Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hjärne, Gustaf Adolf - 5. Hjärne, Rudolf - 6. Hjärne, Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjärne
482
Hjärne
Rudolf Hjärne. Målning (detalj) av O. T.
Staaff 1841.
institutionens avskaffande 1789 fick
även H. avsked med pension och levde
därefter mest på Ekensberg. H. synes
ha varit en omdömesgill, lugn och
verksam man, vars redlighet ingen
har dragit i tvivelsmål. Hans
dagboksanteckningar (i Riksarkivet) äro
konstlöst och nyktert skrivna och
sakna helt försök till karakteristik
av de handlande personerna. Gentemot
Gustav III märkes dock en starkt
kritisk inställning, vilken framträder
skarpare i de för övrigt ganska
torftiga "Historiska anteckningar", som
H. skrev vid åttiotre års ålder. H. var
1768—72 kansler för Lunds univ. men
synes i denna egenskap ej ha djupare
ingripit i dess verksamhet. År 1763
blev han serafimerriddare. — Gift
1739 med Anna Maria Ehrensvärd.
T. H.
5. Hjärne, Rudolf,
litteraturhistoriker, publicist, f. 15 april 1815
i Nya varvet vid Göteborg, † 25 dee.
1S84 i Stockholm. Föräldrar: översten
Carl Jacob H. och TJlrica Sophia
Ehrenhielni. Sonsons sonson till H. 2.
— H. blev student i Uppsala 1831
och ägnade sig på 1840-talet
energiskt åt skandinavismen bl. a. ss.
sekr. i Skandinaviska sällskapet. Han
var även medred. för Studentbladet,
där han 1846 publicerade en serie
"Litterärhistoriska Silhouetter", som
blev av betydelse genom sina
informationer om engelska och franska
förhållanden. Åren 1849—50 var han
medl. av red. för Bore, varefter han
medarbetade i olika tidn., från 1857
framför allt i Sv. tidn., och utgav
dikter, skådespel, övers, och flera
skrifter, ss. "Alexis. Ur en afliden
students lefnad och handskrifter" (1859)
samt "Tankar och bilder" (1861).
Åren 1863—69 var han föreståndare
för Norrköpings lyceum, och under
sina senare år var han en både i sv.
landsortsstäder och i Norge
efterfrågad föreläsare i litterära ämnen. Sin
mest uppskattade föreläsningsserie,
"Götiska förbundet och dess
hufvudmän", utgav han i bokform 1878. Fyra
år senare skildrade han i "Dagen före
drabbningen" den nyromantiska
skolans preludier och publicerade ett
antal brev ur Hammarsköldska
brevsamlingen. —• Ogift. R. A.
6. Hjärne, Harald Gabriel,
historiker, politiker, f. 2 maj 1848 i
Klas-torp, Skövde landsförs., Skarab. län,
† 6 jan. 1922 i Uppsala. Föräldrar:
kaptenen, sedermera postinspektoren
Harald II. och Ida Margareta
Bene-dicta Richert. — Efter mogenhetsex.
i Umeå 1865 blev H. vid Uppsala univ.
1871 fil. kand. och 1872 efter
disputation på avh. "Om den fornsvenska
nämnden enligt Götalagarna" fil. dr
(primus) samt docent i historia. Om
hans stora vetenskapliga
förutsättningar och ovanliga språkkunskaper
rådde det endast en mening, men
brist på utkomstmöjligheter i
Uppsala kom honom redan 1873 att ägna
sig åt lärarverksamhet i Göteborg
och publicistik. Han blev 1875 sin
fem år äldre och mycket närstående
vän Hans Forssells medred. i den
ursprungliga Sv. tidskr., som han s. å.
ensam övertog i samband med
Forssells utnämning till finansminister.
H. skrev där bl. a. sina två mest
betydande uppsatser från ungdomsåren,
"Våra ståndsriksdagar" (1875) och
"Skandinavisk laghistoria" (1S76); de
präglades av en respektlöshet, som
Harald Hjärne 1903.
varade livet ut, men samtidigt av en
ganska romantisk uppfattning om
det gamla nordiska rätts- och
författningslivets ursprunglighet och
kulturvärde. Emellertid drabbades han
1876 av en svår depression, och s. å.
måste tidskr. nedläggas. De följ. åren
använde H. bl. a. till att lära sig
ryska, vilket sedan kom att betyda
mycket för hans insats, och han
företog en rad resor till olika länder.
Några av hans långt senare
omtryckta artiklar från Ryssland vittna om
ovanlig framsynthet; lians
arkivforskningar kommo också främst att gälla
slaviskt material. Efter att en tid ha
uppehållit e.o. professuren i historia
i Uppsala blev lian dess innehavare
1885, i konkurrens med en rad
utmärkta forskare, och kallades 1889
till ord. prof. i ämnet. Han stannade
i denna befattning till pensionsåldern
1913. — H. blev en av de mest
fängslande och inflytelserika akademiska
lärare Sverige har ägt och vid sidan
av Geijer dess främste historielärare.
Ilan var den, som — omkr. 1890 —
införde seminarieformen i den historiska
undervisningen vid Uppsala univ. Han
kom snart att ge det akademiska
avh.-arbetet en ny prägel. Likväl låg
hans stora insats som lärare främst
i annat än den regelbundna
undervisningen. Föreläsningarna voro
genialiska och fängslande, byggda på
utförliga anteckningar, men de kunde
sällan fullföljas enligt den
ursprungliga planen. Den viktigaste
plattformen för H:s inflytande voro
samkvämen på Hist. fören., där han talade
om vad som sysselsatte hans
tankar. Lärjungarnas beundran var
nästan obegränsad, och en stor festskrift,
"Historiska studier tillägnade
professor H. H.", utkom 1908, bl. a. med
en bibliografi över andra av hans
skrifter än tidn.-artiklar. — Fastän
intet försummades i fråga om
metodisk källforskning under H:s ledning,
ägnade han sig själv företrädesvis åt
stora, djuptänkta överblickar av de
historiska händelseförloppen inom
hela den västerländska kulturkretsen
ävensom därutanför. H:s beläsenhet
på hela detta område liar saknat sv.
motsvarigheter och även
internationellt sett varit en sällsynthet.
Universalismen framträdde i stort och
smått. Det låg bakom nyskapandet
av Karl XII:8 historia, där H. i
bokform utgav "Karl XII, omstörtningen
i Östeuropa 1697—1703" (1902),
vartill knöt sig en mängd kortare
framställningar; han har lagt grunden till
hela den nyare förökningen på
området och tog del i instiftandet av
Karolinska förb. 1910. — Detta
forskningsområde sammanhängde
intimt med det intensiva, både hi3to-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
