Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav I 16 Gustav I
Gustav V. 1937.
skulle tillåtas komma till Norge, innan
unionsfrågan var slutgiltigt reglerad,
avvisades av den sv. diplomatin, som
här verkningsfullt leddes av G. — Mot
dynastins medlande hållning 1905
svarar G:s bekanta insats under det
första världskriget för en gemensam
nordisk neutralitet. Enligt gängse
uppfattning tog den sv. monarken själv
initiativet till de betydelsefulla
tre-kungamötena under krigsåren 1914—
17 (Malmö, Stockholm, Köpenhamn,
Kristiania). Ryske ministern i
Stockholm (A. Nekludov), som tycks ha
kommit den dåv. sv. utrikesministern K. A.
Wallenberg särskilt nära, uppger
emellertid, att denne gav det första
uppslaget. Hur därmed än må förhålla
sig, är det visst, att G:s högsinta
personliga vädjan till norrmännen vid
Kristianiabesöket 28 nov. 1917
definitivt satte punkt för den från
unions-tvisterna kvarstående misstron mellan
Sverige och Norge. Man måste,
uttalade G., glömma vad som söndrat för
att i stället möta grannen i "en
förståelsens och hjärtats förening". —
Man har beträffande G: s syn på
öster-sjöpolitiken icke samma möjlighet till
kritisk återblick som i fråga om
unionen. G:s ihärdiga personliga
inriktning också på denna fråga är dock
påtaglig alltsedan seklets första
årtionde, då både Finlands russificering ocli
Petersburgsregeringens tydliga
önskan att befästa Ålandsöarna oroade
honom, Ryssland ville i samband med
den ovan omnämnda
östersjötrakta-tens tillkomst (1908) befrias från ett
löfte till England och Frankrike vid
uppgörelsen efter Krimkriget (1856)
att icke vidtaga dylika befästningar.
G. utvecklade då mycken diplomatisk
aktivitet, särskilt i Berlin och
London, för denna s. k. Ålandsklausuls
bibehållande. Den upphävdes icke
heller genom traktaten, ehuru ryska
försök gjordes att tolka vissa tilläggs-
bestämmelser i sådan riktning. Vid
första världskrigets slut
aktualiserades återigen frågan om maktläget
kring Östersjön. Den militärpolitiska
lättnad, som tsardömets och det tyska
kejsardömets fall inneburo, motvägdes
i G:s bedömande av risken för
bolsje-vismens spridande till Tyskland och
Skandinavien. På grundval av sina
informationer om kommunismens
utsikter till framgång i Tyskland
förordade han livligt hösten 1918 inför
Förenta staternas minister i
Stockholm omedelbara krafttag av
entente-makterna för att slå ned den röda
terrorn i Ryssland. Han riktade
samtidigt med stor energi ministerns
uppmärksamhet på att den fortsatta
liungerblockaden mot
centralmakterna mer än allt annat jämnade
vägen för bolsjevismen. Varmt
förordade han också ålänningarnas
önskan att förenas med Sverige. När
Ålands förening med Finland väl var
avgjord 1921, varvid Sverige dock
uppnådde avtalet om öarnas ständiga
neutralisering, sökte lian energiskt
dra fördel av det nya östersjöläget
genom att under besök i Finland,
Estland och Lettland stärka Sveriges
förbindelser med stater, som kunde
tänkas hysa intresse för en politik vid
sidan av stormaktsspelet. Motsvaran-
de besök gjordes under 1920-talet i
Holland, Belgien och Spanien. Sin
kulmen nådde dessa strävanden efter
utbrottet av andra världskriget genom
den neutralitetsförklaring, som
utfärdades samfällt för hela Norden
av dess fyra statsöverhuvuden vid en
högtidlig sammankomst i Stockholm
18—19 okt. 1939. Kort därpå inträdde
den klyvning av Norden mellan
motsatta stormaktsläger, som G. befarat
redan 1905. Konungen har i diktamina
till statsrådsprotokollet eller på annat
sätt uttalat sig om, varför Sverige
icke kunnat i annan form än den
humanitära och finansiella lätta
grannfolkens kamp för livet. Man spårar
här dels G:s personliga inställning,
dels hans statsråds önskan att vid
vissa tillfällen på honom överlåta
den auktoritativa tolkningen av
Sveriges läge och resurser. Sedan
statsministern i febr. 1940 offentligen
avslagit Finlands bön om trupper,
förelåg risk att regeringen skulle förlora
kontrollen över den sv. opinionens
utveckling. En omsvängning till större
nationell sammanhållning följde efter
G:s förklaring i konselj den 19 febr.
att lian icke kunnat taga på sig
ansvaret att genom intervention i
Finland öka risken att Sverige drogs in i
kriget mellan stormakterna. Genom ett
brev 19 april s. å. till tyske
rikskanslern bidrog lian att stärka dennes tro,
att Sverige skulle motsätta sig ett av
t37skarna befarat engelskt angrepp på
malmfälten i Lappland. S. å. i början
av aug. erbjöd lian Storbritannien och
Tyskland sina bona officia (goda
tjänster) för förhandlingar om fred.
— I det tal på Stockholms slotts
borggård, varmed G. på sin 85-årsdag 1943
besvarade folkhyllningen, yttrade han:
"Det är min bestämda åsikt, att en
konstitutionell konung under vanliga
normala förhållanden icke bör
uppträda såsom ledare i den ena eller
andra riktningen annat än i
undantagsfall. Men under nu rådande stora
världskris har jag ansett det vara min
oavvisliga plikt att genom ett
personligt ingripande vid flera tillfällen söka
hjälpa landet ur stundens
svårigheter .. ." Ett dylikt ingripande var
också det s. k.
Mannerheimtelegram-met. Den 17 mars 1944
offentliggjordes i Sverige, att G. låtit hälsa
Finlands president och regering samt
marskalk Mannerheim, att han hyste oro
för Finlands framtid och att han
fullständigt gillade sin regerings
uppfattning att Finland borde antaga
modifierade ryska villkor som
förhandlingsgrundval för den eftersträvade
freden mellan Sovjetunionen och
Finland. Den 30 juni 1944 riktade G. i
mänsklighetens namn en vädjan till
den ungerske statschefen att utöva
Gustav V. 1938.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
