Börjesson 524 Börjesson "Måltiden" (1930), "Vallmor" (1933) och "Läsande flicka" (1937). I några landskapsbilder från senare år, t. ex. "Sädeskärvar" och "Från Skåne" (bägge 1935), möter en lyrisk durklang, som tidigare varit nästan okänd hos B. Huvudverk i hans temperamentsstarka, dramatiskt intensiva konst äro den mustiga "Målaren i trädgården" (1933, Nat. mus.), en serie praktfulla solrosbilder från omkr. 1935 samt några under 1930-talets senare hälft tillkomna målningar med motiv från trakten kring Maria kyrka på Söder i Stockholm, vilka känsligt fångat olika årstiders kynne. Högt konstnärligt värde ha också många av hans pasteller och akvareller, som ofta äga mer av måleriskt behag än oljemålningarna. Under de intensiva formstudierna i början av 1920-talet utbildade B. en teckningsstil, som i viss mån bildat skola bland de yngre konstnärerna. Den är målerisk till sin karaktär och helt riktad på det väsentliga i motivet. Särskilt kunna nämnas flera finstämda studier av sovande barn. B. är repr. i Nat. mus., Göteborgs, Malmö, Västerås, Nyköpings mus., Statens Mus. for Kunst i Köpenhamn m. fi. Han tillhörde konstnärsgruppen Falangen från dess bildande 1922 och var sedan bland initiativtagarna till gruppen Färg och form, som han tillhört sedan dess grundande 1932 och vars ordf. han varit. Separat har han utställt bl. a. 1934 och 1938 i Stockholm. — Gift 1919 med Irma Ellioth. — Litt.: B. Hjorth, "G. B." (1936). Th. N. <img l>John Börjeson.</img> Börjeson, Johan (John) Laurentius Helenus, bildhuggare, professor, f. 30 dec. 1835 i Tölö skn, Hall. län, † 29 jan. 1910 i Storängen, Stockholms län. Föräldrar: v. pastorn Laurentius B. och Britta Helena Graff. — B. växte upp i Göteborg och prövade tidigt olika yrken. Han var bl. a. sjöman, skräddarlärling och ciselör samt framträdde även som skådespelare på Mindre teatern i Stockholm 1860—61. Bedan 1858 hade han emellertid börjat sina studier vid Konstakad., där han med smärre avbrott fortsatte till 1865 och bl. a. erhöll Tessinska medaljen 1861 och 1863. År 1867 ställde han ut gruppen "Heimer och Aslög" i Göteborg och väckte därmed så stort intresse, att mecenater sammansköto medel åt honom till en utrikes resa. B. for raka vägen till Rom, där han vistades 1867—76, och fortsatte sedan sin utbildning i Paris 1876—79. Han blev led. av Konstakad. 1877. Efter hemkomsten bosatte han sig i Stockholm och utnämndes 1882 till v. prof. samt 1886 till prof. i figurteckning och modellering vid Konstakad., varifrån han tog avsked 1907. År 1900 blev B. fil. hedersdr i Uppsala. — B. arbetade till en början i Fogelbergs anda och utförde flera verk med fornnordiska motiv, ss. "Loke", "Fröja", "Hammarhämtningen", gavelfrisen "Bagnarök" m. fi. Ganska snart letade han sig emellertid ut ur romantiken och fann den väg, som skulle bli hans egen. Redan i "Kägelspelaren" (1869, i marmor 1871, Göteborgs mus.) framträder det realistiska draget i både motivval och utförande. Och i "Sjöjungfrurna" (beställd i marmor 1873 av drottningen av Württemberg) finns det veka och behagfulla, som bildar dess motsats. Mellan dessa bägge poler, det manligt kärva och verklighetskära och det lyriskt veka, som stundom tangerar det trånsjukt sentimentala, pendlar B:s konst. Typiskt och samtidigt verkningsfullt som kontrast återfinnes det i Geijermonumentet i Uppsala (1888) med den brett realistiska huvudfiguren och den besjälade kvinnogestalten på sockeln, som populärt går under namnet "Geijers tanke". — Under vistelsen i Rom utförde B. "Caprigossen" (1874, marmor, Nat. mus.), och s. å. tillkom den storslaget tänkta skissen till Sten Sturemonumentet (brons, Nat. mus.). Från och med paristiden övergår B. till bronsen som huvudsakligt material, och alla nedan nämnda arbeten äro utförda i brons. I Paris tillkommo "Fången viking" (på Djurgården), "Gossen med sköldpaddan" (i parken vid Nat. mus.) och "Kristusfigur" (i Sv. kyrkan i Paris) m. fi. — År 1881 vann B. första pris i en tävling för ett monument över Ludvig Holberg i Bergen. Han framställde Holberg i tidsdräkt med käpp och hatt, en förträfflig karaktärsbild av den elegante satirikern. Därmed hade B. slagit igenom som monumentalskulptör och fick den ena tacksamma uppgiften efter den andra, vilket satte honom i stånd att visa mångsidigheten av sin begåvning. Det ovannämnda monumentet över Geijer invigdes 1888, Axel Oxenstierna på Eiddarhusets gård 1890, Scheele i Humlegården i Stockholm 1892, Nils Ericson vid Centralstationen i Stockholm 1893, ryttar-