Brahe 433 Brahe (1563 och 1565). Han ryckte in i Bohuslän men lyckades inte vinna något resultat. Även den beskickning till Polen, som 1564 anförtroddes åt B., blev resultatlös. Den avsåg att förbättra Sveriges förhållande till Polen utan uppgivande av de nyvunna besittningarna i Estland. Som krigare motsvarade inte B. Eriks fordringar. Att lian inte vann framgång med den polska beskickningen, berodde på att uppgiften var olösbar. I varje fall var B. från denna tid utsatt för Eriks misstankar. Anklagad för att lia velat störta kungahuset instämdes han till Uppsala 1567 men undgick de s. k. Sturemorden genom att helt enkelt komma för sent. Han försonades efter Sturemorden med kungen. Under dennes sjukdomsperioder ansvarade han tills, med Sten Eriksson Leijonhufvud för regeringen. Hans försök att vintern 1567—68 försvara landet mot Daniel Rantzaus danska armé misslyckades fullständigt, vilket till stor del berodde på B:s ringa begåvning som krigare. Under den följ. tiden försvårades samarbetet med Erik XIV mer och mer, tills B. i sept. 1568 slöt sig till de upproriska hertigarna. Av Johan belönades han med värdigheten av riksdrots 1569 och fick sina förläningar betydligt utökade, varjämte hans greverättigheter förstorades. Hans viktigaste tjänst under den nye konungen var ståthållarskapet över Stockholm 1585—86. Fram till 1590 stod lian högt i gunst men förlorade konungens förtroende och avsattes från sitt drotsämbete vid den allm. förföljelse mot högadeln, som Johan III i samförstånd med hertig Karl inledde efter mötet med konung Sigismund i Reval. — B. var en av sin tids främsta sv. kulturpersonligheter. Om hans bildningsintressen vittnar hans "Oeconomia eller Huuszholdz-book för ungt adels-folck", skriven 1581—85 (utg. 1677 och 1920), som ger värdefulla inblickar i aristokratins levnadsvillkor och livssyn från dess bästa sida, därjämte en fortsättning av Peder Svvarts krönika om Gustav Vasa (utg. 1896— 97), där teckningen av Gustav Vasas personlighet är berömd. I Erik XIV:s sjunde regeringsår, då Göran Persson var som mäktigast, skrev B. "Tröstbook för alle gode och gudfruchtige menniskier". Han hade starka sympatier för katolicismen och understödde Johan III i den liturgiska striden. — B. ägde synnerl. stora jordbesittningar i Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke, östergöt-land och Västergötland. I Stockholm, Uppsala, Vadstena och Reval ägde han hus och tomter. — Gift 1549 med friherrinnan Beata Stenbock. T. D. 28 Svenska män och kvinnor I 2. Brahe, Erik, greve, riksråd, f. 4 sept. 1552 på Sundholmen, Äspe-reds skn, Älvsb. län, † 15 april 1614 i Danzig. Son till B. 1. — Efter vidsträckta resor mellan tyska furstehov och i Frankrike tillträdde B. 1575 tjänsten som hovmarskalk hos prins Sigismund. Jämte sin svåger Erik Sparre utsågs han till sv. delegat vid underhandlingarna om Sigismunds val till polsk konung 1587. Han blev samtidigt medl. av riksrådet. B. vistades därefter flera år i Polen som konung Sigismunds överste hovmästare och övergick i sin nya miljö till katolicismen. Han åtföljde Sigismund 1593 till Sverige och blev tillika med brodern Gustaf B. (B. 3) förordnad till ståthållare över Stockholm med Uppland och Norrland. Att B. utnämndes därtill var helt naturligt, då han i rang var rikets främste adelsman, och behöver ej ha varit tänkt som ett led i strävan att återinföra katolicismen. Han försökte heller aldrig att i sitt ämbete utöva någon religiös påtryckning. Bröderna B. avsade sig sina ämbeten redan våren 1595 på grund av oenighet med hertig Karl. Året därefter uppträdde B. som konungens sändebud hos hertigen i Stockholm i spetsen för en polsk delegation och framförde Sigismunds klagomål över Karls och rådets regeringshandlingar. Han kom därvid i skärpt motsättning till hertigen, som säges ha farit ut emot honom och förebrått honom äktenskapsbrott och papism. B. vistades sedan hos konungen i Polen och åtföljde denne till Sverige 1598. Konungens brådstörtade avresa emot givet löfte efter slaget vid Stångebro upprörde honom, ocli han anslöt sig för en tid framåt till hertigen. Han deltog t. o. m. i den domstol i Linköping, som satt till doms över lians fränder och ståndsbröder och Erik Brahe. Målning (detalj) av okänd konstnär 1586. Gustaf Brahe. Målning (detalj) av okänd konstnär (Östergötlands museum, Linköping). försökte därvid säkerl. att verka för en mild dom. Då dödsdomar likväl avkunnades, bröt han med hertigen hösten 1600 och begav sig till Polen, där han emellertid på grund av sin tidigare vacklande hållning kom att inta en undanskymd ställning ocli hade att kämpa med ekonomiska svårigheter. — Som framgår av hans oförbehållsamma självbiografiska chiffer-anteckningar var B. en ytterst lättsinnig man. — Gift 1582 med hertiginnan Elisabeth av Braunscliweig-Lüneburg.—Litt.: S. Tunberg, "Riksrådet E. B: s chiffercalendarium" (Per-sonhist. tidskr. 1918—19, 1922). O. H. 3. Brahe, Gustaf, greve, ämbetsman, f. 8 mars 1558 på Rydboholm, Ö. Ryds skn, Stockholms län, † 10 jan. 1615 i Danzig. Bror till B. 2. — B. uppfostrades vid hovet och fäste sig där vid konung Sigismunds syster, prinsessan Anna. Han blev, sannolikt efter militärtjänst under Pontus De la Gardies befäl i Estland mot ryssarna, anställd som liovjunkare hos Sigismund 1587 och följde jämte sin bror Erik B. (B. 2) honom till Polen s. å. Han stod högt i gunst hos Sigismund, vars förtrogne rådgivare lian blev, och hade en tid hopp om prinsessan Annas hand. Denna giftermålsplan gick emellertid slutl. om intet. B. användes av Sigismund i flera viktiga diplomatiska uppdrag. Sålunda fick ban till ärkehertig Ernst framföra Sigismunds erbjudande att till denne avstå Polens krona (1589). År 1591 sändes han till Munchen för att uppvakta Sigismunds blivande gemål, ärkehertigin-nan Anna. — B. utsågs 1594 av konungen att biträda sin broder Erik B. i ståthållarskapet över Stockholm och avgick våren 1595 av samma skäl som brodern. B. deltog på Sigismunds sida under fälttåget 1598.