Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Höpken, Anders Johan von - 4. Höpken, Carl Fredrik von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Höpken
619
von Höpken
tisk, hans ton alltmera sarkastisk och
bitande, han själv villrådig och
tveksam. Utvecklingen påskyndades starkt
av Pommerska kriget 1757—62.
Ursprungligen hade H. velat begränsa
Sveriges insats till en subsidiebetald
politisk demonstration vid Frankrikes
och Österrikes sida, avtalad i
konventionen av 21 mars 1757, som han även
senare betraktade som sitt
diplomatiska mästerverk. Frankrikes
förespeglingar samt utsikten att
återvinna de förlorade delarna av
Pommern och samtidigt komma åt det
förmodade stödet för Lovisa Ulrikas
envåldsplaner vunno dock
rådsmajoriteten för ett aktivt ingripande, och
halvhjärtat anslöt sig H. till
krigspolitiken, som utformades i en ny
överenskommelse med de förbundna
av 22 sept. 1757. H. var medveten om
de inrepolitiska riskerna vid ett
bakslag och även om Sveriges bristfälliga
militära och ekonomiska beredskap
—- utan ständernas hörande
disponerade regeringen blott över ett
begränsat kreditiv — men han satte sin lit
till de förbundna och hoppades att
genom en framgångsrik utrikespolitik
kunna återställa partiets makt, som
undergrävts av slöseriet i
statshushållningen och den åtföljande
inflationen. Hänsynslöst drev han därför
på generalerna för att förmå dem till
offensiv utan att fästa sig vid härens
usla utrustning eller andra
svårigheter. Motgångarna i kriget,
finansnöden, som blev allt värre och framtvang
allt större grundlagsstridiga
upplåningar i banken, samt Frankrikes
övermodiga uppträdande gjorde tidigt
H. benägen för fred. I hemlighet
närmade liah sig 1759 England och
undergrävde därmed hattarnas system,
som alltid byggt på alliansen med
Frankrike. H:s högdragna och
samtidigt vacklande och obeslutsamma
hållning, hans försök att frita sig
själv från ansvar och i stället rikta
ironiska förebråelser mot andra,
särskilt det högre militärbefälet, ökade
splittringen och förvirringen inom
partiet. Partiledningen övergick
alltmer till den utanför rådet stående
Axel von Fersen. Vid riksdagen 1760
—62 hotade de förenade möss- och
hovpartierna i samverkan med
fronderande hattar under ledning av bl. a.
intrigmakaren Pechlin att störta
hattregimen. Hotet avlägsnades dock i
jan. 1761 genom Pechlins hemliga
överenskommelse med Fersen och
franske ambassadören d’Havrineourt
att övergå till hattarna mot att dessa
offrade tre av sina riksråd, däribland
H. Av de häftiga angreppen på
Riddarhuset och i sekreta utskottet
skrämdes denne till att begära avsked från
kanslipresidents- och riksrådsämbe-
tena, vilket beviljades. Djupt kränkt,
sedan intrigen avslöjats, närmade sig
H. mössorna och hovpartiet, angrep
tills, med dessa Pechlin och
återkallades med deras stöd i rådet men
avstod efter någon vacklan från att
återinträda. Även om han i sina
åsikter både inom utrikes- och
näringspolitiken numera icke stod de yngre
mössorna fjärran, hindrade dock
själva olikheten i kynne och
traditioner ett intimt samarbete. Vid
riksdagen 1765—66 drabbades även H. av
mössornas räfst, då lian berövades sin
riksrådspension för sin andel i den
närmaste ledningen av
växelkontors-ärendena; den återgavs honom dock,
nedsatt, av riksdagen 1769—70.
Principiellt ogillade H. icke
statsvälvning-en 1772 och kungamaktens stärkande,
men lian bedömde den nya regimens
framtid pessimistiskt. Han
återinträdde i rådet mycket mot sin vilja
och först sedan Gustav III trots
hans vägran utnämnt honom till
riksråd och inbjudit honom att inta
första platsen som sin Axel
Oxenstierna. H. beundrade Gustavs snille
men hade skarpsynt bedömt sin
ställning: väsensskillnaden var för stor
mellan monarken och den
betänksamme, kritiske rådgivaren, numera
spar-samhetsivrare. H. anlitades i en mängd
olikartade inre frågor, särskilt
finansiella, men hans inflytande var ringa,
och efter en skarp sammanstötning i
tryckfrihetsfrågan begärde H. 1780
sitt avsked, vilket beviljades i artig
men kylig ton. Gustav III måste dock
samtidigt konstatera, att "nu äro alla
ljusen utsläckta i rådet". — H:s
främsta kulturinsats var hans
medverkan vid Vet. akad:s grundande
1739. Han var den förnämste av dess
stiftare, han utverkade det kungliga
privilegiet att utge handlingarna 1739
och den kungliga bekräftelsen av
grundreglerna 1741 samt blev akad:s
förste sekr. I de följande akademierna
intog IL alltid första platsen: i den
av Lovisa Ulrika grundade Vitt. akad.
1753, vars stadgar lian utarbetade, i
Mus. akad. 1774, i Gustav III:s Vitt.
akad. 1786 och i Sv. akad. s. å. H. var
1760—64 Uppsala akad:s kansler och
blev 1762 greve. Förmodligen
inspirerad av Tessin föreslog H. 1747 de följ.
år inrättade riddarordnarna och
verkade ss. en av de första
serafimerriddar-na för Serafimerlasarettets tillkomst.
Redan på 1730-talet hade H. uppträtt
ss. ledare för en grupp
adelsungdomar, som uppförde sv. och franska
teaterstycken i Lefebureska huset, Stora
Nygatan 30, Stockholm. När K. sv.
skådeplatsen startade 1737, ställdes
den under H:s beskydd. H. såg i
teatern inte minst ett medel till det sv.
språkets uppodling i tal och skrift;
hans eget imponerande och värdiga
uppträdande har en viss
stilfränd-skap med den klassiske
tragedi-aktö-rens. H. var en lysande talare och
stilist med sina ideal lios antikens
klassiker — själv kallades lian stundom
"Sveriges Tacitus" efter sin
älsklings-förf. Högst når han i sina minnestal;
beundransvärt är särskilt talet över
hans gamle kamrat riksrådet greve
Claës Ekeblad, hållet i Vitt. akad.
1777 (Vitt. akad:s handl. 3, 1780).
H. författade även samtidshistoriska
bidrag av stort intresse. Mest bekant
av hans skrifter torde vara
presidietalet i Vet. akad. 1740 "Om yppighets
nytta". Han hävdade däri lyxens och
lastens sociala välsignelse. I stort
sett var H:s ekonomiska åskådning
radikalt merkantilistisk, och han
stödde hattarnas manufaktur- och
penningpolitik. Redan på 1750-talet
började H. dock vackla i sin
merkan-tilistiska tro och förorda en friare
näringspolitik. Han var en av de första
i Sverige, som bröto med
merkantilis-mens inhumana syn på de lägre
folkklasserna, åtminstone till en del under
intryck av tidens naturrättsliga och
humanitära strömningar. Till sin
allmänna åskådning var han en
representant för den äldre moderata
upplysningen. En stark misstro till
prästerskapet och fientlighet mot allt
"prästvälde" utmärkte alltid H. Religiöst
omfattade han den s. k. fysiko-teologin,
en form av panteism. — Näst C. G.
Tessin var H. obestritt hattpartiets
största politiska personlighet. Han
överträffade Tessin i teoretiskt
skarpsinne och bidrog väsentligt till att
under de konstitutionella konflikterna
på 1750-talet utforma råds- och
stän-derväldets doktriner. Däremot var han
Tessin underlägsen som praktisk
politiker och ägde ej heller dennes milda
humor och varma mänsklighet. H:s
skrifter äro i urval utgivna av C.
Silfverstolpe (1—2,1890—93). — Gift
1) 1744 med hovfröken hos drottning
Ulrika Eleonora grevinnan Ulrika
Eleonora Sparre av Söfdeborg, † 1747;
2} 1754 med hovfröken, friherrinnan
Vilhelmina Ribbing av Zernava. —
Litt.: C. G. Malmström, "Sveriges
politiska historia 1718—1772" (2—6,
1895—1901); C. T. Odhner, "Sveriges
politiska historia under konung
Gustaf III:s regering" (1—2, 1885—96);
L. Dannert, "Svensk försvarspolitik
1743—1757" (1943)-, biografi av L.
De Geer i Sv. akad:s handl. (1882), av
B. Hildebrand i "K. sv. Vet. akad."
(1939); O. Wieselgren, "Yppighets
nytta" (1912). G. U.
4. Höpken, GarlFredrik von,
friherre, ämbetsman, politiker, f. 19
aug. 1713, f 12 okt. 1778 i Stockholm.
Bror till H. 2 och H. 3. — II. blev stu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
