaget
till vicepresidentsysslan i Åbo
hovrätt. Efter statskuppen s. å. inkallade
kungen honom ånyo i rådet. — Gift
1762 med riksgrevinnan Catharina
Ebba Horn af Åminne. G. U.
5. Bark, Nils Anton Augustin,
greve, ämbetsman, f. 27 aug. 1760 i
Wien, † 29 sept. 1822 på Bergshamra,
Solna skn, Stockholms län. Son till
B. 3. — Efter några få månaders vis-
telse vid Uppsala univ. avlade B.
kans-liex. 1777. Han hade då redan föreg,
år inskrivits i Kanslikollegium och
blev 1778 hovjunkare. Då Gustav III
bedrev underhandlingar för att få till
stånd en expedition mot det
revolutionära Frankrike, var B. hans
förtroendeman. Dock lyckades han ej uppnå de
resultat, som konungen åsyftat. Efter
dennes död blev B. 1793 statssekr. i
Utrikesexpeditionen men
motarbetades av Reuterholm och fick aldrig
något större inflytande utom vid
handläggandet av de pommerska ärendena.
Hans ungdomliga nit vid
genomförandet av vissa reformplaner bragte
honom emellertid i konflikt även med de
pommerska ständerna. Delvis av
denna anledning sändes B. 1799 till
Wismar som guvernör och president i
tribunalet, en överdomstol för Sveriges
tyska besittningar. I samband med
Wismars panjtsättnmg till hertigen av
Mecklenburg-Schwerin flyttades
tribunalet 1802 till Pommern. Gustav
IV Adolfs tyska krig medförde för B.
så gott som fullständig ekonomisk
ruin. Han fick avsked vid
presidentämbetets indragning 1810. — Gift
1784 med Catharina Charlotta
Traf-venfelt. H. ST.
6. Barck, Nils Ludvig Ferdinand,
greve, äventyrare, f. 8 febr. 1820 på
Börringekloster i Skåne, f 7 maj 1887
i Paris. Föräldrar: hovmarskalken
greve Nils Anton B. och friherrinnan
Maria Sofia Beck-Friis. Sonson till
B. 5. — B. inskrevs vid Lunds univ.
1S36, blev underlöjtnant vid Skånska
dragonreg. 1838 och avskedades ur
armén 1849 på grund av en offentlig
skandal i Köpenhamn. Han har gjort
sig känd som en internat, äventyrare
och projektmakare. På 1840-talet
vistades han mest i London, sysselsatt
med ekonomiska spekulationer, och
bildade bl. a. ett bolag för att
exploatera malmfyndigheterna i Gällivare.
Detta, liksom många andra delvis
fantastiska företag i olika delar av
världen, hade ingen varaktig
framgång. Däremot väckte B:s
framträdande ett visst uppseende, bl. a. pä
grund av hans äventyr i den eleganta
lialvvärlden i London ocli Paris. I
sistn. stad hade han frän 1840-talets
slut sitt stamtillhåll. Han hade
genom miss Howard, älskarinna åt
Napoleon III, kommit i kontakt med
denne och användes bl. a. av denna
anledning som mellanhand vid ett
försök 1855 att dra in Sverige i
Krimkriget på Frankrikes sida. — Gift
1857 med Claire-Marie-Napoline de
Marc. T. D.
Barcklind, Carl Wilhelm,
skådespelare, f. 1 juni 1873 i Sala.
Föräldrar: handlanden Carl August B. och
Anna Maria Myhrberg. — B. debute-
rade 1896 på Södra teatern i
Stockholm som prins Dietrich av Pfalz i
operetten "Provkyssen" och var 1898
—1922 engagerad hos Albert Ranft
med undantag för engagemang i
Helsingfors 1900—01 och verksamhet med
eget sällskap 1911—12. B.
framträdde till en början som talscensartist,
bl. a. även i allvarliga roller som
Sune i F. Hedbergs "Bröllopet på
Ulfåsa", Bertel i Topelius’ "Regina von
Emmeritz" och Lars Wivalt i H.
Molanders "En lyckoriddare". Det var
emellertid som sångartist han fick sin
första verkliga triumf, näml. när han
1907 som Danilo i "Den glada änkan"
sjöng sig in i stockholmspublikens
hjärtan och blev dess förklarade idol.
Efter 1912 var han även verksam ss.
regissör och iscensatte operetter och
även operor, bl. a. "Carmen". Vid
sidan av operettrollerna märkas från
dessa år ett antal utmärkta
karaktärsstudier, ss. doktor Onsø i Kjærs
"Det lyckliga valet" och Karenin i
Tolstojs "Det levande liket" (Fedja).
År 1922 övergick B. till filmen, där
han gjort en insats både som
skådespelare och regissör; bl. a. liar han
iscensatt Strindbergs "Hemsöborna".
Åren 1925—27 ledde han Stora
teatern i Göteborg, och 1927—28 företog
han en turné i Amerika. Våren 1928
återvände han till teatern och spelade
1929 Philip Logan i St. John Ervines
"Hans första hustru" på
Oscarsteatern. Hösten därpå engagerades B. vid
Dramatiska teatern, där hans
begåvning som karaktärsskådespelare slog
ut i blom: vid sidan av
operettaktören "fanns också på botten av honom
en bonhomie och en bred mänsklighet,
som ännu mera skulle komma till sin
rätt när han senare återvände till
talscenen och blev en av våra bästa
karaktärsskådespelare; en utveckling
som så vitt jag vet saknar motstycke
i vår teaterhistoria" (A. Beijer).
Bland B:s roller vid nationalscenen
Carl Barcklind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
