Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Hjärne, Urban - 3. Hjärne, Christian Henric - 4. Hjärne, Gustaf Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjärne
481
Hjärne
liga sanningarna, och religionen var
naturvetenskap. Det skäl, som oftast
framföres, då det gäller att visa H:s
vetenskapliga framsynthet och
rationalism, nämligen hans ingripande i
häxprocesserna i Stockholm 1676,
visar sig ej ha giltighet. Vid början av
rannsakningarna var han en sträng
domare och föreslog t. o. m. tortyr av
häxorna, innan diessa skulle kastas på
bålet. Han var vidare ej ensam om
att sà småningom ändra sin
uppfattning, då vittnesmålen blevo alltför
groteskt motsägande, utan följdes däri
även av en stor del av
trolldomskommissionens övriga medlemmar. Hans
berömda betänkande, vilket frikände
de anklagade häxorna, var en briljant
analys av det hysteri och den
masspsykos, som lågo till grund för
trolldomsraseriet, men visade endast, att
H. i detta speciella fall ansåg, att
djävulen icke hade sin hand med i spelet.
Att H. själv trodde på "barnaförande"
och Blåkullabesök framgår med all
tydlighet av hans anteckningar, vilka
ofta handla om dylika uttryck för
"satans fördjävlade tyranni". —
Inom den sv. lärdomens historia
skall H. alltid vara ett av de
stora namnen, kanske ej så mycket
genom en ursprunglig och originell
forskarbegåvning men desto mera
genom mångsidigheten av sitt intellekt
och det inflytande han utövade på den
samtida sv. naturvetenskapen. Inom
medicinen och kemin kom han
emellertid att under sin ålderdom inta en
oförsonlig motsatsställning till de
nyaste vetenskapliga
uppfattningarna. I sin ungdom hade han och hans
generation av läkare brutit med den
skolastiska skolmedicinens dogmer
genom att hänfört anamma den
car-tesianska filosofins metod. Då den
medicinska forskningen orienterade sig i
alltmer rationalistisk riktning, sökte
sig H. fram på andra vägar och
trodde sig nå naturens sanningar genom
att forska efter den "förfarenhet",
den "experientia", som framför allt
dokumenterats i bibeln och uttolkats
av Paracelsus och de hermetiska
filosoferna. Under det sista decenniet av
sitt liv kom H. att framstå som en
envis fantast, respekterad och lärd,
brinnande i anden, och som repr. för
ett förgånget skede inom
vetenskapen. —■ Sv. akad. lät 1856 slå en
medalj över H., oeh 1878 avtäcktes vid
Medevi hälsobrunn en byst av honom.
— H. hade med sina tre hustrur ej
mindre än tjugusex barn. Han ligger
jämte sina hustrur begraven i Bromma
kyrka i ett gravkor, som han själv
låtit uppföra. — Gift 1) 1676 med
Maria Svalin, † 1690; 2) 1692 med
Catharina Elisabeth Bergenhielm, †
1702; 3) 1703 med Elisabeth Carlsdot-
31 Svenska män och kvinnor III
Christian Henric Hjärne. Gravyr av J.
Snack.
ter, adlad Cederström. — Litt.: H:s
självbiografi, utg. av H. Schück (i
Uppsala univ:s årsskrift 1916); O.
Strandberg, "U. H:s ungdom och
diktning" (drsavh., 1942). O. S.
3. Hjärne, C hr i s t i an Se nr i c,
läkare, f. 29 april 1709 i Stockholm,
† 27 juli 1794 därstädes. Son till H. 2
i hans tredje gifte. — H. blev
student i Uppsala 1727 men studerade
mest i sin fars bibliotek. Åren 1732
—33 vistades han för studier i
England, Paris och Leiden samt blev i
sistn. stad med. kand. Under en
förnyad resa 1735 sysslade han mer med
teologi än med medicin och blev
sålunda aldrig promoverad med. dr.
Hemkommen fick han en vidsträckt
praktik, blev hovmedikus hos
drottning Ulrika Eleonora och fick
arkia-ters fullmakt. Hans namn har till
eftervärlden bevarats i ett tidstypiskt
medikament, som han beredde:
Hjärnes plåster, använt vid reumatism
m. m.; det kvarstod länge i den sv.
farmakopén. H. utgav av trycket bl. a.
"Hus- och Rese-Apothek" (1739; 3:e
uppl. 1815), en bruksanvisning på
många av hans till sammansättningen
icke specificerade läkemedel. —- Gift
1736 med Anna Christina Schönberg.
P. H. T.
4. Hjärne, Gustaf Adolf,
greve, arméofficer, riksråd, döpt 5
nov. 1715 i Stockholm, † 19 april 1805
på Ekensberg i Ytterenhörna skn,
Södermani. län. Bror till H. 3. — H.
blev volontär vid artilleriet 1731 och
tjänstgjorde som löjtnant i Stralsund
1738—43 samt som kapten på
Gotland 1743—47. Sistn. år fick han
transport som major till Finland, där
ban en tid samarbetade med sin svåger
Augustin Ehrensvärd vid byggandet
av Sveaborg. Under sin tid i Finland
avancerade han till överste 1758 och
utnämndes 1760 till landshövding i
Nylands och Tavastehus län. H. hade
alltsedan 1740-talet bevistat
riksdagarna och var 1751, 1755 och 1760
som hattpolitiker medl. av sekreta
utskottet samt blev 1761 riksråd. Under
1760-talets senare år var H. den
råds-lierre, som kraftigast understödde
Adolf Fredriks och kronprins Gustavs
försök att hävda konungamakten. Han
verkade för revolutionsförslagen 1768,
stod som enda riksråd vid konungens
sida, då denne nedlade regeringen i
dec. 1768, och arbetade för
sammankallandet av en riksdag. H.
upphöjdes till friherre 1762 och till greve
1770 men tog ej inträde på
Riddarhuset. För den s. k. "kompositionen",
d. v. s. Gustav III:s försök att förlika
partierna 1771, spelade lian en stor
roll och inledde från hattarnas sida
förhandlingarna med mösscheferna.
Han ställde frivilligt sin plats till
förfogande i mars 1772, då det gällde att
bereda rum i rådet för det erforderliga
antalet mössor. Efter Gustav III:s
statsvälvning inkallades H. åter i
rådet och togs särskilt i anspråk för
militärorganisatoriska frågor. Redan
efter några år övergick emellertid
initiativet och inflytandet hos
konungen på detta område till Carl Sparre.
År 1779 avgick H. på grund av
anmärkningar mot hans sätt att leda
arbetet ur direktionen för Trollhätte
kanals byggande, som han tillhört
sedan 1766. Han ville 1780 och 1786
träda tillbaka som riksråd men fick
av konungen ej löfte om den pension
han begärde och ansåg sig då av
ekonomiska skäl nödgad att stanna kvar.
H:s inställning till Gustav III blev
alltmer kritisk. Han blev visserligen
förordnad som ordf. i den kommission,
som tillsattes för rustningarna 1788,
men såg i själva verket pessimistiskt
på kriget. Då riksrådet i sept. 1788
gjorde påtryckningar på konungen för
att förmå denne att sammankalla
riksdagen, spelade H. en ganska
framträdande roll. I samband med råds-
Gustaf Adolf Hjärne. Målning (detalj) av
h. Pasch d. y. (Lunds universitet).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
