Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Boye, Karin - Boye, Ludvig, friherre, politiker, se s. 387 - Boye af Gennäs, Fredrik, friherre, arméofficer, skriftställare, se s. 387 - Braad, Henric - Brag, släkt - 1. Brag, Carl Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Boye
430
Brag
rande reagera dels för Freuds
psykoanalys med dess udd mot
konventionella illusioner, dels för 1920-talets
socialistiskt färgade, skenbart
anti-moraliska natur- och sexualromantik,
som i själva verket i sin strävan efter
livsfördjupning omisskännligen
också var en form av idealism. B. kom
att slitas mellan samvetsöm lojalitet
mot beprövade ideella värden och lika
samvetsöm lyhördhet inför den nya
tidens ärlighetskrav, vilka stämplade
de förra som livsförnekelse,
dagdröm-meri, kultur för kulturens egen skull.
I fyra betydelsefulla artiklar
("Dag-drömmeriet som livsåskådning", "Om
litteraturkritiken", "Språket bortom
logiken" och framför allt "Rädslan
och livet") sökte hon 1931—32 (i
Spektrum) skissera sin nya syn på
livet och konsten. Sin prosadebut hade
hon kort förut gjort med "Astarte"
(prisbelönad i en nordisk
romanpristävlan 1931), där man spårar
livs-bejakelsetendensen gentemot
kulturterrorn. "Merit vaknar" (roman, 1933)
tar ställning för realiteten mot
förödande överspända ideal; samma tema
varieras i "Uppgörelser" (noveller,
1934) och i romanen "Kris" (1934),
vilken med tillkämpad hänförelse
bekänner sig till livet av denna världen.
Konflikten mellan kallelse och
livshunger å ena sidan och plikt å den
andra skildras ånyo i "För lite"
(roman, 1936), som slutar i trist och
hopplöst nederlag. "Ur funktion"
(noveller, 1940) avhandlar likaledes
genomgående moraliska problem och
framställer "förmyndarmänniskan"
som upphovet till livets olyckor. B:s
sista fullbordade verk, "Kallocain"
(roman, 1941), är till det yttre en
skildring av den
personlighetsförkvä-vande tillvaron i en polisdiktatur
från början av 2000-talet, där
samtidens statskult och förakt för
individen löpt den kollektivistiska linan ut.
Men i själva verket är
samhällssatiren där endast oväsentligt hölje och
tillfällig gestalt; betraktad mot
bakgrunden av B:s liv och tidigare
produktion, framstår boken som en
djuplodande skildring av realiteter i
människosjälen, vilka ingalunda höra
någon fjärran framtid till utan redan
finnas och alltid funnits, i föga
mindre extrem form. Djupare och
sannare skildrare av den psykologiska
verkligheten än i denna bok har B.
aldrig varit; men även där ryms
det disharmoni i slutackordet.
"Bebådelse" (romanfragment, noveller
och skisser, postumt utg. 1941) fogar
knappast väsentliga drag till B:s
bild. Hennes enda dramatiska försök,
enaktaren "Hon som bär templet"
(i Bonniers litterära magasin 1941),
uppfördes 1941 av en ensemble på
Henric Braad. Silhuett (Nationalmuseum,
Helsingfors).
Blancheteatern. —- "Spänningen som
tvang musik ur B:s instrument och
sprängde det" stod "mellan stilviljan
och livshungern, personlighetens
vär-dighetskrav gentemot det
undermänskligas kollektiv och det
undermedvetnas uppror mot överjagens
cellfängelsesystem, behovet att förandligas
och beslutet att vara till som träden
och gräsen, amazonhållningen och
frälsningsdrömmen att befrias ur
hållningskrampen, att acceptera det
kategoriska indikativet" (Harrie). — Gift
1929—32 med fil. lic. Leif Björk. —
Litt.: K. B., "Minnen och studier"
(1942), utg. av M. Abenius och O.
Lagercrantz. P. H. T.
Boye, Ludvig, friherre, politiker,
se s. 387.
Boye af Gennäs, Fredrik,
friherre, arméofficer, skriftställare, se
s. 387.
Braad, Christopher Henric,
ost-indiefarare, historisk samlare, f. 28
maj 1728 i Stockholm, † 11 okt. 1781
i Norrköping. Föräldrar: fabrikören
Paul Christopher B. (släkten urspr,
dansk) och Gertrud Planström. —
Efter några års univ.-studier i
Uppsala och en kort tjänstgöring vid
Kommerskollegium ocli
Manufakturkontoret övergick B. 1747 till
Ostindiska kompaniet och medföljde dess
fartyg •— först ss. skeppsskrivare —
på en rad långfärder. Under tredje
resan (1753—59), då han avancerat
till förste assistent, erhöll han
befallning att utforska
handelsförhållandena i Indien. År 1754 reste han till
Bengalen och vistades en längre tid i
Surat, en stad i presidentskapet
Bombay, under 1600- och 1700-talen en av
Indiens främsta handelsstäder. För
att hemlighålla sina planer gav sig
B. ut för att vara en resande
vetenskapsman och företog från Surat även
vidsträckta resor till Ceylon, Mala-
barkusten och s. Arabien. På
grundval av sina iakttagelser framhöll B.
i en rapport till kompaniet, att en
sv. nederlagsplats borde anläggas i
Surat. Kompaniet gillade förslaget,
och ännu en gång reste B. (1760—62)
till Surat, men företaget
misslyckades på grund av såväl engelsmännens
som de indiska furstarnas misstro.
Efter hemkomsten erbjöds B. en
dir.-plats i kompaniet, men han var trött
på sjön, tog avsked ocli bosatte sig i
Östergötland, över sina två första
resor hade B. ingivit omfattande
redogörelser. Efter avskedet
offentliggjorde han endast några meddelanden
beträffande indigo, kaffe och sagoträdet,
men det tillämnade stora arbetet om
resorna blev aldrig skrivet; en mängd
värdefulla anteckningar från hans
resor till Ostindien förvaras i
Uppsala univ.-bibl. I stället ägnade B.
sig på 1760- och 1770-talen åt
biografiska och bibliografiska studier,
särskilt över lärda östgötar. Hans
huvudverk "Ostrogothia literata" finns
i handskrift i Linköpings stiftsbibi.
—- Gift 1) 1763 med Maria Kristina
Westerberg, † 1768; 2) 1769 med
Wilhelmina Hulphers, † 1771; 3) 1772
med Sara Margareta Kuhlman.
Brag. Släktens äldste kände
stamfar, Stheno Arfvidsson, hade sonen
Arfvid Sthenonis, kyrkoherde i Värö,
Halland (f. 1668, † 1710), som
antog namnet B., antagl. efter udden
Bragenäs i Norge, varifrån släkten
anses leda sitt ursprung. Arfvid
Sthenonis B. blev far till a) kyrkoherden
i Tvååker, Halland, Jonas B. (f. 1695,
† 1766), vars yngre son var
kyrkoherden Carl Johan B. (B. 1), b)
kyrkoherden i Rommele, Älvsb. län,
Wilhelm B. (f. 1697, † 1763) och c)
kyrkoherden i Värö Carl B. (f. 1706,
† 1772), stamfar för släktens nu
levande kända medl. Huruvida de två
äldre brödernas släktgrenar ännu
fortleva, är icke utrett. Från Carl B:s
äldste son, konsistorienotarien i
Göteborg Arfvid Andreas B. (f. 1743, †
1784), härstammar den nu levande
grenens första linje; lian hade sonen
astronomen Jonas B. (B. 2), far till
journalisten Eva B. (B. 3). Carl B:s
yngste son, sekr. i Kammarkollegium
Carl Ulrik B. (f. 1749, † 1818), blev
stamfar för den nu levande yngre
släktlinjen.
1. Brag, Carl Johan, lärare,
präst, f. 1 mars 1735 i Marstrand, †
16 aug. 1781 i Göteborg. Föräldrar:
kyrkoherden Jonas B. och Kristina
Helena Fabelia. — B. blev student i
Uppsala 1755, fil. mag. 1761, docent
i matematik följ. år,
gymnasiebibliotekarie och lärare i logik vid
Göteborgs gymnasium 1764 och lärare i
logik och metafysik därstädes 176S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
