Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav III
161
Gustav III
kejsarinnan Katarina II av Ryssland
att överge Danmark; hans kort därpå
företagna resa till Italien och
Frankrike avsåg bl. a. att reparera
misslyckandet genom att knyta nya
utrikespolitiska förbindelser. — I
Sverige förspordes under 1780-talet ett
starkt missnöje med regeringen,
stimulerat av de svåra missväxtåren vid
årtiondets mitt. Adeln harmades över
det egenmäktiga styrelsesättet,
prästerna över det nyckfulla
befordrings-system, som rådde i fråga om
prästämbeten (den s. k. pastoratshandeln),
bönderna över regeringens försök att i
statsekonomins intresse monopolisera
brännvinsbränningen. Dessa
stämningar fingo utlopp vid 1786 års
riksdag. Den betecknade ett avgjort
nederlag för G. och blev samtidigt en
bitter upplevelse för honom, som var
så ömtåligt angelägen om folkgunsten.
Han drog emellertid lärdom av vad
som skett: bl. a. underkastades
prästtillsättningarna en skärpt och
förbättrad kontroll, och
brännvinsbränningen utarrenderades. — Snart kom
utrikespolitiken åter att uppta
huvudparten av G:s intresse.
Förhållandet till Ryssland hade försämrats
efter 1783—84, ocli i S:t Petersburg
började Göran Magnus Sprengtporten
förrädiskt arbeta för Finlands
lösryckande från Sverige och
införlivande med Ryssland som en i viss mån
självständig stat. G. såg faran. År
1787 sökte han fåfängt vinna
Danmark, men då kriget mellan Ryssland
ocli Turkiet brutit ut s. å., ansåg han
trots Sveriges isolering tillfället
gynnsamt att angripa Ryssland.
Angreppet, som igångsattes på
sommaren 1788, var illa förberett såväl
politiskt, ty Sverige liade icke en enda
bundsförvant — ehuru
underhandlingar om subsidier förts med
England — som militärt, då
krigsberedskapen var dålig. Planen, som
uppgjorts av Johan Christopher Toll, G:s
krigsminister under åren närmast
före kriget, gick ut på att slå den
ryska flottan och därefter angripa S :t
Petersburg. Detta gick om intet, dels
därför, att den sv. flottan ej, som
avsett var, lyckades slå den ryska —
drabbningen vid Högland blev
oavgjord -— dels därför, att en
officerssammansvärjning i sv. armén, det s. k.
Anjalaförbundet, hindrade fortsatt
framryckning i s. Finland. Av
Anjala-männen visade endast en del öppet
landsförrädiska tendenser, som
syftade till Finlands anslutning till
Ryssland. Det stora flertalet önskade
endast slut på kriget och
sammankallande av riksdag. G., som vid krigets
utbrott säkerligen led av nervös
överretning oeh även gav prov på dåliga
egenskaper, särskilt som militär leda-
re, återvann emellertid tämligen snart
efter det han fått budskap om
Anjala-männens tilltag lugn och beslutsam
handlingskraft. Han besvarade icke
konspiratörernas hänvändelse till
honom själv, och då Danmark i enlighet
med sina förbundsförpliktelser
beredde sig till krig, fick lian en
välkommen anledning att fara över till
Sverige för att ordna försvaret där. Hans
verksamhet under hösten 1788 bestod
i icke ringa grad av ett mycket
skickligt utnyttjande av folkstämningen,
som ban dirigerade dels mot de yttre
fienderna, dels mot de förrädiska
officerarna oeh den oppositionella adeln
överhuvudtaget. Hans resa till
Dalarna och till Göteborg var ett led i
denna överlägset skötta propaganda, som
blev honom till stor nytta under den
uppgörelse, som skulle komma vid
den stundande riksdagen.
Utvecklingen i övrigt blev gynnsam för G. De
numera förbundna rikena England
och Preussen inskredo genom sina
sändebud, Elliot och Borcke, på
diplomatisk väg med den påföljd, att
Danmark upphörde med kriget mot
Sverige; på den finska sidan var striden
också fr. o. m. hösten tills vidare
avblåst, Strax efter nyår 17S9 mötte G.
ständerna. Han kunde nu från början
för sig och sina syften utnyttja den
starka splittringen mellan adel och
ofrälse, vilken liade funnits redan
under frihetstiden ocli väckts till nytt
liv genom tidshändelserna och den
kungliga agitationen. Riksdagen 1789
blev också en framgång för G. på
grund av den hjälp ban erhöll från de
tre lägre stånden. Denna riksdag
betecknade det nästan fullständiga
genomförandet av enväldet genom
antagandet av den s. k. Förenings- ocli
säkerhetsakten, som gav kungen
makten över förvaltningen, över krig och
fred. Men detta nya tillägg till den
gamla regeringsformen betecknade
även början till en social omvälvning:
den vidgade i icke oväsentlig grad
allmogens ekonomiska rörelsefrihet ocli
gav starkt ökade
avancemangsmöjligheter åt de ofrälse. Ekonomiskt fick
emellertid G. nu stå till svars för, vad
lian och hans regering tidigare hade
låtit komma sig till last; ständerna
övertogo förvaltningen av
riksskulden, som de garanterade genom ett
särskilt nyinrättat ämbetsverk,
Riksgäldskontoret. Under den tämligen
korta riksdagen, som hör till de
stormigaste i sv. historia, liade G.
uppträtt som en skicklig men också
hänsynslös taktiker, som vid behov ej
dragit sig för att använda
utomparlamen-tariska medel för att nå sina syften;
bl. a, lät ban under riksdagen häkta
de mest framstående av de adliga
oppositionsmännen. Riksdagens radi-
kalt nyskapande slutresultat torde
böra tillskrivas händelsernas
oberäkneliga förlopp ocli G:s egen politik
under riksmötet, till synes
jämförelsevis opåverkad av andras inflytelser.
Striden med Ryssland kom även i
fortsättningen att till största delen
bli ett sjökrig. Avgörande blevo
framför allt händelserna under sommaren
1790. Den sv. flottan med konungen
ombord instängdes i Viborgska viken,
vilket kunde ha fått katastrofala
följder, men det djärva
utbrytningsförsöket, Viborgska gatloppet, lyckades,
ehuru med stora förluster, och kort
därpå upptog G. modigt striden med
den ryska flottan, vilket resulterade i
sjösegern vid Svensksund. Han kunde
nu utan bemedling eller inblandning
av någon främmande makt sluta fred
med Ryssland i Värälä 1790. Den
stadgade status quo i förhållandet
mellan de båda rikena; i realiteten
hemförde emellertid G. en icke
obetydlig vinst, då den ryska
inblandningen i Sveriges inre angelägenheter
eliminerades. — G:s utrikespolitiska
hållning under tiden efter det ryska
krigets avslutning kom att i hög grad
influeras av den nyss utbrutna
franska revolutionen. Han
sammanträffade i Aachen 1791 med franska
emigranter, men hans äventyrliga försök
att samla Europas makter till ett
korståg mot det revolutionära
Frankrike strandade på misstron mot lians
person och söndring mellan dem, som
eventuellt skulle delta. Det var också
tydligt, att kejsarinnan Katarina
med anledning av sina planer mot
Turkiet ocli Polen gärna såg Sveriges
och även andra europeiska makters
intressen riktade åt väster; hon
uppmuntrade fördenskull G. i hans
djärva planer men var ej sinnad att ge
honom reellt stöd. G:s utpräglade
åskådning i detta fall liksom hans
enväldiga styrelsesätt framkallade mot
honom ett utbrott av den ständigt
jäsande adelsoppositionen. En
förändring av det bestående
regeringssystemet ansågs av de flesta adelsmän som
önskvärd, men uppfattningarna
skiftade om medlen att nå målet. En
ytterlighetsriktning, till vilken hörde
bl. a. grevarna Horn och Ribbing,
ansåg, att konungen borde röjas ur
vägen: ett redskap för sina planer
erhöllo de i kaptenen Johan Jacob
Anckarström, som fattats av ett ursinnigt
hat till G. men däremot icke
personligen torde lia stått de mera
initierade statskuppsmännen nära. G.
varnades flera gånger för attentatsförsök
men lämnade varningarna obeaktade.
På en operaniaskerad 16 mars 1792
blev han skjuten i ryggen av
Anckarström, och 29 mars avled han;
antagligen förorsakades hans död utom av
11 Svenska män och kvinnor III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
