Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hägerström, Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hägerström
587
Hägerström
bete — är lian just i färd med att
bryta sig loss ur
transcendentalfilo-sofins begreppsvärld. H. hävdar där
i opposition mot Kant att det icke är
jagets syntetiserande verksamhet utan
kunskapsinnehållets egen
motsägelse-löshet, som garanterar kunskapens
objektivitet. Innan lian ännu hunnit
att precisera sin nya ståndpunkt,
utnämndes han 1911 till prof. i praktisk
filosofi vid Uppsala univ. —• en
befattning från vilken han 1933 avgick
med pension — och hans intresse
vändes från kunskapsteorin till
moral-och rättsfilosofin. Redan i sin berömda
installationsföreläsning "Om
moraliska föreställningars sanning" (1911)
deklarerade lian den värdenihilistiska
ståndpunkt, som man främst brukar
associera med hans namn. Påståenden
sådana som "detta är moraliskt gott
(ont)", "detta är rätt (orätt)" äro
enligt H. varken sanna eller falska.
De beteckna icke något
sakförhållande, om vilket man kan fråga huruvida
det föreligger eller icke. De uttrycka
endast en association mellan en
föreställning om någonting och en
känsloupplevelse. Från moralfilosofin gick
H. vidare till rättsfilosofin, åt vilken
lian skulle komma att ägna större
delen av sin forskargärning. Det
problem, som lian först ställde sig, var
att analysera vad som menas med att
en regel tillhör gällande rätt i
juridisk bemärkelse. I avh. "Är gällande
rätt uttryck av vilja?" (1916) sökte
han visa, att den rättspositivistiska
åsikten, att gällande rätt reflekterar
"samhällets" (eller den "högsta
samhällsmaktens") vilja, icke är förenlig
med socialpsykologiska fakta. I sitt
rättsfilosofiska huvudarbete "Till
frågan om den objektiva rättens begrepp"
(1917) gick H. ett steg längre.
Liksom han tidigare bestritt de moraliska
föreställningarnas teoretiska halt, så
kritiserade han nu själva tron på
några objektiva, i rättsreglerna
fastställda plikter. Pliktföreställningarna
äro, som han ibland uttryckte det,
"tvångsföreställningar". De innebära
en association mellan föreställningen
om en handling och en viljeimpuls,
vilken — oberoende av våra
önskningar och begär —- driver oss till
handlingen. De faktorer, som skapa dylika
associationer, äro enligt H.
uppfostran, den sociala seden och
rättsmaskineriet med dess sanktioner mot
plikt-vidrigt handlande. Att en rättsregel
gäller i juridisk bemärkelse, innebär
endast att den på grund av de
socialpsykologiska lagbundenheterna i det
stora hela iakttages av
samhällsmedlemmarna och tillämpas av
myndigheterna. Sedan H. trott sig ha vunnit
klarhet om rättens principiella
karaktär, började lian undersöka rättsföre-
ställningarnas historiska uppkomst
och utveckling. Den viktigaste frukten
av detta historiska studium är det
väldiga arbetet "Der römische
Obliga-tionsbegriff" (del 1, 1927; del 2,
posthumt 1941). Med stöd av ett
omfattande historiskt material och en
ingående filologisk analys sökte H.
leda i bevis, att det romerska
rättighetsbegreppet hade en magisk
karaktär. Enligt H. råder det
överhuvudtaget ett nära samband mellan de
mo-raliskt-rättsliga föreställningarna å
ena sidan och rent magiska idéer å
den andra. I bägge fallen är det fråga
om en projektion av våra subjektiva
känsloupplevelser på den objektiva
verkligheten, varigenom denna färgas
och förvanskas. Hos naturfolken leder
känsloprojektionen till tron på
magiska krafter; hos de moderna
kulturfolken tar den sig ett mera förfinat
uttryck i den moraliska, juridiska,
religiösa och metafysiska
"superstitio-nen" —- som H. brukade uttrycka sig.
I en rad populära uppsatser, av vilka
en del posthumt samlats och utgivits
ander titeln "Soeialfilosofiska
uppsatser" (1939), gick H. till kamp mot
denna superstition, som han
betraktade som ett av de största hindren för
förverkligandet av de liberala
kulturideal, vilka han omfattade. Efter två
decenniers kunskapsteoretiska paus
återupptog H. på slutet av 1920-talet
tråden från 1908 års skrift "Das
Prin-zip der Wissenschaft". Under
mellantiden hade hans lärjunge och kollega
Adolf Phalén framställt sin energiska
kritik av subjektivismen. Ehuru H.
alltjämt ansåg, att han 1908 varit på
rätt spår och icke ville desavuera sin
dåvarande ståndpunkt, framställer
ban nu — i sitt bidrag till "Die
Philo-sophie der Gegenwart in
Selbstdar-stellungen" (1929) — en
kunskapsteori, som visar ett tydligt inflytande
av Phalén. Subjektivismen i
betydelsen av en identifiering av
föreställningen och det föreställda betraktar
han nu liksom Phalén som den
klassiska kunskapsteorins arvsynd. När
felet i denna identifiering
genomskådats, så löses också problemet, huru
subjektet skall kunna vinna kunskap
om ett oberoende objekt. Varje
föreställning har i själva verket ett sådant
objekt till sitt innehåll. Med
utgångspunkt i definitionen, att realitet
betyder detsamma som motsägelselöshet,
söker H. visa, huru man kan deducera
att den empiriska verkligheten i tid
och rum är den enda tänkbara
verkligheten. All metafysik är därför
orimlig. Som sitt motto väljer H. nu det
anjtimetafysiska stridsropet "Praeterea
censeo metaphysicam esse delendam".
Någon utförligare framställning av sin
definitiva kunskapsteori liar dock H.
tyvärr aldrig givit. Liksom tidigare
Phalén upptog H. i "über die
Gleich-ungen der speziellen
Relativitätstheo-rie" (i "Adolf Phalén in memoriam.
Philosophical essays", 1937) den
einsteinska relativitetsteorien till
filosofisk kritik. — H. är en av de mest
originella och intressanta filosofiska
tänkare, som Sverige har att uppvisa.
Tillsammans med Phalén var han
upphovet till den moderna s. k.
uppsalafilosofin. H:s största insats är utan
tvivel hans värdeteori. Det är
beklagligt, att han aldrig framlade den
i systematisk form inför ett
internationellt forum. Oberoende av H.
har samma teori senare framställts
på olika håll i engelsk och
amerikansk filosofi. Ehuru H. saknade
kontakt med den samtida internationella
filosofin — hans självsäkra
fördömande av den såsom "okritisk" kan endast
ha bottnat i okunnighet — nådde
H. på sina egna vägar liksom Phalén
fram till en allmän åskådning, som i
mycket erinrar om den "logiska
empirismen" (M. Schlick, R. Carnap, H.
Reichenbach, L. von Mises m. fi.) och
den "analvtiska Cambridge-skolan"
(G. E. Moore, B. Russell, C. D. Broad
m. fi.). Under sitt mogna skede
förfäktade H. den sannolikt först av
Phalén framställda tanken, att
filosofins enda vetenskapliga uppgift består
i den logiska analysen av de
kategorier, varmed common sense och
vetenskapen beskriva verkligheten. För den
mera subtila logiska analysen
saknade H. dock intresse. Han var en
filosof med väldiga visioner, och på
sina föreläsningar kunde han för att
belysa ett idéhistoriskt sammanhang
hämta material på en gång från
primitivt föreställningssätt, modern
naturvetenskap, klassiska filosofer och
religiösa urkunder. H. var förvissad
om den filosofiska analysens
revolutionerande betydelse, icke bara föt
vårt tänkande, utan också för hela
vår livsföring. Den stridbarhet, som
karakteriserat uppsalafilosoferna,
torde i viss mån gå tillbaka på H:s eget
filosofiska temperament. Sin gärning
som kritiker av nedärvd
"superstition" såg han i ett perspektiv, som
icke sällan antog världshistoriska
dimensioner. Det finns enligt H. i vår
moral en kärna, som står i förbindelse
med "samhällets egen
självbevarelsedrift". "När vi en gång tagit det sista
steget och lämnat bakom oss all öppen
eller hemlig tro på våra värdens
kosmiska ocli därmed objektiva betydelse,
skall moralen av allt att döma icke
därför själv dö bort. Tvärtom är
anledning förmoda, att den — en fågel
Fenix —- skall födas på nytt ur det
gamlas aska med friare och
fjärr-svntare blick. Den skall då ock bära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
