Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Gripenstedt, August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gripenhielm
115
Gripenstedt
erfarenhet pä området. Söker man
däremot i mera principiella ting och
särskilt under G:s tidigare politiska
bana reflexer av hans militära
yrkesutbildning, blir resultatet
övervägande negativt. Först den bismarckska
blod- och järn-ålderns inträde
pressade G. till ett positivt
ställningstagande i vår sedan länge svävande
försvarsfråga, och då under tydlig vånda.
Det skedde i Andra K. på våren 1869,
alltså mellan striderna vid Sadowa och
Sedan, vid själva upptakten till vårt
mer än trettioåriga parlamentariska
krig oin indelningsverkets
avskaffande. I detta tal slites G. — med en för
den frejdige politikern annars
främmande tvekan — mellan sin fruktan
för de inrikespolitiska risker, som ett
alltför starkt militärväsen kunde
medföra, och fackmännens krav på en
tidsenlig krigsmakt, som "icke blott
var duglig till försvar". Talet
markerar ett smärtsamt uppvaknande ur den
liberala, halvt pacifistiska drömvärld,
som var en frukt av den långa
fredstiden, till en mera realistisk
uppfattning av vårt yttre läge. — G:s hela
politiska tillvaro var rotad i en
svärmiskt liberal krets av aristokratiska
lanthushållare, till vilka hans
giftermål berett honom tillträde. Hans
svärfar, Johan August Anckarsvärd,
ägare av Bysta gods och Brevens
bruk i Närke, framstår som
reformator i agrikulturella och brukstekniska
spörsmål. Dennes äldre bror, Carl
Henrik, var den kände ledaren av
riddarhusoppositionen under Karl XIV
Johan. Som arvtagare jämte sin
hustru av de båda nämnda fideikommissen
hyllade G. genom en minnessten i
Bysta park sin svärfar, "brytaren av
nya tegar". Han gör själv i sina
näringspolitiska utläggningar för
riddarhus och kammare intryck av att
ha tillhört eliten bland dåtida sv.
lanthushållare. Det var väl icke blott
en hyllning till den politiska
förtjänsten, att G. valdes till hedersled,
av Södermani. läns
hushållningssällskap 1861 oeh av Lantbruksakad.
1858. —- Teoretiskt visar G. liksom
Anckarsvärdarna en utpräglat
västeuropeisk skolning, med bl. a.
essäisten Laboulaye och
nationalekonomen Bastiat som lärofäder. G:s
historiska och ekonomiska studier synas
dock ha gått vida djupare än de äldre
frändernas, och hans tal äro därför
fulla av europeiska utblickar liksom
av fackliga, särskilt finanstekniska,
kalkyler. G:s tidigare politiska
anföranden visa ännu tydliga spår av den
patetiska retorik, som hos
Anckarsvärdarna var ett gustavianskt arv.
Hans sällsynta saklighet i mognare år
torde bildat epok i riddarhusdebatten.
Det hände, att G:s regeringskolleger,
August Gripenstedt.
ja, monarken själv, blevo svidande
tillrättavisade, om de satte G:s
vederhäftighet i fråga. ■— Liksom hans
talekonst, så undergingo även hans
åsikter en viss förskjutning till större
moderation. När G. under ett av sina
debutår (1844) argumenterade för
riksdagsombildning och
privilegieutjämning, hette det, att
"ståndsförhål-landena hos oss äro roten till den oro,
som går genom tiden, såväl i dag som
under sekler av vårt lands historia".
När han i dec. 1850 försvarade det
kompromissförslag till
representationsförändring han som nyblivet statsråd
själv varit med om att utarbeta, var
för honom "summan av historiens
vittnesbörd", att "det praktiskt rätta
aldrig finns i ytterligheterna utan i
deras förmedling". —• G.
representerade sin ätt första gången på riksdagen
1840—41. Då ständerna
sammanträdde revolutionsåret 1848, blev han
medl. av talmanskonferensen och
statsutskottet samt längre fram
under riksdagen konsultativt statsråd.
Under jan.—okt. 1851 var G. tf.
finansminister och därefter ånyo
konsultativt statsråd, tills han 1856 på
nytt övertog Finansdep., från vilket
han avgick 1866. G. representerade
åren 1S67—73 Stockholm i Andra K.
Efter att som oppositionsman på
1840-talet väsentligen ha ägnat sig åt
konstitutionella insatser upptog G. som
statsråd övervägande de liberalt
ekonomiska reformkraven och blev
berömd genom sina initiativ i
skatte-och valuta-, tull- och traktat- samt
järnvägs- och statslånefrågor. —
Typisk och grundläggande för G:s
förmåga att avveckla gamla
motsättningar mellan oeh inom stånden blev
därvid kompromissen om
grundskatteförenklingen. Sedan han redan
under sin oppositionstid (184S) förordat
denna reform och på riksdagen 1851
som tf. departementschef genomdrivit
den i princip, förde han den, under
medverkan av annan ord.
finansminister (Palmstierna), 1855 till
slutligt avgörande i enskildheter. Ett av
G:s huvudskäl för förenklingen, som
varit omstridd "i ett århundrade",
utgjorde de nedärvda grundskatternas
avtagande vikt för
statshushållningen. —■ De internationella
konjunkturerna vid seklets mitt
karakteriserades av en plötslig prisstegring genom
nya guldfynd (Kalifornien) och
Englands definitiva övergång till
frihandel. Det blev för G. en uppgift att
tillförsäkra Sverige största möjliga
andel i den inträdda
högkonjunkturen genom lättnader i rådande
export- ocli importbestämmelser ocli
brytande av vår ekonomiska isolering.
Han kämpade, både enskilt och i
regeringspropositioner, för
decimalsystemets införande (från 1853), för
räntans frigivande (från 1857), för
statshjälp till exportörer och importörer
under penningkrisen efter
Krimkriget sistn. år. Viktigast blev för
honom en tull- och traktatpolitik, som
gav billigare tillgång både på råvaror,
produktionsmedel oeh arbetskraft för
den begynnande industrialiseringen.
Rationaliserades vårt jordbruk, skulle
enligt G:s tro den växande sv.
fabriksbefolkningen kunna väsentligen
försörjas med inhemsk brödsäd, även om
livsmedelsimporten underlättades
genom tullsänkningarna. Han
genomdrev steg för steg på riksdagarna 1853
—64 ett upphävande av alla in- och
utförselförbud i den sv. tulltaxan,
tullfrihet för jordbruksprodukter,
nedskärning av industritullar (minst de
textila) och till sist — genom den
ryktbara handelstraktaten med
Frankrike 1865 ■—- gynnsammare villkor för
sv. sjöfart på franska hamnar. Kring
denna traktat och den reviderade
tulltaxa med särskilt betydande
importlindringar, som blev dess följd,
kulminerade den sega kraftmätning
mellan frihandlare och tullvänner, som
småningom framträtt under G:s
nydaningsverk. Hjälpt av
motståndarnas splittring och stödd på förord
från majoriteterna i ett par ledande
ämbetsverk samt två kungliga
kommittéer (1855 och 1863) utnyttjade
G. vid slutavgörandet djärvt den
formella rätt att reducera tullar, som
grundlagen medgav K. M:t. Vid sitt
sista stora framträdande från
statsrådsbänken (febr. 1866) riktade han
till protektionisterna ett par bittra,
verkningsfulla repliker, i vilka ban
mot deras snäva producentkrav
hävdade frihandelns syfte att tjäna den
mellanfolkliga samfärdseln, både den
ideella ocli den materiella. — Här
återljuder den liberala optimism, som
med nästan religiös trosvisshet om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
