Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isakson, Albert - Isakson, Carl, affärsman, se s. 20 - Isakson, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Isakson
19
Isakson
brutna. Som led. av Stockholms
stadsfullmäktige 1909—19 genomdrev han
byggandet av en stor isbrytare,
företrädesvis för sjöfarten på Östersjön.
Han var magistratsbesiktningsman
för fartyg i Stockholm 1892—1930.
I. var även led. i Stockholms
handelskammares skiljenämnd 1917—30
och tillhörde styr. i ett flertal
fack-sammanslutningar. Ivrig
segelsportsman donerade lian premie-yachter till
Stockholms läroverk. I. var
uppfinnare på fartygsområdet, bl. a. med en
världspatenterad hydraulisk
back-slagsanordning för motorfartyg, och
publicerade avli. rörande
skeppsmätning, skeppsbyggnadskonst och
sjöfart samt utgav reseskildringen "Från
Kina till Röda havet" (1910) och
"Notes ön vachts and yachting in
Sweden" (1923). — Gift 1) 1885 med
Anna Maria Lundin, † 189S; 2) 1902
med Ebba Hegardt. S. R.
Isakson, Carl, affärsman, se s.
20.
Isakson, Karl Oscar, målare, f.
16 jan. 187S i Stockholm, † 19 febr.
1922 i Köpenhamn. Föräldrar:
kassaskåpssmeden Karl Fredrik I. och
Mathilda Kristina Andersson. —- I.
började som yrkesmålare, besökte Tekn.
skolans aftonkurser och studerade vid
Konstakad. 1897—1901, varefter han
gjorde ett kort besök i Italien. Där
blev han elev till K. Zahrtmann i
konstnärskolonin i Cività d’Antino
och medföljde denne till Köpenhamn,
som blev hans hemort från 1903 fram
till hans död med undantag av längre
och kortare uppehåll i hemlandet och
Paris. Han besökte också
Sydfrankrike, Spanien och än en gång Italien
och vistades några somrar på
Bornholm och Christiansö. Hans bortgång
förorsakades av lunginflammation.
— I:s tidigare måleri präglades helt
naturligt av begynnarens osäkerhet.
Nittiotalisternas nationella program
blev honom snart för snävt i sin.
begränsning, och det är betecknande,
att när han tog upp ett fornnordiskt
ämne i akademisk anda som "Höder
och Loke" (1903—04), sökte han ge
det en högre syftning genom att tolka
det symboliskt som en motsättning
mellan gott och ont. Symbolismen och
det lyriskt veka draget, som väl får
betraktas såsom hans specifikt
svenska arv, levde kvai i hans försök att
gestalta ett annat fornnordiskt ämne,
den milda gudadottern "Sif" (1904—
10) med det gyllne håret, och i den
betagande bilden "Gosse som
planterar (Hoppet)" (ett ex., 1905—09, i
Nat. mus.). Under inflytande av sina
danska konstnärskamrater
överflyttade I. huvudparten av sitt intresse till
de koloristiska problemen. Han
målade framför allt stilleben med frukter
Karl Isakson.
och blommor i känsligt avstämda
valörer, där hans sällsynt fina
målaröga började komma till sin rätt, men
också landskap och modellstudier i
smultna, mättade toner och ett och
annat porträtt, t. ex. ett självporträtt
(1908, Statens Museum for Kunst)
och bilden av fru Brandstrup (1909,
samma mus.; variant hos Fören. för
nutida konst), varur hans levande
människointresse talar. Under en
tvåårig vistelse i Frankrike (1905—
07) lärde han känna Cézannes konst,
men det var först i och med ett nytt
besök där 1911, som han helt kom att
förstå den nyskapande storheten hos
denne mästare, vars måleri skulle få
den största betydelse för hans
konstnärliga utveckling. Till en början
rensade han sin palett från de blandade
färgerna, och med en intellektuell
lidelse, som i sv. konst har få
motsvarigheter, satte han som sitt mål att
bringa de rena färgtonerna i
harmonisk samklang på duken.
Bekantskapen med Matisse och med kubismen,
som han studerade bl. a. på Le
Fau-conniers skola vid ett förnyat besök
i Paris 1913—14, bragte honom
ytterligare ett steg på den inslagna vägen.
Han insåg klart både den
konstnärliga steriliteten i den exklusiva
kubismen och betydelsen av en
formanalys som komplettering till den nya
färguppfattning han nått fram till.
Hans närmaste strävan gick ut på
att finna syntesen färg—form, och
åren 1914—20 arbetade lian, trots att
han tidvis led av ohälsa, med
outtröttlig energi på den lösning av
problemet, som han trodde sig skönja. Gång
på gäng tog han om samma motiv,
som inte längre var ett motiv i
egentlig mening utan endast en
förevändning, en utgångspunkt för arbetet.
Han kunde måla det ända till trettio
gånger, varje gång på ny duk och
varje gång med aldrig svikande frisk-
het i anslaget. Det är stilleben med
böcker och vaser, med blommor och
vaser samt modellstudier. De grå
tonerna blevo allt sällsyntare på hans
dukar, ocli han arbetade alltmera med
rena spektralfärger, under det han
metodiskt sökte tillämpa lagarna för
deras inbördes harmoni- och
kontrastverkan. Men hans konstskapande fick
ingen prägel av torr teori ocli
konstruktion utan leddes i första hand av
hans sensibla, inspirerade färgkänsla.
I en förenklad och summarisk
bildstruktur med färgerna ställda mot
varandra i ljusa rena plan nådde han
en förening av plastisk klarhet och
koloristisk skönhet och suggererade
samtidigt ett levande
verklighetsintryck av volym, rymd och ljus. Själv
tycktes lian aldrig bli nöjd, han ville
inte släppa en sak ifrån sig, fastän
lian i Danmark ägde ett välgrundat
renommé och erhöll många anbud.
Han betraktade sina målningar som
förstudier till det verk, som ännu
återstod att utföra. Under de tre sista
åren av sitt liv målade han några
ljusmättade, koloristiskt raffinerade
landskap från Bornholm och
Christiansö och 1920—21 ett antal
skisser till religiösa kompositioner, bl.
a. "Kristus och Magdalena",
Göteborgs konstmus., "Jesus uppväcker
Lazarus", Fören. för nutida konst,
Stockholm, "Kristus uppväcker Jairi
dotter" ooh "Knektarna kasta
tärning om Jesu klädnad". Redan
under akademitiden hade lian sysslat
med dessa ämnen, och de hade dykt
upp då och då under årens lopp.
Även i sitt fragmentariska skick ge
dessa monumentalt sedda och
innerligt kända bilder ur den heliga
historien en tydlig anvisning om
räckvidden av I :s i många avseenden
märkliga konstnärsindividualitet. Som
människa tillhörde han de
tillbakadragna och tystlåtna. Med den
utomordentliga sensibiliteten i hans väsen
förenades en självkritik, som med
åren växte allt starkare och tvingade
honom in i en självtagen isolering.
Efter misslyckandet med "Höder och
Loke", som han ställde ut i
Konstakad. i Stockholm 1904 i förhoppning
att erhålla ett resestipendium,
dröjde det till 1908, innan lian ställde ut
på nytt och då i Köpenhamn. Han
deltog även i ett par utställningar där
de bägge följ. ären, men när Den frie
Udstilling 1914 liksom senare
Nasjo-nalgalleriet i Kristiania och
Lilje-valehs konsthall i Stockholm erbjödo
honom att hålla en retrospektiv
utställning, avböjde lian. Inte förrän på
minnesutställningen i Liljevalchs 1922
fick den sv. konstvärlden veta, vilken
betydande konstnärspersonlighet den
hade mistat. I. var en "målare för må-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
