Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Cronstedt, Fredric Adolf Ulric - 7. Cronstedt, Johan Adam - 8. Cronstedt, Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cronquist
144
Cronstedt
Johan Adam Cronstedt. Målning (detalj)
tillskriven F. Bränder.
ken, vännerna i Stockholm och
lantlivets behag pà det minnesrika
Fullerö. — Han blev led. av Konstakad.
1773 (hedersled. 1783) och led. av Mus.
akad. 1777. — Gift 1777 med
friherrinnan Juliana Duwall. Th. N.
7. Cronstedt, Johan Adam,
greve, arméofficer, f. 12 nov. 1749 i
Stockholm, † 21 febr. 1836 därstädes.
Bror till C. 6. ■—- C. blev sergeaijt vid
arméns flotta 1763, livdrabant 1766,
löjtnant i armén 1773, reste
utomlands 1776—79, blev kapten vid
Änkedrottningens livreg. 1779, var
kammarherre 1780—93, blev sekundmajor
1784 och tjänstgjorde i kriget
1788—-90 som befälhavare över två, senare
tre bataljoner samt vann 1790
utmärkelse vid Hirvikoski och Valkeala vid
Kymmene älv. Han blev 1790
överstelöjtnant, 1793 överste, 1802
generaladjutant och 1806 överste för
Savolaks infanterireg. och chef för den
för gränsförsvaret avsedda
Savolaks-brigaden,, för vars krigsrustning han
gjorde stora ansträngningar, samt
1808 generalmajor i armén. Efter
krigsutbrottet visade han sig vara en
tapper officer men utan större
strategisk blick. Hans första uppgift blev
att skydda arméns vänstra flank
under reträtten mot Uleåborg. Han
missuppfattade därvid sin uppgift, så
att huvudarmén utsattes för
allvarliga risker, varför lian fick uppbära
klander från överbefälhavaren. Vid
anfallet vid Revolaks beordrades C.
att gå mot fiendens högra flank men
haml inte i tid utföra sin del av
företaget, varför den av C. J. Adlercreutz
planerade omfattningen gick om intet.
Därefter anföll C. ensam och vann en
fullständig seger. Han sårades vid
Alavo 1808, förde följ. år befälet över
trupperna vid Umeå och ingick där en
vapenvila med de angripande ryssarna
1S09 samt lämnade därefter mili-
tärtjänsten, sedan lian utnämnts till
generallöjtnant. Han var ordf. i
Krigshovrätten 1809—10 och tf.
landshövding i östergötl. län 1810—17. Han
blev led. av Krigsvet. akad. 1810 och
serafimerriddare 1827. — Gift 1796
med friherrinnan Ottiliana Beata
Maria Stackelberg. T. D.
8. Cronstedt, Carl Olof,
armé-och sjöofficer, f. 3 okt. 1756 på Botby i
Helsinge skn, Nylands län, Finland, †
7 april 1820 på Hertonäs, samma skn
och län. Föräldrar: majoren Johan
Gabriel C. och Hedvig Juliana
Jäger-horn af Spurila. Sonson till C. 2. — C.
blev volontär vid prins Fredrik Adolfs
reg. 1765 och vid fortifikationen
1766, kadett vid artilleriet 1769,
sergeant vid arméns flotta 1770, avlade
officersex. 1772 och blev fänrik vid
arméns flotta 1773. Han befordrades
till kapten 1777 och till major 1783
samt blev 1789 C. A. Ehrensvärds
flaggkapten och deltog som sådan i
slaget vid Svensksund s. å. Han blev
därefter överstelöjtnant s. å. och
kommenderades till Stralsund, där han
övervakade utrustandet av en eskader,
avsedd för skärgårdsflottan. Med
denna avseglade han till Finska viken
1790 och förenade sig där med Gustav
III. Då han mot övriga officerare i
krigsrådet stödde konungens önskan
att inleda strid, blev han dennes
flaggkapten under slaget vid Svensksund,
som blev en lysande seger, vilken C. i
hög grad kunde tillgodoräkna sig. Han
befordrades därefter, högt skattad av
konungen, till överste i armén och
generaladjutant hos konungen samt vid
flottans omorganisation till statssekr.
för sjöärenden i Krigsexpeditionen och
1791 till ordf. i
Generalsjömilitiekon-toret. Han var nu den sv. flottans
högste ledare, tills lian efter Gustav
III:s död ss. gustavian sköts åt
sidan av G. A. Reuterholm och 1792
Olof Cronstedt. Miniatyr av okänd konstnär.
beordrades att tjänstgöra som chef
för Sveaborgseskadern av arméns
flotta. År 1793 blev han konteramiral ocli
— sedan Gustav IV Adolf övertagit
makten — 1797 generaladjutant för
flottorna och sålunda som förut
sjöförsvarets repr. i regeringen. Bemött
med förtroende av den nye konungen
ägde han ett stort inflytande under
de närmaste åren. Han följde
konungen till Ryssland 1800, då
östersjömakternas främst mot England riktade
förbund om väpnad neutralitet
in-gicks, och var konungens spec.
sändebud i Köpenhamn 1801 inför faran
från England. Som tf. befälhavande
amiral i Karlskrona och ordf. i
kommittén för örlogsflottans utrustning
ledde han s. å. de sv.
försvarsanstalterna. Han blev s. å. v. amiral. Då
den omedelbara krigsfaran var över,
frigjorde sig Gustav IV Adolf från
C:s inflytande i regeringen genom att
beordra honom till kommendant på
Sveaborg 1801. Detta har satts i
samband med att konungen nu ivrade för
skärgårdsflottans utökning, medan C.
tvärtom förordade en utökning av
örlogsflottan. Förflyttningen hade
dessutom en för C. kränkande form genom
Gustav IV Adolfs brist på smidighet.
— På Sveaborg tillbragte C. de följ.
åren i varje fall till det yttre i lugn
förlitan på fästets ointaglighet och
mötte krigsutbrottet 1808 fullt
för-svarsberedd. I mitten av mars
inneslöts fästningen, och några dagar
senare inleddes ett par dagars
bombardemang, varefter ryssarna
före-slogo, att C. skulle kapitulera, fastän
den fientliga elden varit betydelselös.
Efter ytterligare några dagars
bombardemang antog han 6 april anbudet,
därtill styrkt av sina officerare, på
villkor att han först skulle få invänta
ankomsten av en sv. örlogseskader
med förstärkning före 3 maj. C. torde
lia föreställt sig, att den till konungen
avsände kuriren skulle släppas fram
obehindrat av ryssarna; däremot
torde lians förhoppningar om hjälp från
Sverige inom den stipulerade tiden
från början ha varit obetydliga på
grund av isförhållandena. På bestämd
dag överlämnade han därefter
fästningen och den där stationerade
skärgårdseskadern till fienden. Han
dömdes därför 1809 i Sverige att mista
liv, ära och gods men stannade efter
fredsslutet i Finland, där han slog sig
ned på sin gård Hertonäs och drog
sig fram på en snålt tillmätt pension
från ryska staten. År 1811 utgav lian
en försvarsskrift rörande
kapitulationen, i vilken lian som förklaring
angav bristen på krut, garnisonens
litenhet m. m., vilket allt av
sakkunskapen underkänts. Den avgörande
faktorn i händelseutvecklingen var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
