Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Baude, Sture - Bauer, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bauer
186
Bauman
John Bauer.
B. utfört kunna nämnas: Elis i
Strindbergs "Påsk", Polonius i
Shake-speares "Hamlet", Rebach i Hedbergs
"Johan Ulfst jerna", Peachum i Brechts
"Tolvskillingsoperan", Egil Thomsen
i Thit Jensens "Storken", 0’Neill i
Bergers "Syndafloden", Malvolio i
Shakespeares "Trettondagsafton",
Ossian Granbäck i Mobergs "Våld",
Andreas von Degerfelt i Siwertz’ "Ett
brott", Shylock i Shakespeares
"Köpmannen i Venedig" och Edgar i
Strindbergs "Dödsdansen". — B:s konst är
framför allt präglad av personlig
intensitet, psykologisk skarpblick och
skarp profileringsförmåga. Hans
största framgångar ha varit uppgifter i
det moderna samtidsdramat, där lian
ofta fått tolka jäktade och hetsade,
neurotiska personer och gjort det på
ett sätt, som fått publiken att känna
tidens egen puls. Frän liknande
utgångspunkter har han med framgång
tolkat många roller i kostymdramat.
Som komediaktör har han med sin
skarpa, ofta satiriska
karakteriseringskonst vunnit flera betydande
segrar. — Gift 1) 1916—20 med
skådespelerskan Anna-Lisa Lundberg; 2)
1920 med skådespelerskan Elsa
Palmén. A. L., S. T.
Bauer, John Albert, tecknare,
målare, f. 4 juni 1882 i Jönköping,
omkom jämte hustru och son vid
ångaren "Per Brahes" undergång på
Vättern 20 nov. 1918. Föräldrar:
handlanden Josef B. och Emma Charlotta
Wadell. — Redan under skoltiden vid
Jönköpings högre allm. läroverk 1892
-—98 roade sig B. med att rita
karikatyrer efter mönster av Albert
Engström. Sistn. år for han till
Stockholm för att utbilda sig till konstnär,
studerade först vid Tekn. skolan och
på C. Althins ateljé och blev 1900 elev
vid Konstakad., där C. Cederström
var hans lärare. B. var ytterst
receptiv och imiterade med lätthet alla
förebilder, men de sv. konstnärer, som
framför allt övade inflytande på hans
utveckling, voro B. Liljefors och C.
Larsson, vars lineära uttryckssätt
satte tydliga spår i B:s stil. År 1902
företog han en resa till faderns syd-
tyska hembygd, och 1904 vistades han
i Lappland pä uppdrag av
bokförläggaren C. A. V. Lundholm för att
utföra illustrationer till dennes stora
verk "Lappland" (1908). Bestämda
drag i utseende och dräkt hos hans
första sagofigurer kunna återföras på
intryck från denna resa. Hans
egentliga debut som sagotecknare ägde rum
1907 med den första årg. av julboken
"Bland tomtar och troil". Hans stil
äger redan nu sina karakteristiska
särdrag med motsättningen mellan
de små människokrypen och de
väldiga trädstammarna, som förlora sig
ovanför blickfältet, de kolossala
stenblocken och de fula och klumpiga men
godmodiga trollen. Oftast avtecknar
sig den lilla figuren som en ljusfläck
mot en grå bakgrund. Men det gråa
är alltid genomarbetat till ett
ornamentalt mönster. Så småningom får
emellertid också färgen större plats i
hans sagoillustrationer.
Omsvängningen sker efter den resa han företog
till Italien 1908—09. Där studerade
lian med iver den antika skulpturen,
ungrenässansmästare som Ghirlandaj o
och Benozzo Gozzoli samt
gammalkristna mosaiker. Efter hemkomsten
fortsatte han t. o. m. 1915 (med
undantag av årg. 1911) att teckna för
"Bland tomtar och troll", liksom för
en mängd jultidn. och andra
publikationer, t. ex. V. Rydbergs "Fädernas
gudasaga" (1911). Känslan av att ha
fastnat i ett maner tryckte honom.
Hans liåg stod alltsedan akademitiden
till stora, dekorativa uppgifter. Det
dekorativa, stiliserande draget
utmärker allt vad han gjort, och många
av lians teckningar äga en
monumentalitet i anläggningen, som gör dem
direkt översättliga i stort format. I
Odd Fellow-logens hus i Nyköping
utförde han en väggmålning al secco
föreställande "Den helige Martin och
tiggaren" (1913), och för Karlskrona
flickläroverk gjorde han 1916 en stor
temperamålning av "Freja". Det
stannade emellertid vid dessa ansatser. I
stället vände sig B. till teatern. Även
här låg grodden tydligt skönjbar i
hans sagoteckningar, som ofta ge
intryck av scenbilder. Han debuterade
1915 på Skansen med den av honom
själv författade och iscensatta
barnpjäsen "Matts och Petter och
prinsessan, som fick trollöron".
Fortsättningen kom 1916 på Blancheteatern
med "Matts och Petter och
Dunseklump", som han även regisserade.
Andra uppslag av liknande art, ss.
baletten "Bergakungen", kommo
endast till utförande på papperet. —
För en linjens mästare som B. låg det
nära till hands att syssla med de
grafiska konstarterna. Redan under
akademitiden hade han försökt sig på ets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
