Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eriksson, Arvid - Eriksson, Axel - Eriksson, Bernhard - Eriksson, Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eriksson
447
Eriksson
Sedan det andra världskrigets utbrott
1939 har han blivit känd ss. talare,
framför allt i radio ("radiomajoren"),
för den inre beredskapens stärkande,
vilket ämne han även behandlat i
sina skrifter "Spioner, sabotörer och
panikmakare" (1940), "Vi kan
försvara oss" (s. å.), "Skolungdomens
beredskap" (s. å.) och "Sjätte
kolonnen" (s. å.). Han har även utgivit den
till flera främmande språk översatta
boken "Segrar och nederlag på
Europas slagfält" (1940). Ären 1939—42
var han red. för Ny militär tidskr. —
Gift 1921 med Marta Lindberger. R. A.
Eriksson, Johan Axel, arkitekt,
byggnadstekniker, f. 24 juli 1888 i
Österfärnebo skn, Gävleb. län.
Föräldrar: hemmansägaren Erik Ersson och
Anna-Greta Larsdotter. — E.
utexaminerades 1910 från Tekn.
elementarskolan i Örebro och 1916 från Tekn.
högskolans avd. för arkitektur. Han
var 1916—29 assistent i
byggnadsteknik vid samma högskola och
upprätthöll där delvis professuren i
byggnadsteknik 1931—38. Han är grundare av
och från 1930 verkst. dir. i ab.
Betongindustri, Stockholm. E. har från
1916 bedrivit byggnadstekniska
forskningar, särskilt undersökningar om
byggnadskonstruktioners
värmeisolering, och blev teknologie dr 1942 på
avhandl. "Byggnadsteknisk
värmeekonomi". Han var sekr. i Sveriges
tegelindustrifören. 1916—19 och i
Stockholms byggnadsfören. 1925—28
samt ordf. i sistn. fören. 1928—30.
Han var vidare red. för
Byggmästaren 1922—27 och är led. av statens
byggnadsforskningskommitté sedan
1942 samt led. av Ing. vet. akad.
sedan 1941. — Gift 1915 med Signe
Larsson. S. R.
Eriksson, Johan Bernliard,
politiker, ämbetsman, f. 19 april 1878 i
Grangärde skn, Kopparb. län.
Föräldrar : hemmansägaren Erik Jansson
och Johanna Jansson. — E., som var
handelsföreståndare 1903—05 och
under sina tidigare år även
järnarbetare vid Grängesbergs gruvbolag,
blev led. av socialdemokratiska
parti-stvr. 1905. Ären 1906—36 tillhörde
han Andra K., vars talman han var
1928—32. Ss. riksdagsman hörde han
till sitt partis allra främsta, och han
var ordf. i dess riksdagsgrupp 1922
—23 och 1925—26. Han erhöll även
uppdrag i ett flertal kommittéer ocli
utskott och tillhörde bl. a.
bevill-nings-, stats- och bankoutskotten (i
det sistnämnda var han ordf. 1923—
26) samt var v. ordf. i ryska
handelsavtalsutskottet 1922 och i
försvarsutskottet 1925. År 1916 blev lian
fullmäktig för Folkpensioneringsfonden,
och 1920 var han i Hj. Brantings
ministär först sjöminister och där-
Bernhard Eriksson.
efter socialminister. Åren 1922—26
var lian led. av utrikesnämnden, och
sistn. år blev han ordf. i Kopparb.
läns landsting, där han varit led.
sedan 1908. Sedan 1932 är han
landshövding i Kopparb. län. År 1934 blev
han ordf. i samma läns
hushållningssällskap, och sedan 1937 är han ordf.
i den s. å. tillsatta
socialvårdskommittén. -—• Som politiker och
riksdagsman har E. dokumenterat sin
ovanliga förmåga att snabbt sätta sig
in i och behärska sakfrågor. Han har
därvidlag utvecklat en mångsidighet,
som sträcker sig från
kommunalpolitiska och socialvårdsfrågor till
sjömilitära spörsmål. Med intresse har
lian också ägnat sig åt kooperativa
frågor (bl. a. som revisor i
Kooperativa förb.) ocli nykterhetsrörelsen;
lian liar bl. a. varit medl. i
Godtemp-larorden sedan 1898. — Gift 1903 med
Mina Jansson. R. A.
Eriksson, Christian,
bildhuggare, f. 30 juni 1858 i Taserud,
Arvika landsförs., Värml. län, † 6 nov.
1935 i Stockholm. Föräldrar:
möbelsnickaren Erik Olsson och Stina
Olsdotter. — E. gjorde sina första
lärospån i faderns snickarverkstad, men
vid sjutton års ålder for han till
Stockholm, arbetade där hos
ornaments-snidaren Jörling och besökte
aftonkurser och söndagskurser vid Tekn.
skolan. År 1877 reste han till
Hamburg, där lian arbetade ett år i en
möbelfabrik, ett år hos
ornamentsbildhuggaren Ziegler, två år hos
arkitekten Bichweiler i Kunstgewerbliche
Werkstatt och ytterligare två år hos
bildhuggaren Börner. E. kom där
under omedelbart inflytande av den
strömning, vars förnämsta uttryck
var den s. k. stilarkitekturen, och som
inom konstindustrin ville skapa nytt
genom att imitera historiska former
och tekniker. Hans arbeten under
denna tid utgjordes av möbelorna-
ment och prydnadspjäser i fajans och
silver, och om kvällarna besökte han
Hamburgs Gewerbeschule. Den
grundliga tyska skolning han på detta sätt
erhöll förskaffade honom en
hantverksmässig drivenhet och en
behärskning av tekniker och material, som
utgjorde en förträfflig grundval att
bygga vidare på. Är 1883 kom han till
Paris, och där fortsatte han att
livnära sig som konsthantverkare,
samtidigt som han skaffade sig tillträde
till École des beaux-arts och École
des arts décoratifs. Som lärare hade
han Falguière, och umgänget
utgjordes av "opponenterna" Zorn, C.
Larsson, Josephson och skulptörer som
W. Wallgren, Stigell och framför allt
P. Hasselberg. På dennes ateljé
arbetade E. i flera år och fick bl. a. det
hedrande uppdraget att hugga ett
exemplar i marmor av "Snöklockan".
Efter Hasselbergs död utförde E.
också det slutliga arbetet på "Farfadern"
samt högg "Näckrosen" i marmor.
Hans första större självständiga
arbete var "Martyren", som
prisbelöntes på Salongen 1888. Den
genremässigt realistiska behandlingen av det
tragiska motivet är ett led i den
utveckling, som för fram till
"Bre-tagnisk flicka" (1893, brons, Na t,
mus.) och Linnéreliefen (1894,
marmor, Nat. mus.). Dessförinnan hade
konsthantverkaren och skulptören
hand i liand skapat de i sin art
mästerliga vaserna "Blindbock" (1889)
och "Tjusning" (s. å., Nat. mus.),
där E. klart gjort sig fri från
stil-ornamentiken och går i spetsen för
"l’art nouveau" — det dekorativa
utnyttjandet av naturalistiska element
■— här tillsatt med en nypa genre eller
kokett mytologi à la rococo. Under en
studieresa till Rom 1891 tillkom
käppkryckan "Stödet" i form av en böjd
gubbgestalt, stödd mot en flickunge,
vars friska modellering varslar om
konstnärens senare barnskulpturer.
Utom ett par porträttbyster och
några reliefer producerade E. främst
konsthantverksalster under de följ.
åren fram till hemresan 1897.
Redan 1886 liade lian ställt sig under
"opponenternas" fana, men hans
praktiska läggning lät honom undgå faran
för löst stämningsmakeri. "Han har
i sitt fack brukat den realistiska
franska skolans lärdomar till att
skapa uttryck för svenskt kynne ocli
modern livskänsla" (S. Strömbom). Ur
den elegante dekoratören växte med
åren och uppgifterna fram en
monumentalskulptör, som skänkt oss några
av de värdefullaste minnesmärken
vårt land äger. Franskt till hela sin
karaktär är ännu det vackra
kvinnohuvudet (1901) i det allegoriska
portalkrönet för Sundsvalls enskilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
