Bauer 186 Bauman John Bauer. B. utfört kunna nämnas: Elis i Strindbergs "Påsk", Polonius i Shake-speares "Hamlet", Rebach i Hedbergs "Johan Ulfst jerna", Peachum i Brechts "Tolvskillingsoperan", Egil Thomsen i Thit Jensens "Storken", 0'Neill i Bergers "Syndafloden", Malvolio i Shakespeares "Trettondagsafton", Ossian Granbäck i Mobergs "Våld", Andreas von Degerfelt i Siwertz' "Ett brott", Shylock i Shakespeares "Köpmannen i Venedig" och Edgar i Strindbergs "Dödsdansen". — B:s konst är framför allt präglad av personlig intensitet, psykologisk skarpblick och skarp profileringsförmåga. Hans största framgångar ha varit uppgifter i det moderna samtidsdramat, där lian ofta fått tolka jäktade och hetsade, neurotiska personer och gjort det på ett sätt, som fått publiken att känna tidens egen puls. Frän liknande utgångspunkter har han med framgång tolkat många roller i kostymdramat. Som komediaktör har han med sin skarpa, ofta satiriska karakteriseringskonst vunnit flera betydande segrar. — Gift 1) 1916—20 med skådespelerskan Anna-Lisa Lundberg; 2) 1920 med skådespelerskan Elsa Palmén. A. L., S. T. Bauer, John Albert, tecknare, målare, f. 4 juni 1882 i Jönköping, omkom jämte hustru och son vid ångaren "Per Brahes" undergång på Vättern 20 nov. 1918. Föräldrar: handlanden Josef B. och Emma Charlotta Wadell. — Redan under skoltiden vid Jönköpings högre allm. läroverk 1892 -—98 roade sig B. med att rita karikatyrer efter mönster av Albert Engström. Sistn. år for han till Stockholm för att utbilda sig till konstnär, studerade först vid Tekn. skolan och på C. Althins ateljé och blev 1900 elev vid Konstakad., där C. Cederström var hans lärare. B. var ytterst receptiv och imiterade med lätthet alla förebilder, men de sv. konstnärer, som framför allt övade inflytande på hans utveckling, voro B. Liljefors och C. Larsson, vars lineära uttryckssätt satte tydliga spår i B:s stil. År 1902 företog han en resa till faderns syd- tyska hembygd, och 1904 vistades han i Lappland pä uppdrag av bokförläggaren C. A. V. Lundholm för att utföra illustrationer till dennes stora verk "Lappland" (1908). Bestämda drag i utseende och dräkt hos hans första sagofigurer kunna återföras på intryck från denna resa. Hans egentliga debut som sagotecknare ägde rum 1907 med den första årg. av julboken "Bland tomtar och troil". Hans stil äger redan nu sina karakteristiska särdrag med motsättningen mellan de små människokrypen och de väldiga trädstammarna, som förlora sig ovanför blickfältet, de kolossala stenblocken och de fula och klumpiga men godmodiga trollen. Oftast avtecknar sig den lilla figuren som en ljusfläck mot en grå bakgrund. Men det gråa är alltid genomarbetat till ett ornamentalt mönster. Så småningom får emellertid också färgen större plats i hans sagoillustrationer. Omsvängningen sker efter den resa han företog till Italien 1908—09. Där studerade lian med iver den antika skulpturen, ungrenässansmästare som Ghirlandaj o och Benozzo Gozzoli samt gammalkristna mosaiker. Efter hemkomsten fortsatte han t. o. m. 1915 (med undantag av årg. 1911) att teckna för "Bland tomtar och troll", liksom för en mängd jultidn. och andra publikationer, t. ex. V. Rydbergs "Fädernas gudasaga" (1911). Känslan av att ha fastnat i ett maner tryckte honom. Hans liåg stod alltsedan akademitiden till stora, dekorativa uppgifter. Det dekorativa, stiliserande draget utmärker allt vad han gjort, och många av lians teckningar äga en monumentalitet i anläggningen, som gör dem direkt översättliga i stort format. I Odd Fellow-logens hus i Nyköping utförde han en väggmålning al secco föreställande "Den helige Martin och tiggaren" (1913), och för Karlskrona flickläroverk gjorde han 1916 en stor temperamålning av "Freja". Det stannade emellertid vid dessa ansatser. I stället vände sig B. till teatern. Även här låg grodden tydligt skönjbar i hans sagoteckningar, som ofta ge intryck av scenbilder. Han debuterade 1915 på Skansen med den av honom själv författade och iscensatta barnpjäsen "Matts och Petter och prinsessan, som fick trollöron". Fortsättningen kom 1916 på Blancheteatern med "Matts och Petter och Dunseklump", som han även regisserade. Andra uppslag av liknande art, ss. baletten "Bergakungen", kommo endast till utförande på papperet. — För en linjens mästare som B. låg det nära till hands att syssla med de grafiska konstarterna. Redan under akademitiden hade han försökt sig på ets-