Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Fersen, Axel von, d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Fersen
511
von Fersen
den utsågs F. (1756) till överste för
Livgardet. Från ocli med denna
riksdag framstod han som hattpartiets
skickligaste ledare och frihetstidens
främsta parlamentariska förmåga.
Partiet stod på höjden av sin makt,
och F:s ställning var lysande. Ånyo
lantmarskalk vid riksdagen 1760—62
hade F. mycket stora svårigheter att
bemästra, då det gällde att bibehålla
hattpartiets majoritet bland
ständerna. I samråd med franske
ministern d’Havrincour lyckades han köpa
Pechlin tillbaka till hattarna, men
han måste offra tre av partiets repr.
i rådet: von Höpken, Palmstierna och
Scheffer, överenskommelsen räddade
hattpartiet för tillfället, men den
blottade på ett hänsynslöst sätt
partiväsendets moraliska ruttenhet, och
den hindrade också utvecklingen inom
hattpartiet mot en sundare
ekonomisk politik. För att även i
fortsättningen kunna bemästra mösspartiets
opposition närmade sig F. hovet, och
underhandlingar fördes om en ökning
av konungens makt genom en
återgång till 1720 års författning. Någon
överenskommelse uppnåddes dock ej
förrän under riksdagen 1765—66, vid
vilken mösspartiet hade majoritet.
På denna riksdag var F.
mössmajoritetens främste motståndare, i
anseende och inflytande överlägsen varje
annan enskild riksdagsman.
Mössorna sökte betvinga honom genom att
ställa honom till ansvar för ett
oförsiktigt yttrande om sekreta
utskottet, men i farans stund slöto alla
hattarnas olika fraktioner upp kring sin
ledare, och mössornas anslag
omintetgjordes. Genom F:s uppträdande
återvann hattpartiet så småningom
majoriteten på Riddarhuset. F.
medverkade i hattarnas och hovpartiets
plan att genom konungens
regeringsstrejk framtvinga en urtima riksdag,
och på denna nya riksdag i
Norrkö-köping (1769—70) blev lian åter
lantmarskalk. På F:s förslag uppsköts
den planerade författningsrevisionen
till riksdagens slut. Under riksdagens
förlopp splittrades emellertid
hattpartiet alltmer, ocli när turen kom
tiill författningsrevisionen, visade det
sig omöjligt att med parlamentariska
medel genomföra den. Till en
statskupp, vari F. som chef för gardet
skulle medverka, vägrade lian sitt
bifall. Splittringen inom hattpartiet
och F:s egen obeslutsamhet minskade
lians inflytande. Hovet misstrodde
honom, men den franska regeringen
hade äninu fullt förtroende för honom,
och det var delvis för att motarbeta
F:s inflytande på den franska
regeringens planer rörande politiken i
Sverige som kronprinsen företog sin
resa till Paris. F. deltog i Gustav
III:s försök att vid 1771—72 års
riksdag genom den s. k. kompositionen
försona hattar och mössor, men lian
vägrade att uppställa sig som hovets
och hattpartiets kandidat till
lantmarskalksposten. Då kompositionen
misslyckades och parti- ocli
ståndsstriderna fortsatte, lämnade F.
riksdagen, och vid tiden för Gustav III:b
statsvälvning vistades han på Ljung
i Östergötland, tydligen i avsikt att
hålla sig borta från händelsernas
medelpunkt. — Efter statsvälvningen
utnämnde Gustav III F. till riksråd
för att genom det anseende F. åtnjöt
vinna förtroende för revolutionen. På
grund av denna utnämning lämnade
F. chefskapet över Livgardet. Han
hade stått främmande för själva
statskuppen, men lian torde ha ansett
den nödvändig, sedan ständerna
misslyckats med att reformera
författningen. Något förtroendefullt
samarbete mellan konungen och F. kom
dock aldrig till stånd, och efter endast
sju månader lämnade han sin plats i
rådet. Under Gustav III:s riksdagar
var F. sedan ledare för oppositionen
på Riddarhuset, till en början mycket
moderat men sedan allt skarpare i
sina attacker utan att dock till slut
tillfredsställa de mest ytterliggående
oppositionsmännen. Så motarbetade
F. till en början Liljencrantz’ förslag
till myntrealisation och uppträdde
vid riksdagen 1778—79 med krav på
en instruktion för bankoutskottet och
på en regelbunden bankorevision
mellan riksdagarna. Vid samma riksdag
ingrep F. också till försvar för
ständernas lagstiftningsmakt gentemot
konungens önskan att återuppliva
1617 års riksdagsordning.
Omedelbart före riksdagen 1786 fick F. i
audiens hos konungen tillfälle att
yttra sig om stämningen i landet,
varvid han framhöll det allmänna
missnöjet med konungens politik. Som
oppositionsledare avvisade han dock
till de mera radikala
oppositionsmännens missnöje anbuden om
understöd från de ryska och danska
ministrarna. F:s program var nu
liksom 1778 att hävda ständernas rätt
enligt författningen, främst i fråga
om beskattning och lagstiftning.
Däremot ville han ej gå anfallsvis till
väga mot konungen. En förklaring
utverkades av konungen, att tre stånds
samstämmande mening skulle vara
riksdagens beslut. I den s. k.
passevolansfrågan åsamkade F. trots
hotelser och böner konungen ett svårt
nederlag. I den livligt diskuterade
frågan om husbehovsbränningen stod
F. även på oppositionens sida, medan
han i fråga om inrättande av
spannmålsmagasin intog en medlande
ståndpunkt, vilken även segrade. Han
var helt övertygad om att Gustav
III:b ryska krig var ett anfallskrig
och att konungen brutit mot
författningen genom att börja det. Han
ogillade dock anjalamännens
uppträdande, särskilt deras hänvändelse till
Ryssland. Ännu på riksdagen 1789 var
F. den mest ansedde av oppositionens
chefer, ehuru den radikala falangen
var starkare än tidigare. Strid
uppstod framför allt angående en
instruktion för det av konungen begärda
hemliga utskottet. Vid det bekanta
tillfälle, då Gustav III i plenum
ple-norum förebrådde adeln dess
uppträdande, reste F. sig och begärde, att
ståndet skulle få förklara sig, men
han lydde konungens uppmaning till
ståndet att avlägsna sig från
rikssalen. Några dagar senare blev F.
jämte aderton andra oppositionsmän
häktad och satt 20 febr.—29 april
inspärrad på Fredrikshovs slott i
Stockholm, medan konungen
fullföljde statskuppen. Efter detta synes F:s
politiska verksamhet ha upphört. De
ofrälse ståndens angrepp mot
adelsprivilegierna och franska
revolutionens utbrott läto också F. inse faran
av adelns strid med kungamakten.
Han deltog ej i riksdagen 1792, ej
heller i de konspirationer, som ledde till
attentatet mot Gustav III. — F. var
en stor parlamentarisk begåvning men
knappast en statsman av högre
resning. Han var konservativ och
aristokratisk men också en uppriktig
anhängare av en fri författning, och
han företrädde tidvis nästan
republikanska tankegångar. Hans ivriga
försvar av ständernas grundlagsenliga
rättigheter var även ett försvar för
adelns dominerande ställning i
samhället. Han motsatte sig alla
eftergifter i fråga om adelns privilegier,
och lian såg med oro, hur klyftan
mellan adeln och kungamakten växte
under Gustav III:s regering, samtidigt
som de ofrälse ståndens inflytande
ökade. Trots konungens angrepp mot
adeln 1789 uppmanade F. ivrigt sina
anförvanter att kvarstå i statens
tjänst. F. var fosterländskt sinnad,
ehuru han även i inrikespolitiska
frågor ofta intimt samarbetade med de
franska sändebuden i Sverige.
Intelligens, människokännedom, vältalighet
och ett imponerande om också något
högdraget uppträdande gjorde F.
utmärkt skickad till ledare av
förhandlingarna på Riddarhuset under
frihetstiden. "Ypperst av alla
frihetstidens lantmarskalkar är F."
(Lagerroth). Även som partiledare
utvecklade F. stor skicklighet. Han
använde riksdagstaktikens alla intriger
och knep, även mutor, men han
synes icke egentligen ha utnyttjat sin
politiska ställning för att skaffa sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
