Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergman, Gustaf - Bergman, Gustaf, arméofficer, se s. 260 - Bergman, Gösta, språkman, se s. 263 - Bergman, Gösta - Bergman, Herman - Bergman, Hjalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berghman
256
Bergholm
Herman Bergman,
är en kunnig och rutinerad regissör
med skarp blick för det väsentliga.
Han har gjort flera lyckade
nyuppsättningar, bl. a. "Tannhäuser",
"Låglandet", "Bohéme", "Madame
Butter-fly" och "Brudköpet". Bland andra
verk B. iscensatt må nämnas "Pelléas
och Mélisande", "Nero",
"Kavaljererna på Ekeby", "österbottningar",
"Läderlappen" och "Sköna Helena". B.
har översatt Heidenstams
"Karolinerna" till tyska.— Gift 1928 med
operasångerskan Kerstin Thorborg. N. B.
Bergman, Gustaf, arméofficer,
se s. 260.
Bergman, Gösta, språkman, se
s. 263.
Bergman, Gösta Mauritz,
teaterman, f. 31 dec. 1905 i Stockholm.
Föräldrar: justitierådet Bror Otto B. och
Talborg Nyman. — Efter fil.
kand.-ex. vid Stockholms högskola 1928 var
B. teaterrecensent i Scenen 1929—32
och lärare i litteratur- och
teaterhistoria vid Dramatiska teaterns
elevskola 1930—33. Han ägnade från
början stor uppmärksamhet åt den
moderna teaterns sociala problem,
var 1929—33 sekr. i A. B. F:s
teaterkommitté och tjänstgjorde som sekr.
i 1933 års teaterutredning. När ss.
viktigaste följd av utredningen
Riksteaterns publikorganisation (R. P. O.)
1934 inrättades, blev B. dess förste
verkst. dir. och kvarstår alltjämt som
sådan. Han har nedlagt ett energiskt
arbete på att i anslutning till
utredningsbetänkandets principer ordna
den sv. landsortsteaterns svårlösta
problem, varvid han sökt höja
repertoarnivån. Hans litterära
intressen lia även kommit till synes i en
mångfald artiklar, bl. a. i R. P. 0:s
organ Teatern. B. har utgivit "Pär
Lagerkvists dramatik" (1928) samt
redigerat "Teaterhandbok" och
"Talkörer" (utg. av A. B. F:s teaterkom-
mitté 1931 resp. 1932). — Gift 1930
med Karin Ålander. S. T.
Bergman, Per Herman,
konst-gjutare, f. 20 okt. 1869 i Stockholm.
Föräldrar: kaptenen J. A. Berg och
Fredrika Brostedt. — Redan vid 13
års ålder kom B. i lära hos
konst-gjutaren Otto Meyer, och 19 år
gammal utförde han sitt första större
självständiga arbete, de med 24
reliefer över bibliska ämnen smyckade
bronsportarna till Lunds domkyrka.
Utrustad med ett stipendium for han
därefter till Tyskland och blev vid 24
års ålder gjutmästare hos firman
Scheffer och Walker i Berlin. Efter
ytterligare studier i Frankrike,
England och Belgien återvände B. till
hemlandet och öppnade eget
konst-gjuteri. Tills, med skulptören Hugo
Elmquist, som utexperimenterat den
s. k. "cire perdue"-metoden, bildade
han en firma för dennas exploatering
men återupptog 1905 sin
självständiga verksamhet under firma Herman
Bergmans konstgjuteri, senare
ombildad till ab. År 1922 utnämndes B. till
k. hovkonstgjutare. — I B:s gjuteri
och under hans personliga ledning har
flertalet sv. bronsarbeten av
monumental karaktär från de senaste
decennierna utförts, bl. a. Engelbrekt i
Falun, Franzénmonumentet i
Härnösand, Scheele i Köping, Rudbeckius i
Västerås, Jakob Ulfsson i Uppsala,
Järntorgsbrunnen i Göteborg, Folke
Filbyter i Linköping, Sten
Sturemonumentet på Tunàsen utanför
Uppsala och i Stockholm
Industrimonumentet framför Tekn. högskolan,
Or-feusgruppen på Hötorget och
Strindbergsmonumentet i Tegnérlunden. En
av de största uppgifter, som
anför-trotts B., var avgjutningen av Adriaan
de Vries’ bronser i parken vid
Drottningholm, ett arbete, som var avsett
för Wallensteins slott utanför Prag.
—- B. anordnade i Stockholm en
utställningslokal för sv. skulptörer, den
s. k. skulpturhallen, som var öppen
1914—40. Han var huvudlärare vid
Sveriges hantverksorganisations
hant-verksinst:s mästarkurser i
metallgjutning 1926—37 samt verkade även
dessförinnan som föreläsare vid de
instruktionsföreläsningar denna
organisation anordnade på skilda platser i
landet. År 1932 organiserade han ett
modernt konstgjuteri vid
Cranbrook-univ. i Förenta staterna. — Gift 1897
med Melen Tholff. Th. N.
Bergman, Hjalmar Fredrik
Elgérus, författare, f. 19 sept. 1883 i
Örebro, † 1 jan. 1931 i Berlin.
Föräldrar: bankkamreraren Claes
Fredric Frans B. och Ida Fredrique
Karolina Elgérus. — Efter mogenhetsex. i
Västerås 1900 inskrevs B. s. å. vid
Uppsala univ. men avlade aldrig ex.
Han tillbringade sedan större delen av
sitt liv på resor, vistadesl901—02och
1905—06 i Italien, framför allt i
Florens och Rom, reste 1907 i Grekland
och Mindre Asien, bodde i Rom 1909
—11 och i Kalifornien 1923—24. Han
innehade Bonniers stipendium 1910
och 1915 samt erhöll Samfundet de
nios stora pris 1926. ■—- Enligt B:s
egen utsago var Hans Larsson, hans
lärare under uppsalatiden, den bland
hans samtida, som betytt mest för
hans andliga utveckling. Intryck från
de vidsträckta resorna blevo
bestämmande för särskilt hans första
böcker, till vilka i övrigt impulser,
givna av 1890-talets generation,
utgjorde den dominerande litterära
bakgrunden. Berättelsen "Solivro,
prins av Aeretanien" (1906) väckte
O. Levertins uppmärksamhet, och i
1890-talets stil och anda är även
"Savonarola" (1909), en intensiv och
färgglödande skildring från
renässansens Florens. Först 1910 i "Hans nåds
testamente" vände sig B. till den
motivkrets, som sedan blev hans
speciella diktardomän: Bergslagen. I
bergslagsmiljö utspelas handlingen
i en rad berättelser, där förf. i fri
omdiktning framställt
barndomsminnen, hörsägner och
familjetraditioner. Till de tidigare
bergslagshistorierna höra bl. a. "Vi Bookar,
Krokar och Rothår" (1912),
"Loewen-historier" (1913), "Komedier i
Bergslagen" (1914), "Dansen på Frötjärn"
(1915), "Knutsmässo marknad"
(1916), "Mor i Sutre" (1917) och "En
döds memoarer" (1918), vilka i sin
bittra och makabra hållning avspegla
ett djupt pessimistiskt skede i B:s
utveckling. De bästa verken inom genren
äro"Markurells i Wadköping" (1919),
"Farmor och Vår Herre" (1921)
och den pastischartade "Herr von
Hancken" (1920), vilka i likhet med
den graciösa "Flickan i frack" (1925)
och "Jonas och Helen" (1926)
behärskas av en ljusare
sinnesförfattning. Det sista skedet av B:s
författarskap med det centrala verket
"Clownen Jac" (1930), där han
underkastar sin konst en gripande
slutuppgörelse, kännetecknas av en
förnyad och fördjupad inre splittring.
—- I det begynnande seklets rika
sv. berättarkonst är B. den
originellaste begåvningen, utrustad med
outsinlig fabuleringsgåva, våldsam
intensitet och bisarr fantasi.
Kompositionen i hans romaner är vanl.
stram och väl avvägd, medan
framställningen har humor, ironi och
skälmskhet glittrande över
tungsinnet. Lyriska inslag förekomma
sparsamt; väsentliga äro däremot de
livfulla dramatiska uppträdena. B. har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
