Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. (Gyllenstierna), Kristina - 4. (Gyllenstierna), Jöran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gyllenstierna 193 Gyllenstierna
tid befann sig Stockholm i G:s
händer, och hon vägrade ståndaktigt att
uppgiva staden, som tack vare sitt
öläge utgjorde ett av Nordens
starkaste fästen. Med kraft oeh
skicklighet organiserade och ledde hon under
flera månader stadens försvar mot
fiendens trupper. Ej heller
befälhavarna på Kalmar, Stegeholm,
Stegeborg, Nyköping och Västerås erkände
Kristian. Stockholm förstärktes och
inrättades för att motstå en belägring,
och bron över Norrström revs upp.
Samtidigt sökte G. erhålla hjälp
utifrån, medan isen ännu hindrade en
blockad från sjösidan. En beskickning
avsändes till Danzig och Polen under
ledning av kanslern Peder Jakobsson
(Sunnanväder). Med denne följdie den
unge Nils Stensson Sture, tydligen för
att såsom bärare av Sturarnas
dynastiska anspråk räddas undan
danskarna. Beskickningen lyckades dock icke
uppnå något resultat. Däremot reste
sig bönderna på G:s uppmaning i flera
landskap, och stora hopar drogo mot
Uppsala, där den danska
huvudstyrkan stod. Då bondehärarna saknade
dugliga ledare, blevo de emellertid
slagna, och i maj anlände Kristian
själv med flottan. Sören Norby
spärrade nu inloppet, medan
huvudstyrkan av den danska hären låg i ett
befäst läger på Norrmalm. Till någon
stormning av staden kom det aldrig;
den allmänna meningen i staden var
efter några månaders belägring för
en kapitulation, och för G. återstod
redan i sept. ingenting annat än att
underhandla. (Vid agitationen bland
borgerskapet spelades den viktigaste
rollen av den forne danskhataren
Hemming Gadh.) Den 5 sept.
undertecknades ett fördrag, som öppnade
staden och slottet för Kristian. Denne
tillförsäkrade motståndarna full
amnesti och gav dessutom G. löfte om
stora förläningar. I stället följde i nov.
Stockholms blodbad. I samband med
händelserna dessförinnan framlade G.
riksdagsakten av 1517, vari ständerna
förklarade sig stå samfällt bakom
besluten om ärkebiskopens avsättning
och Stäkets nedrivande. Motivet för
hennes handling är icke känt; det är
emellertid sannolikt, att hon
därigenom snarare stjälpt än hjälpt sina
anhängare. Själv undgick hon bilan
och fördes i stället jämte några andra
fruar till Köpenhamn, där hon hölls
fängslad. Senare överfördes hon till
Kalundborgs slott och frigavs först
i början av 1524. Hennes roll under
oroligheterna de närmaste åren är
icke fullt klarlagd, men hon synes av
sina dynastisika intressen ha drivits
till mot Gustav Vasa riktade
förbindelser både med Kristian II :s amiral
Sören Norby, med vilken t. o. m.
Kristina Gyllenstierna.
Samtida trärelief (Västerås domkyrka).
giftermål skall lia varit påtänkt, och
med den upproriske slottsherren på
Kalmar, Berend von Mehlen, och var
väl ej heller obekant med Peder
Sunnanväders och mäster Knuts uppror.
Säkert är, att Gustav I under sitt
första decennium som regent djupt
kände, hur lätt hon eller hennes barn
med sin popularitet kunde bli det
samlande namnet i upprorsrörelserna
mot honom. Under senare delen av
1525 torde en uppgörelse ha träffats
mellan G. och konungen, varvid hon
uppgav alla planer pä Stureväldets
återupprättande. År 1527 ingick hon
nytt äktenskap med Gustav Vasas
kusin, riksrådet Jolian Turesson (Tre
rosor) och ägnade sig därefter helt åt
privatlivet. —- En staty av G.,
modellerad av T. Lundberg, restes 1912
på Stockholms slotts yttre borggård.
— Litt.: O. Ahlin, "Christina
Nilsdotter (Gyllenstjerna)" (1878); G.
Carlsson, "Gustav Vasa och
Sturehuset" (i Hist. tidskr. 1925); S. Kraft,
"Sveriges historia till våra dagar"
(3: 2, 1944). H. N.
4. (Gyllenstierna), J ö r an
Eriksson, riksråd, ‡ 19 dec. 1575 på
Fågelvik i Tryserums skn, Kalmar län. Son
till G. 2. — G. var en av de kungliga
anförarna under Dackefejden 1542—
43. Han var med säkerhet riksråd
redan 1552 och deltog som fullmäktig
i underhandlingarna med danskarna
i Älvsborg 1554. G., som 1547 varit
sändebud till Ryssland, var under
ryska kriget en av ståthållarna på
Viborgs slott från 1555. År 1559 blev
han ståthållare på Kalmar slott. Vid
konung Eriks kröning 1561 slogs G.
till riddare. Tre är senare
förordnades han till slottsloven på Vadstena
slott och tjänstgjorde 1564—67 som
ståthållare i hertig Magnus
furstendöme. G. slöt sig omedelbart till
hertigarnas resning 1568 mot konung
Erik XIV. Han tordte i själva verket
ej ha varit oförberedd på denna. Jämte
Ture Bielke skickades han s. å. till
13 Svenska män och kvinnor III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
