Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birger jarl - Birger Månsson - Birger Persson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birger Månsson
321
Birger Persson
ställning om B:s ställning i landet
genom den berättelse, som ett påvligt
sändebud, Vilhelm av Sabina, avger.
Denne, som besökte Sverige 1247—48,
talar om B. som "jarlen, av vilken
detta land nästan helt och hållet
regeras". Det viktigaste resultatet av
legatens besök utgjordes av besluten
på Skänninge kyrkomöte 1248, bl. a.
bestämmelserna om prästernas
celibat. Möjl. står också det korståg,
varom Erikskrönikan berättar, i
samband därmed. Sverige ägde redan
sedan 1100-talet besittningar i Finland,
förvärvade genom ett "korståg" —
nordmännen torde i dylika företag
närmast ha sett av den heliga kyrkan
sanktionerade vikingafärder — men
de då kristnade områdena voro nu
utsatta för ständiga angrepp från vilda
hedningar i öster, tavaster och andra.
En ny expedition synes ha avgått från
Sverige 1249, trol. efter påtryckning
från påven, och som jarl och chef för
ledungsflottan var B. självskriven
ledare. Därvid togs Tavastland i
besittning. Under B:s frånvaro avled Erik
Eriksson, och B:s äldste son,
"Valdemar, valdes till konung. Efter sin
återkomst skall B. enligt
Erikskrönikan ha haft en kontrovers med en
viss Joar Blå, en tradition, som dock
inte kan kontrolleras. Säkert är
emellertid, att Valdemar blev konung, och
att B. behöll ledningen. Att
tronskiftet medfört stridigheter, är dock
tydligt. Ett upprorsparti med Knut
Långes son Filip och folkungen Knut
Magnusson i spetsen krossades av B.
vid Hervadsbro 1251, och ledarna
avrättades. Det är påtagligt, att B.
vetat att i dessa strider till sin fördel
nyttja den nya maktfaktor, som den
katolska kyrkan utgjorde. Redan i
början av 1251 skedde Valdemars
kröning, en religiös akt, varigenom
konungen togs i kyrkans speciella hägn,
och från påven utgick ungefär
samtidigt en befallning till de sv.
biskoparna att bistå regeringen gentemot
de upproriska. Med säkerhet fick ej
B. denna hjälp för intet, men längre
fram, då han satt säkrare i sadeln,
erkände han tydligen inte något
generellt andligt frälse, d. v. s. han
utkrävde krigstjänst av prelaterna som
vederlag för länen. Över huvud
uppträdde B. med mycken myndighet,
vilket kommer till synes ej minst på
det område, där han i eftervärldens
ögon gjort sin kanske viktigaste
insats: lagstiftningen. Lagen var
enligt äldre germansk uppfattning
något fast och oföränderligt, som
varken konungen eller någon annan fick
förgripa sig på. Men med samhällets
utveckling följde nödvändigheten att
göra tillägg och ändringar i dess
stadganden. Därvid gingo ofta konung-
2i Svenska män och kvinnor I
en och hans män ed på att tillse att
nyheterna efterlevdes. Det är till
denna "edsöreslagstiftning" man räknar
B:s stadgar om hemfrid, kvinnofrid,
kyrkofrid och tingsfrid. Lagen om att
syster skulle ärva hälften mot broder,
vilken uppträder i landskapslagarna
mot århundradets slut, tillskrives
också B. — I sin utrikespolitik har
B. betraktats som den förste
skan-dinavisten. Hans dotter Rikissa
förmäldes 1251 med den norske
tronföljaren Håkan Håkansson, och B.
försökte ivrigt medla mellan de båda
nordiska grannstaterna. År 1257
synas hans bemödanden ha lett till ett
resultat, i det att ett fördrag kom
till stånd. Tre år senare gifte sig
Valdemar med den danske konungen Erik
Plogpennings dotter Sofia, och 1261
ingick B. själv äktenskap med den
danske konungen Abels änka
Mechtild. Här spelade synbarl.
privatekonomiska spörsmål in. Nu började
också Nordtyskland gripa in i sv.
intressesfär i och med dess
handelsstäders snabba utveckling. B. inledde
förbindelse med dessa och avslöt 1252
en traktat med Lybeck — den äldsta
i sin helhet bevarade i Sveriges
historia —- och längre fram även med
Hamburg. Möjl. är det också tysk
påverkan, som lett till att B. befäste
Stockholm (han nämnes i vissa källor som
stadens grundare), men en tillräcklig
orsak fanns med säkerhet i det oroliga
förhållandet till landets grannar i
öster. Frånsett behovet av en sv.
centralfästning ha nog även där privata
intressen varit verksamma, då
folkungarna ägde gårdar vid Mälaren.
Fa-milje- och dynastiintressen ligga väl
också förnämligast bakom B:s beslut
att tilldela de yngre sönerna, Magnus,
Erik och Bengt, hertigdömen. Det
visade sig vara en verklig draksådd,
varur ständiga brödrafejder skulle
uppspira. H. N.
Birger Månsson (Birgerus
Magni), prelat, f. tidigast 1417, † 1464.
Föräldrar: rådmannen Magnus
Birgersson och Laurens Palings dotter
Margit. — B. inledde sina
univ.-stu-dier i Leipzig 1438 och studerade efter
1440 juridik i Italien; han blev jur.
utr. dr i Perugia trol. 1449.
Dessförinnan hade han tills, med Knut
April 144S—49 lyckats återknyta
förbindelsen mellan påven i Rom och den
sv. kyrkan, som tidigare varit
underställd baselkonciliet. Påven,
Nikolaus V, visade sin erkänsla bl. a.
genom att utnämna B. till domprost i
Uppsala 1448, kanik i Roskilde s. å.
och påvlig kammarherre 1449. Genom
sitt inflytande vid kurian kunde B.
driva en för konung Karl Knutsson
i Sverige betydelsefull politik, som
redan 1450 bl. a. resulterade i en för den
sv. kungen välkommen medlingsaktion
från påvens sida i konflikten med den
danske kungen Kristian I. Utrustad
med påvebrev rörande medlingen och
i egenskap av påvlig nuntie och
gene-ralkollektor för Skandinavien besökte
B. Sverige 1450—51 och återvände
till kurian som Karl Knutssons
officiella sändebud för att huvudsakl.
motarbeta de danska
unionssträvandena. En annan diplomatisk uppgift
sammanhängde med Karl Knutssons
försök att sätta sig fast i Baltikum.
År 1450 synes Karl Knutsson ha haft
planer på att få B. till biskop i Dorpat
för att där bana väg för ett sv.
inflytande. Ett par år senare
arbetade B. i Rom för dessa Karl
Knutssons mot Tyska orden fientliga
syften. Hans verksamhet vid kurian har
förskaffat honom namnet "den
svenska diplomatins fader". Det torde till
stor del vara hans förtjänst, att
påvestolen under Karl Knutssons första
regeringsperiod i stort sett gynnade
Sverige. — Sedan Kristian 1457
bestigit den sv. tronen, kom B. snart
att fungera även som dennes
förtroendeman. Han valdes 1462 till biskop
i Västerås och företog s. å. en resa
till kurian, bl. a. för Kristians
räkning. Vid detta tillfälle framförde
han även inför påven frågan om den
heliga Birgittas dotter Katarinas
helgonförklaring. T. D.
Birger Persson (Petersson) till
Finsta, riddare och lagman, † 1327.
Föräldrar: sannolikt riddaren Peter
Israelsson och en dotter till Birger
Skänkare. — B. var genom
släktskap förbunden med kyrkans
främsta män. Sålunda torde ärkebiskop
Jakob Israelsson ha varit hans
farbror, biskop Israel Erlandsson (ängel)
i Västerås och domprosten
Andreas Andreæ And i Uppsala hans
kusiner. Genom sina giften knöts han till
den världsliga aristokratins
spetsar. Förbindelserna med dessa stämde
överens med hans politiska
ställningstagande; han blev vid sidan av
marsken Torgils Knutsson den främste
motståndaren till de kyrkliga
kretsarnas privilegiekrav; ett ex. utgör
indragningen av den till
uppsalakapitlet anslagna delen av
fattig-tionden 1299, varigenom domkyrkan
förlorade en betydande inkomst. B.
fick riddarvärdigheten senast 1285,
blev medl. av rådet senast 1297,
lagman i Tiundaland 1295 och i hela
Uppland 1296 efter
sammanslagningen av landskapets tre
lagmans-dömen samtidigt som den s. k.
Upplandslagen antogs. Denna berömda
lagkodifikation, som lättast kan
studeras i E. Wesséns och Å.
Holmbäcks uppl. "Sveriges
landskapslagar. östgötalagen ocli Upplandslagen"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
