Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Heidenstam, Verner von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Heidenstam
382
von Heidenstam
Verner von Heidenstam. 1929.
neil skala tillämpas denna
"orättvisans filosofi" i H:s stora prosaepos
"Karolinerna" (1897—98), som
berättar om hur det blir "nya människor"
av alla dem, över vilka "tragediens
vinge" sveper fram. Den stränga,
karga fattigdomen glorifieras; det är
i den, inte längre i glädjen över det
lysande, som H. nu finner den sv.
egenarten, vilken han nägot tidigare
belyst i uppsatsen "Om svenskarnas
lynne" (1896). Högst når han
följdriktigt i verkets andra del, i
skildringen av undergången. Grodden till
"Karolinerna" låg sannolikt i H:s
dragning till Karl Xll-gestalten, som
för honom förkroppsligade
inbillningsmänniskans tragik. Det
historiska stoffet hämtade H. till
övervägande del från Fryxells berättelser,
men hans egen plastiskt gestaltande
fantasi oeh måttfullt arkaiserande
stilkonst sätter helt sin prägel på
verket. — "Karolinerna" inleder det
korta nationalistiska skedet i H:s
litterära alstring. I Sv. Dagbladet, till
vars ombildande 1897 H. var en av
initiativtagarna, skrev han en rad
inlägg i dagens frågor, många
samlade i "Tankar och teckningar" (1899).
I sin publicistik gav H. utlopp åt den
lysande kvickhet, som han också lät
spela i sitt privata umgänge och sin
korrespondens. I sin patriotiska
strävan har han jämförts med
Björnstjerne Björnson, vars folkliga läggning
han dock saknade. Åt praktiskt
politiska spörsmål ägnade han heller icke
mer än ett sporadiskt intresse. H:s
nationalism, som till skillnad från äldre
sv. fosterlandskänsla varken är
ko-nungsk, kristlig eller konservativ,
fick sitt främsta poetiska uttryck i
diktcykeln "Ett folk" (1899) med
fordringsfulla, patetiska anslag: "Ja,
driv oss samman med gisselslag, och
blåaste vår skall knoppas".
Karolinernas historiefilosofi är där överförd
på samtiden. "Medborgarsång" tolkar
H:s demokratiska ståndpunkt i
rösträttsfrågan. "Sverige" med melodi av
W. Stenhammar betraktas av många
som vår förnämsta fosterlandshymn.
— "Ett folk" med dess förening av
utmanande nationalism och social
radikalism företecknade icke H:s
följande utveckling. Vid unionskrisen
1905 ingrep han mot tanken på en
väpnad uppgörelse, och på
ungdomsmöten de följande åren predikade lian
en allmän kulturpatriotism ("Dagar
och händelser", 1909). Under
bondetågsvintern 1914 uppflammade en
sista gång H:s nationalism ("Vad
vilja vi?", 1914). Under seklets första
decennium fjärmade sig H. också från
sin politiska vänsterståndpunkt, och
i den s. k. Strindbergsfejden gick inte
bara Strindberg utan även den
socialdemokratiska pressen till våldsamt
angrepp mot H. Dennes häftigt
polemiska inlägg i striden samlades i
"Proletärfilosofiens upplösning och
fall" (1911). — Efter "Karolinerna"
sökte sig H. bakåt till medeltiden.
Konflikten mellan livsverket och
livslyckan gestaltade han på nytt i
"Sankt Göran och dräken" (1900),
delvis i dramatisk form, samt i
"Heliga Birgittas pilgrimsfärd" (1901),
som är en ny, inträngande studie
i undantagsmänniskans psykologi. I
"hänryckningen" finner H. inte
endast det estetiska utan även det
religiösa livets hjärtpunkt. "Skogen
susar" (1904) är en berättelsebok av
blandat innehåll och värde, men i
"Folkungaträdet" (1905—07) når
H:s historiska diktning sin kulmen.
Boken handlar om hur
folkungaväldet och den sv. odlingen växa
upp ur en hård och otacksam
jordmån. I första delen fascinerar särskilt
teckningen av Folke Filbyter, en snål
oeh rå bonde utan alla den
traditionelle vikingens glansfulla egenskaper
men likväl en imponerande gestalt. I
andra delen, "Bjälboarvet", ställer H.
mot varandra den blonde, sorglöse
äventyraren Valdemar och den mörke,
bittre Magnus, som offrar brodern
men också egen heder och lycka för
sin stora rikstanke. "Svenskarna och
deras hövdingar" (1—2, 1908—10)
tillkom på uppdrag och skulle vara ett
historiskt motstycke till Selma
Lagerlöfs geografiska läsebok men är som
helhet knappast något inspirerat verk.
— År 1915 kom H:s sista bok, "Nya
dikter", vilken betecknar krönet på
det centrallyriska skaldskap, som
inletts med "Ensamhetens tankar". Det
är dikter om dödens ocli evighetens
gåta, om livets storhet och högheten i
att vara människa. "Intet epitet är
vanligare i Nya dikter än ädel; det
är nyckelordet till H:s sista utveck-
Verner von Heidenstam. 1939.
lingsskede" (F. Böök). En vishet, som
nått "de aftonsvala höjders topp, där
jorden överskådas", liar kanske aldrig
funnit sublimare uttryck i sv. lyrik.
I sin formgivning söker H. nu den
upphöjda enkelheten i en viss,
medveten motsättning till Fröd|ings och
Karlfeldts rika versifikation och till
sin egen böjelse för pittoreska
effekter. — Lika tidigt åldrad som sent
mognad kunde H. ej under sin
återstående livstid samla sig till något
större litterärt verk. Efter hans död
utgavs "När kastanjerna blommade"
(1941), ett fint och graciöst
memoarverk, huvudsakligen ägnat
barndomstiden, vidare en volym "Tankar och
utkast" (1941) samt några "Sista
dikter" (1942). — Trots den individuella
särprägeln beskriver H:s diktning i
klassisk renliet den utvecklingslinje,
som ligger i människans natur. Från
ungdomsårens övermodigt yra hymner
till livet, över mannaålderns tjänst
hos strängare gudar, fosterlandet,
kriget, kallet, lidandet, når han fram till
ålderdomens stilla, resignerade
ensamhet under stjärnorna. Vägledande
för H. själv var livet igenom kravet
på trohet mot den egna ingivelsen,
något varom han särskilt talat i
uppsatsen "Inbillningens logik" (1896);
han var i enlighet därmed ytterst
känslig för allt tal om litterärt
beroende. Hans strävan att ge varje
livsyttring individuell halt och nå
identitet mellan liv och konst kan urarta
till effektsökeri, såsom då han 1896
firade bröllop på Blå Jungfrun i
Kalmarsund och hela följet iförde sig
antika togor. Men obestridligt är, att
H:s diktning och personlighet mer än
någon annans präglat vår bild av
90-talet. I sina yppersta dikter har
han gestaltat ett djupsinnigt
tankeinnehåll i en monumental form, och
jämte Rydberg är han Tegnérs främste
arvtagare i vår vitterhet. -— H. blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
