Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanngren, Martin - 1. Hannibal, Martin - 2. Hannibal, Ehrenreich - Hanqvist, Knut - Hans - Hans Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hannibal
302
Hans Hanssort
taf Wilhelm II. och Olga Maria
Lagergren. — H. blev underlöjtnant
vid Dalreg. 1900, genomgick
Krigshögskolan, fullgjorde
aspiranttjänst-göring och utnämndes till löjtnant vid
Generalstaben 1911, där han efter
vederbörlig trupptjänstgöring
befordrades till major 1920 och till
överstelöjtnant 1926. S. å. förflyttades han
till Värmlands reg., blev 192S
överstelöjtnant vid Svea livgarde, 1929
överste i armén, var 1929—36 överste
och chef för Norra skånska
infanteri-reg. och blev 1936 generalmajor och
inspektör för infanteriet. H. var
flyg-spanare 1912—13, tjänstgjorde vid
Lånt försvarets kommandoexpedition
1912—14, var stabschef vid
kommen-dantskapet i Boden 1914—17, vid
Första arméfördelningen 1920—26
och tf. chef för Krigshögskolan 192S
—29. Han blev led. av Krigsvet. akad.
1928. — Gift 1914 med Elin
Lundmarker. F. M.
1. Hannibal, Ma r t in, porträtt- och
figurmålare, f. 1640 i Ungern, † 1720
troligen i Klausthal, Tyskland. — H.
företog vidsträckta resor i
Mellan-Europa, varunder han vistades längre
och kortare tider vid olika tyska hov.
Han uppehöll sig sedan i Italien, där
han bl. a, hopbragte en mycket stor
samling gravyrer och handteckningar.
I början av 1670-talet — senast 1674
— for han till Sverige på inrådan av
Ehrenstrahl, och 1676 anhöll han hos
myndigheterna att få inrätta en
målarskola i Stockholm, vilket
beviljades honom något av de närmast följ.
åren. Flertalet av de sv. konstnärer,
som framträdde under 1600-talets
slut, hade erhållit sin grundläggande
undervisning i denna första sv.
konstakad. H. var synnerligen driftig både
som lärare och som utövande
konstnär. BI. a. omtalas han som ledare
för de målare och bildhuggare, som
voro sysselsatta vid Stockholms slott
på 1690-talet. Hans betydelse som
självständig konstnär torde emellertid
få skattas ganska ringa. År 1716
lämnade lian Sverige. ■—- Gift omkr. 1677
med Christina Lenten. — Litt.: W.
Nisser, "Michael Lalil and the
con-temporarv Swedish School of Bainting
in England" (1927). Th. N.
2. Hannibal, Ehrenreich,
me-daljgravör, f. 9 april 1678 i Stockholm,
† 13 mars 1741 i Klausthal, Tyskland.
Son till H. 1. — Efter elevtid hos
Arvid Karlsteen lämnade H. Sverige
1704, oeh följ. år fick ban anställning
som mynt- och medaljgravör i
Klausthal, Hannover. — II. liar utfört
porträttmedaljer av bl. a. Karl XII
(1700) och Fredrik I av Preussen.
Främst i hans icke särdeles rika
produktion märkas dock medaljer över
medl. av welfiska huset, t. ex. krö-
Konung Hans. Träskulptur (detalj) frAn
altarskåp av Claus Berg (S:t Knuds Kirke,
Odense).
ningsmedalj, då kurfursten av
Hannover 1714 såsom Georg I genom arv
emottog Englands krona. — I likhet
med många andra medaljkonstnärer
var II. mera betydande som porträttör
än som modellör av
frånsideskompo-sitioner. Särskilt perukernas
svällande hårmassor ha fått ett fint
utförande, påminnande om
silverstifts-teckningar. — Gift med Anna Maria
Bollinger. N. L. B., (B. L—y).
Hanqvist, Knut Axel, målare, f.
8 sept. 1904 i Norrköping. Föräldrar:
kassören Axel Theodor H. och Emma
Charlotta Petersson. — H. studerade
vid Otte Skölds målarskola 1928 och
1931, vid Maison Watteau i Paris
1929 samt vid Konstakad. 1931—36.
Han besökte Frankrike, Holland ocli
Belgien 1929 samt Frankrike och
Schweiz 1939. H. tillhörde
ursprungligen gruppen "De Unga" och har
utställt separat i Stockholm 1940 och
1945. — Hans måleri anknyter till
Isakson i sin planuppdelande
förenkling oeh fasta komposition men är
icke renodlat formellt utan starkt
stämningsbetonat, präglat av stillhet,
med en lyrisk, nordiskt sval ton.
Koloriten är lågmält intensiv oeh rikt
nyanserad. Motivkretsen är begränsad
och innefattar främst stilleben,
fönsterutsikter ocli interiörer. Bland
hans arbeten kunna nämnas "Tåget"
(1938; tillhör Fören. för nutida
konst) jämte flera bangårdsbilder, "I
badrummet" (s. å.), "Stilleben å blått
bord" (1944), "Självporträtt i blå
skjorta" (s. å.) samt pasteller. H. är
repr. i Nat. mus. samt i Linköpings
och Norrköpings mus. ■— Gift 1937
med Hilda Ingrid Louise Wistrand.
B. S.
Hans, sv.-dansk-norsk konung, f. 2
febr. 1455 i Aalborg, † 20 febr. 1513
därstädes, begravd i Odense.
Föräldrar: konung Kristian I och drottning
Dorothea. — Det danska riksrådet
valde 1455, möjl. 1456, H. till
tronföljare, och 1458 erkändes han ss.
sådan av de sv. och norska riksråden
på ett möte i Skara. I Danmark
antogs lian visserligen som konung 1482
men tvingades att dela
Slesvig-Hol-stein med sin bror. Följ. år erkändes
H. på ett rådsmöte i Halmstad av
norrmännen som konung. Däremot
skulle det dröja femton år, innan lian
lyckades genomdriva sina anspråk på
Sveriges krona. Genom den s. k.
Kalmar recess 1483 lovade väl även det
sv. riksrådet att mottaga H. som
konung. I Sverige låg emellertid
styrelsen sedan Karl Knutssons död 1470 i
händerna på Sten Sture d. ä. såsom
riksföreståndare, och denne förstod
att ännu under många år uppskjuta
infriandet av de löften riksrådet givit.
Då emellertid Sten Stures öppna
strävanden efter ökad makt åstadkom en
schism mellan honom ocli rådet,
skyndade sig II. att utnyttja denna. Efter
kraftiga rustningar seglade lian till
Stockholm, Sten Stures bondeuppbåd
blev tillbakaslaget vid Botebro. och
H. kröntes i Stockholm 26 nov. 1497.
Rådsherrarna funno emellertid snart
nog, att de ingenting vunnit på
förändringen, och då H:s militära
maktställning under det olyckliga fälttåget
mot bönderna i Ditmarsken 1500
visade sig svagare än väntat,
åväga-bragtes en försoning mellan de
ledande inom den sv. aristokratin. Sten
Sture blev ånyo riksföreståndare
1501 och fick snart landet i sin
hand. H:s försök att återvinna sin
ställning misslyckades, kanske främst
till följd av lybeckarnas fientlighet.
Tack vare en nybyggd flotta —
Danmarks första egentliga örlogsflotta —
besegrade han visserligen Lybeck (1510
—12) men avled, innan han nått sitt
mål att återupprätta den nordiska
enhetsstaten. — H. var en i flera
avseenden modern monark, influerad av
vissa renässanstankar och idéer om
kungamaktens höghet. Gentemot
stormännen sökte han stödja sig dels på
kyrkan, dels på borgarståndet. — Gift
147S med prinsessan Kristina av
Sachsen. — Litt.: S. Kraft, "Senare
medeltiden. 1448—1520" (i "Sveriges
historia till våra dagar", 3: 2, 1944). H. N.
Hans Hansson till Monikkala,
partigängare, födelseår okänt,
avrättad 29 maj 1605 i Stockholm. Son till
Hans Ert el. — H. tjänstgjorde som
ryttmästare i kriget mot Byssland
och tillerkändes 1592 rätt att begagna
sin farfaders sköldemärke, ett med
svärd genomstunget oxhuvud. Han
anslöt sig till hertig Karl vid dennes
strider mot Claes Fleming och
utnämndes 1597 av hertigen till
befallningsman i Österbotten. Följ. år blev lian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
