Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 2. C-F / 425 (1942-1948) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enwall, Frans - Enwall, Helmer - Envallsson, Carl - Eosander, släkt - Eosander, Johan Fredrik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Enwall

425

Eosander

hans uppgifter märkas Björn i F.
Hedbergs "Bröllopet på Ulfåsa",
Striese i Schönthans "Sabinskornas
bortrövande", Tiggaren i Strindbergs "Till
Damaskus", Bridaine i Mussets "Lek
ej med kärleken!" och Lindqvist i
Strindbergs "Påsk". — E. var även
en uppskattad lärare och förestod
1904—21 Dramatiska teaterns
elevskola, vilken post han skötte med gott
omdöme och förebildlig omsorg samt
med fint sinne för traditionens
betydelse i skådespelarkonsten. — Gift
1898 med skådespelerskan Agda Annie
Maria Mayer. A. L., S. T.

Enwall, Helmer, impressario, f.
3 mars 1889 i Norrköping. Föräldrar:
litografen Axel Lundqvist och Emma
Kristina Enwall. — E. ägnade sig
först åt scenen och var som
skådespelare anställd hos Knut Lindroth och
vid Skådebanan. År 1918 övergick han
till impressarioverksamhet. Han blev
1917 verkst. dir. vid Konsertbolaget i
Stockholm. Bolagets framgångsrika
utveckling är främst E:s förtjänst;
han har låtit sv. publik stifta
bekantskap med de flesta internat. erkända
konstnärerna inom det musikaliska
området, men han har också
förmedlat gästspel på teaterns och
danskonstens gebit liksom uppläsningar och
vetenskapliga föredrag. Han har
också sökt upptäcka och lansera nya
konstnärer; de främsta namnen bland
dessa torde vara Marian Anderson
och Jussi Björling. — Gift 1910 med
Anna Theresia Lindgren. — Litt.:
H. E., "Tjugofem år med Fru
Musica" (1941).         F. H. T.

Envallsson, Carl Magnus,
författare, f. 24 okt. 1756 i Vaxholm, † 14
juli 1806 i Stockholm. Föräldrar:
kyrkoherden Johan Enevall och
Margareta Insulin. — E. blev 1768
student och 1776 fil. mag. vid Uppsala
univ. År 1785 blev han e. o. kanslist
i Krigskollegium och 1802 notarius
publicus. Han antogs som elev i
violin vid Mus. akad:s läroverk 1784.
— E. hade ringa framgång som
tjänsteman, då hans intresse helt låg
åt annat håll. Han var sålunda de
Stenborgska teatrarnas specielle
dramaturg, för vilka han översatte,
bearbetade och författade ett 60-tal
pjäser. Hans övers, och bearb,
överträffade ej sällan originalet och utmärkte
sig för god inhemsk lokalfärg, och
som kuplettförf. hade han obestridlig
talang. E:s verksamhet blev av
banbrytande betydelse för vådevillen, och
hans dramatiska insats kan för sin
tid sägas vara en motsvarighet till
August Blanches. Hans första
vådevill var "Tunnbindaren" (1781, efter
Audinot), följd av bl. a. "Så blefvo
alla nögda" (1782, musik av C.
Stenborg), "Njugg spar och fan tar" (1784,
musik av J. D. Zander), "Bobis
bröllop" (1788), "Colin och Babet" (1787,
efter Piis och Barré), av vilka den
sistnämnda vann stor popularitet.
Omtyckt blev även den dramatiska
parodin på Glucks "Iphigenie i
Tauriden", "Iphigenie den andra" (1800,
efter Favart och Fusée de Voisenon).
Sin största framgång vann E. med
sångspelet "Kronofogdarne eller
Slotterölet" (1787, efter Piis och Barrés
"Les vendangeurs ou les deux
baillis"), vars succé kan jämställas med
den, som kommit F. A. Dahlgrens och
A. Händels "Värmlänningarne" till
del och som liksom denna spelats i
hela landet. Utom uvertyren, som
komponerats av J. D. Zander, har E.
sammanställt musiken av samtida
populära tonsättares alster. Av
betydelse blev också den "lyriska
tragedien" "Gustaf Ericsson i Dalarne"
(1784, musik av C. Stenborg) ss. det
första sångspelet med fosterländskt
motiv och med en visa i mera
utpräglad sv. folkton. —- Av vikt för den sv.
musikhistoriska forskningen var E:s
"Svenskt musikaliskt lexikon" (1802),
som vittnar om noggrannhet och
kunnighet och var det första tryckta
musikaliska reallexikonet i Sverige. E.
blev 1786 led. av Mus. akad. — Ogift.
— Litt.: J. Flodmark, "C. E. och hans
’Kronofogdar’ " (i Sveriges teaterhist.
samf:s årsskr. 1914). G. M.

Carl Envallsson. Silhuett (Nordiska museet).

Eosander, släkt, vars äldste kände
stamfar, Magnus, 1532—60 var
kyrkoherde i Åsbo pastorat av
Linköpings stift. Hans son Nils († 1606),
kyrkoherde i Skällviks pastorat av
samma stift, antog under sin
studietid släktnamnet E. Dennes äldste son,
kyrkoherden i Åsbo pastorat, prosten
i Vifolka och Göstrings härader
Johannes Nicolai E. (f. 1600, f 1661),
blev far till a) k. rådet Nils E. (f.
1635, † 1705), som 1674 adlades
under namnet Lillieroot, 1697
upphöjdes i friherrligt och 1704 i grevligt
stånd (ej introducerad som greve)
och själv slöt sin ätt, samt b) asses^
sorn i Svea hovrätt Samuel E. (f.
1637, † 1712), som 1698 adlades
under namnet Göthe; även lian slöt
själv sin ätt på svärdssidan. — En
yngre son till ovannämnde
kyrkoherden Nils E., kyrkoherden i Örberga
Magnus E. (f. i603, † 1658), blev far
till generalkvartermästarlöjtnanten i
Narva Nils E. († efter 1699). En son
till denne var arkitekten,
generallöjtnanten Johan Fredrik E. (se nedan);
han erhöll 1712 öppet brev att
inbegripas i sin ovannämnde släktings,
Samuel Göthes, adelskap och
upphöjdes 1713 i friherrligt stånd men
introducerades varken som adelsman
eller som friherre på Riddarhuset.
Även han slöt själv sin släktgren. —
Litt.: S. Cederberg i Genealog. samf:s
i Finland årsskr. 1933.

Eosander, Johan Fredrik,
efter adlandet Göthe och även von
Göthe, friherre, arkitekt, diplomat,
krigare, f. troligen omkr. 1670,
sannolikt i Riga, † 1729 i Dresden.
Föräldrar: generalkvartermästarlöjtnanten
Nils E. och Gertrud Warneken. —
Fadern skall 1683 ha invandrat från
Danmark till Riga, där E. omnämnes 1685
ss. "konduktör i lära". År 1692 trädde
han i tjänst hos kurfursten av
Brandenburg, som bekostade studieresor
för honom till Italien och Frankrike
under 1690-talet. Efter återkomsten
till Berlin 1699 utnämndes han till
preussisk överste och hovarkitekt och
övertog ledningen av
dekorationsarbetena för operan. Hans talanger på
detta område togos i anspråk vid
Fredrik I:s kröning 1701, då han
gjorde utkasten till dekorationerna i
Königsbergs slottskapell och till
triumfportarna för konungens intåg i
Berlin. Sin största berömmelse vann E.
emellertid som arkitekt. Hans första
byggnadsuppdrag var ombyggnaden
av slottet Schönhausen vid Berlin,
där han bl. a. tillbyggde två flyglar
åt trädgårdssidan och omordnade
parkanläggningen (1699—1708). År
1704 efterträdde han Schlüter som
arkitekt för slottet i Charlottenburg,
där han bl. a. utförde den eleganta
kupolen, sidoflyglarna och det rikt
utsmyckade slottskapellet. Ledningen
av slottsbygget i Berlin anförtroddes
honom 1707, sedan Schlüter fallit i
onåd. Efter E:s ritningar tillbyggdes
på detsamma en hel flygel åt väster
med en portal efter mönster av
Septimius Severusbågen i Rom. Det 100
meter höga torn, som E. avsett ss. dess
krön, kom aldrig till utförande. Ären
1706—09 uppfördes det lilla
lustslottet Favorite i parken vid Oranien-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>