Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III - Gustav IV Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav II Adolf
162
Gustav II Adolf
skottverkningarna av en i det kalla
sjukrummet ådragen
lunginflammation. — Oomtvistlig och bestående är
G:s insats som främjare av andlig
odling. Bland Sveriges konungar är han
den största kulturpersonligheten,
även om man medger, att hans
intressen därvidlag förete en viss
begränsning ocli att hans kulturgärning
delvis motiverades av en romantisk
strävan att förhärliga kungadömet
och stimulera folkets nationalkänsla.
Hovet blev rikets sociala och
kulturella medelpunkt, ett slags
mönsterinstitution för högre sällskaplig
samvaro, med vilken nästan alla landets
mera bemärkta personligheter kommo
i beröring, hovlivet ett uttryck för
G:s egenartade romantik, ett utslag
av hans beundran för "solkonungens"
heroiska sekel. Det gustavianska
hovet var i mångt och mycket både
flärdfullt och sedeslöst, och
fram-komstmöjligheterna i samhället
berodde ofta på den lycka man gjorde
där, men det bildar ett behagfullt och
stilsäkert inslag i sv.
kulturutveckling. G. sökte ge det en så glansfull
inramning som möjligt, men
ekonomin lade ofta hinder i vägen för
avsikternas förverkligande; av hans
byggnadsplaner blev exempelvis
mycket litet genomfört. Särskilt
teaternöjen kommo att omhuldas vid det
gustavianska hovet, och G. var ivrig
att skapa en inhemsk opera och en
varaktig sv. talscen. År 1782 kunde
C. F. Adelcrantz’ vackra operahus
invigas med uppförandet av G. J.
Adlerbeths "Cora och Alonzo". I slutet av
1780-talet började Sv. dramatiska
teatern ge mera regelbundna
föreställningar i Bollhuset vid Slottsbacken.
G. framträdde själv som skådespelare
och dramatisk förf. Som förf. är lian
föga originell, och hans dramer lia
ofta sin intrig hämtad från franska
förebilder. Skalder som Kellgren och
Leopold ha ej sällan bidragit till
deras fullbordande, men G:s del i dem
är ofta ganska betydande. Han hade
en utpräglat dramatisk talang, och i
själva verket är lian i vårt land sin
tids förnämste dramatiker, med fint
sinne för kompositionen och de
dramatiska effekterna. Ämnet är ofta
fosterländskt, och den historiska
romantik, som dominerar
prosadramerna, är hans egen. Gustaf Adolph i
dramat "Gustaf Adolphs ädelmod"
(1783) är t. ex. en idealbild av honom
själv som den ridderlige och
högsinnade monarken. Det ståtligaste
stycket på den nya operascenen blev den
fosterländska operan "Gustaf Vasa"
(uppförd första gången 17S6), till
vilken G. uppgjort planen; texten
versifierades av Kellgren och fick musik
av Naumann. På alla områden sökte
G., ehuru liksom modern i hög grad
franskt orienterad i fråga om
uppfostran och åskådning, att skapa och
främja inhemskt bildningsliv och
inhemska bildningsinstitutioner och
gav därvidlag personligen ett
föredöme även som mecenat, som politisk
talare —■ en av våra yppersta — och
som förf. av bl. a. äreminnen,
"Äreminne öfver Riks Rådet och Fält
Marskalken Lennart Torstenson" (1786).
Under G:s regering stiftades eller
återupplivades flera av våra
viktigaste kulturinstitutioner, ss. Målar- och
bildhuggarakad. (stadfäst 1770),Mus.
akad. (1771), Sv. akad. (1786) och Vitt.
akad.’(s. å.). Sv. akad., som stiftades
med den franska som mönster, avsåg
bl. a. att vårda och i rätt riktning
utveckla sv. språket och
uppmuntrades av G. i detta arbete, men
institutionen bidrog också att ge
litteraturen och författarna en bättre
ställning i samhället än förr. Även
personligen uppmuntrade G. både
diktare och konstnärer, bland de senare
särskilt Johan Tobias Sergel. Av stor
betydelse för konstutvecklingen blev
G:s resa till Italien 1783—84, genom
vilken den nyantika stilriktningen
stimulerades ocli blev den
förhärskande i Sverige. Universiteten trädde som
kulturcentra under den gustavianska
tiden tillbaka för det kulturliv, som
utvecklades vid hovet och i
huvudstaden, men framför allt under sina
senare år ådagalade G. på flera sätt sitt
intresse för särskilt Uppsala univ.
■—-G. hör till de mest omstridda
gestalterna i vår historia. Redan av sin
samtid uppfattades lian högst olika.
Aristokratiska memoarförf. som Axel
von Fersen d. ä. och A. L. Hamilton
ge en osympatisk bild av honom;
denna avoghet torde dock delvis få
tillskrivas den lios högadeln djupt
rotade antagonismen mot konungen.
Även eftervärlden har haft svårt att
eria sig om en slutgiltig bild. Det
förkonstlade draget i hans karaktär
stötte under livstiden många ifrån
honom, och det dröjde länge, innan
samtiden lärde sig förstå den uthållighet
och spänstighet, som dolde sig bakom
lians affekterade väsen. Hans
egendomligt sammansatta personlighet
med dess esteticerande
historieromantik och opportunitetsbetonade
radikalism bryter av mot frihetstidens
nyt-tighetsdyrkan. Vid hovet gynnade han
tydligt bördsadeln samtidigt som han
i sin regeringsutövning hänsynslöst
bröt mot gammal sed och i stor
utsträckning tog nyadlade eller ofrälse
i sin tjänst. I vår historias
utvecklingsgång ger hans kungagärning
uttryck både åt en starkt konservativ
linje och åt en radikalt nyskapande.
Hans regering betecknade i verklig-
heten början till ståndssamhällets
upplösning, men själv var ban
angelägen om att i sin personliga utövning
av regeringsmakten återknyta till
tidigare epoker i sv. historia. Det i
grund och botten oförenliga i dessa
motsatser liksom i fråga om mycket
annat gav åt G:s personlighet och
regering deras egenartade karaktär. —
G. förmäldes 1766 med den danska
prinsessan Sofia Magdalena.
Förbindelsen var ett led i det närmande till
Danmark, som ständerna vid denna
tid eftersträvade, och den ingicks mot
G:s och lians föräldrars vilja.
Äktenskapet blev ej lyckligt; G. själv
förhöll sig länge mycket kylig till sin
gemål, och Lovisa Ulrika intog med
ären en alltmer fientlig hållning till
drottningen. Längre fram resulterade
den som nämnts i den bittra
schismen mellan G. och änkedrottningen.
— G. är begravd i Riddarholmskyrkan
i Stockholm. En staty över honom,
modellerad av J. T. Sergel, restes 1808
på Skeppsbron i Stockholm. — Litt.:
E. G. Geijer, "Konung Gustaf III:s
efterlemnade papper" (1—3, senaste
uppl. 1876); J. G. Oxenstierna,
"Konung Gustaf III:s skrifter ..." (1806
—12, även brev, senare lia olika delar
av G:s brevväxling utgivits separat);
R. M. Klinckowström, "Riksrådet ocli
fältmarskalken m. m. grefve Fredrik
Axel von Fersens historiska skrifter"
(1—8, 1867—72); A. L. Hamilton,
"Anekdoter..." (Sv. memoarer och
bref, 4, 1901); C. T. Odhner, "Sveriges
politiska historia under konung
Gustaf III: s regering" (1—3, 1885, 1896,
1905); L. Siavenow, "Konung Gustaf
III" (1901); O. Levertin, "Gustaf III
som dramatisk författare" (1894) ocli
"Från Gustaf III:s dagar" (1896, 5:e
uppl. 1919); B. Hennings, "Gustaf III
som kronprins" (1935); Kj. Kumlien,
"Den gustavianska tiden" (Sv. folkets
historia, 5, 1932—42); G. Landberg,
"G. III i eftervärldens dom" (1945).
Kj. K.
Gustav IV Adolf, konung, f. 1 nov.
1778 på Stockholms slott, † 7 febr.
1837 i S:t Gallen, Schweiz. Föräldrar:
konung Gustav III och drottning
Sofia Magdalena, f. prinsessa av
Danmark. Om G:s ätt se
Holstein-Gottorp. — G. erhöll en vårdad
uppfostran av framstående lärare (N. von
Rosenstein och J. G. Flodin) och fick
tidigt lovord för gott förstånd och
omfattande kunskaper. Redan i
barndomen rotfästes hos honom en varm
och uppriktig gudsfruktan, präglad
av en stark dragning till tidens
pietistiska och senare även herrnhutiska
strömningar och av en ortodox
motvilja mot all upplysningsfilosofi. G.,
som var utan syskon, vande sig snart
vid att vara ensam ocli förblev alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
