Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Fersen, Axel von, d. ä. - 7. Fersen, Axel von, d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Fersen
512
von Fersen
privatekonomiska fördelar. Trots
opposition i många avseenden var han
icke utan beundran för Gustav III,
särskilt då det gällde dennes
bemödanden att hävda Sveriges
självständighet. F. var en av 1700-talets
rikaste och förnämsta män i Sverige.
Han blev serafimerriddare 1765 och
led. av Sv. akad. vid dess stiftande
1786. Han liar efterlämnat ett av de
främsta memoarverken från
1700-talet. Det utgavs av hans ättling R.
M. Klinckowström med titeln
"Riksrådet och fältmarskalken A. F. von
Fersens historiska skrifter" (1—8,
1867—-72). Handskriftsoriginalet är
ett ofullbordat koncept, som, delvis
med stöd av tidigare anteckningar,
nedskrivits av F. vid över sjuttio års
ålder. Arbetet gör på grund därav
inte sin förf. full rättvisa, och det
är otillförlitligt i detaljer.
Riksdagen 1755—56, pommerska kriget
och den gustavianska tiden fram till
1789 skildras utförligt. F. visar i sina
skrifter en stark tendens att
framhålla sig själv på andras bekostnad.
I synn. är hans framställning av
Gustav III bitter och kritisk. — Gift
1752 med grevinnan Hedvig
Catharina Dela Gardie. W. L.
7. Fersen, Hans Axel v ön, d. y.,
greve, arméofficer, politiker, hovman,
f. 4 sept. 1755 i Stockholm, † 20
juni 1810 därstädes. Son till F. 6. —
Vid femton års ålder skickades F.
till Braunschweig, där han studerade
vid en militärskola, varefter lian
fullbordade sin utbildning genom
studieresor i Tyskland, Schweiz, Italien,
Frankrike och England. Under dessa
resor infördes han överallt vid de
kungliga och furstliga hoven och
umgicks inom den högsta aristokratin.
Faderns anseende och hans eget
aristokratiska, belevade och vinnande sätt
bidrogo till att överallt göra
honom till en gärna sedd gäst. Vid sin
hemkomst blev lian 1775 kapten i
armén men fick efter några år
tillstånd att gå i fransk tjänst, där
han utnämndes till överste efter att
redan 1770 lia antagits till löjtnant
vid reg. Royal-Bavière. Under sin
vistelse i Paris (jan. 1774) infördes
lian i kretsen kring drottning Marie
Antoinette. Inom kort tillhörde han
hennes närmaste umgängesvänner och
deltog ständigt i hovets fester och
nöjen. Hans förtroliga umgänge med
drottningen blev dock snart föremål
för skvaller, ocli han beslöt därför
lämna Paris. Han medföljde ss. adjutant
hos den franske generalen greve de
Rochambeau de franska trupperna till
Nordamerika och deltog 1780—82 med
utmärkelse i striderna, bl. a. vid
belägringen av Yorktown, samt togs ofta
i anspråk för underhandlingar mellan
Rochambeau och Washington. Efter
krigets slut återvände F. till Sverige
men fick 1783 ledsaga Gustav III på
hans italienska resa. Hemfärden gick
över Paris, och F. återknöt därvid sin
tidigare förbindelse med Marie
Antoinette. Han erhöll 1783
chefskapet för ett eget franskt reg., Royal
Suédois. Sedan han åtföljt Gustav
III tillbaka till Sverige, återvände
F. 1785 delvis i konungens ärenden på
nytt till Frankrike, där ban
vistades de närmaste åren. Under denna
tid uppstod ett verkligt
kärleksförhållande mellan F. och Marie
Antoinette. Hans dagbok ger bevis för att
han varit Marie Antoinettes älskare.
— År 1788 hemkallades F. för att
deltaga i Gustav III:s ryska krig. Hans
brev till fadern från denna tid ge en
god bild av förvirringen och
upplösningen i armén under fälttåget i
Finland. — Vid franska revolutionens
början 1789 sändes F. tillbaka till
Frankrike först som ett slags
personlig rapportör till Gustav III och
sedan med uppdrag att underhandla för
lians räkning med den franska
kungafamiljen. Gustav III:s planer att
organisera Europas stater till motstånd
mot revolutionen och att undsätta
kungafamiljen hade en varm
anhängare i F. Han blev under
revolutionen ett av den franska
kungafamiljens viktigaste och trognaste
personliga stöd samt fungerade som
ett slags privat utrikesminister för
Ludvig XVI och Marie Antoinette. Det
var F., som jämte några medhjälpare
organiserade det misslyckade
flyktförsöket 1791, vid vilket han själv
undkom till Belgien, medan
kungafamiljen upptäcktes i Varennes och
återfördes till Paris. F. uppehöll sig
nu en tid i Bryssel ivrigt och
oegennyttigt sysselsatt med planer på att
rädda det franska kungaparet. År
1792 företog lian i största hemlighet
och med fara för sitt liv ett besök hos
Marie Antoinette i Paris. Ännu efter
Marie Antoinettes död stannade F.
kvar såsom sv. ombud i Bryssel men
måste 1794 fly undan de franska
arméerna. Han återvände till Sverige,
där han mottogs tämligen kyligt av
den reuterholmska regimens män.
Hertig Karl och F. hade aldrig
uppskattat varandra, och F. avskydde
Reuterholm. Själv hade F. utan egen
förskyllan inblandats i den
armfelt-ska komplotten och var således
misstänkt i regeringens ögon. Med sin
utpräglat lojala inställning bemötte F.
dien unge Gustav IV Adolf med stor
sympati, och det var tydligt, att
konungen hyste vänskap för F. Den
politik av försiktig anpassning till
det revolutionära Frankrike, som
Sverige vid denna tid förde, hade F. gi-
vetvis ingen förståelse för. Redan
1795 lämnade han återigen Sverige
och vistades under de följ. åren mest
i Frankfurt am Main. Efter Gustav
IV Adolfs tronbestigning fick F. i
uppdrag att representera Sverige vid
fredskongressen i Rastatt 1797.
Ambassaden ledde emellertid blott till en
för F. kränkande ordväxling med
Bonaparte, och det hela blev en svår
motgång för honom. Han skickades
sedan till det badensiska hovet i
Karlsruhe för att utbyta
giftermålskontrakten mellan Gustav IV Adolf ocli
prinsessan Fredrika. Därifrån
återvände F. över Karlsbad till Sverige
1799. Han mottogs mycket vänligt vid
hovet, fick efterträda konungen som
univ.-kansler och blev 1800
serafimerriddare. Ryktet såg i honom den
blivande kanslipresidenten, och
Gustav IV Adolf hade lovat honom denna
post, men den franska regeringen såg
med stor ovilja, att den man, som varit
Marie Antoinettes riddare, skulle få
hand om Sveriges utrikespolitik, ocli
därför fick saken förfalla. F. deltog i
riksdagen i Norrköping 1S00, men
han kände sig som en främling ocli
var mycket kritiskt inställd mot
sina ståndsbröder, som han ansåg
brista i lojalitet mot kungamakten.
År 1801 blev F. riksmarskalk. Det var
en reträttplats, som han föga
uppskattade men likväl accepterade; han
kom således att för resten av sitt
liv mycket nära knytas till hovet
och den kungliga familjen. Något
politiskt inflytande på konungen synes
han icke ha liaft. Åren 1801—02
företog han en resa till Italien tills, med
sin syster grevinnan Sophie Piper,
vilken ända sedan ungdomen varit
lians förtrogna och stått honom
närmare än någon annan av hans
anhöriga. Efter hemkomsten 1803 växte
han småningom in i sv. förhållanden.
Tidigare hade han t. o. m. funnit det
svårt att skriva och uttrycka sig på
svenska. År 1802 hade han utnämnts
till generallöjtnant, och 1809 blev han
general. I Konstakad. utsågs han till
hedersled. 1804. Vid upprepade
tillfällen presiderade han under konungens
frånvaro i regeringen. År 1805 utförde
han en beskickning till Tyskland och
följde därefter konungen under det
pommerska fälttåget. Hans
inställning till Gustav IV Adolf blev
under denna tid alltmera kritisk och
svårigheterna att samarbeta med
honom allt större. Konungen började
också visa sig misstänksam mot F.,
och då denne sommaren 1806 sändes
hem till Sverige, kände han det som
en befrielse att få lämna konungens
omgivning. F. spelade icke någon roll
vid statskuppen den 13 mars 1809,
men han samarbetade efter den med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
