Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jansson, Carl Peter - Jansson, Erik - Jansson, Eugène
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jansson
42
Jansson
av styr. för Värmlands läns
folkhögskola i Molkom 1918—38 och av
direktionen för länslasarettet i
Filipstad 1922—38. Invald i riksdagen
1899 tillhörde J. dess Andra K. 1900
—14 och 1918—32 som repr. för
Liberala samlingspartiet och efter dess
upplösning 1923 som repr. för
Frisinnade folkpartiet. Tack vare sin klara
uppfattning, sitt måttfulla omdöme
och personliga intresse för
grundlagsfrågor kunde J. göra en uppskattad
insats i utskottsarbetet, bl. a. som led.
av lagutskottet 1903—14,
konstitutionsutskottet 1918—24 och 1929—32
samt första lagutskottet 1925—28.
Åren 1919—23 var han led. av
jord-kommissonen. —• Genom sin sansade
framstegsvänlighet, religiösa livssyn
och sin med åren alltmer utpräglade
vilja till samarbete över partierna
räknas J. som en av pionjärerna för
Folkpartiets idéer. — Gift 1881 med
Maria Nilsson. G. W.
Jansson, Erik, sektstiftare, f. 19
dec. 1S08 i Biskopskulla skn, Uppsala
län, † 13 maj 1S50 i Bishop Hill i
Illinois, Förenta staterna. Föräldrar:
bonden Jan Mattsson och Sara
Eriksdotter. —- Efter en lång tid av religiösa
grubblerier genomgick J. sommaren
1830 en omvändelsekris och började
därefter predika för sin omgivning.
Fyra år senare gifte han sig med en
tjänstepiga i sina föräldrars hus och
ägnade sig en tid med framgång åt
jordbruk. Efter sex år började J.
emellertid åter predika, stödd av sin
själasörjare, v. komministern J. J.
Bisberg. J. var fylld av ett varmt
omvändelsenit men förenade därmed en
utpräglad tendens till självförhävelse
och religiös egocentricitet, ett drag,
som med åren tilltog. Han betraktade
sig snart som Guds sändebud för den
rena lärans återställande och kom i
en utpräglad motsatsställning till
såväl kyrkans lära som till det gängse
"läseriet" i Sverige. Han förfäktade
med allt större eftertryck, att
människan genom tron på Kristus frigöres
ej blott från syndens skuld utan
jämväl från synden själv och uppnår
kristen fullkomlighet. De troende borde
enbart läsa Bibeln; de gängse
andaktsböckerna av Luther och Arndt
stämplades som "avgudar", fulla av
villfarelse. J. predikade flitigt, främst i
Hälsingland, dit han företog flera
missionsresor och där han 1844 bosatte sig
i Forsa skn. Han hade en stor
dialektisk förmåga och ett utmärkt minne.
En egendomlig, nästan hypnotisk
kraft i hans blick fängslade åhörarna,
som flockades kring honom.
Opposition mot sin förkunnelse bemötte han
med förbittrade kraftord. Våren 1844
började hans anhängare bilda en
särskild sekt, Erik-Jansismen, som utom
i Hälsingland vann utbredning i
Dalarna, särskilt Mora och Malung, och
hade enstaka anhängare i
angränsande landskap. När J. vid ett par
tillfällen — i Alfta 11 juni 1844 och i
Söderala 28 okt. s. å. — lät sina
anhängare offentligt bränna Luthers och
Arndts m. fi. skrifter, väckte detta
pinsam uppmärksamhet över hela
landet, och myndigheterna började
ingripa mot rörelsen. J. häktades tre
gånger, varvid vid två tillfällen
tu-multuariska sammandrabbningar
uppstodo mellan J:s anhängare och
kronobetjäningen. Upprepade gånger blev
J. förhörd och sinnesundersökt. Då
han åter 11 okt. 1845 häktats av
myndigheterna, befriades han med våld
av sina anhängare 21 nov. s. å. och
begav sig efter en tids kringflackande
i Dalarna och Hälsingland till Norge.
Den utbredda motviljan mot J:s sekt
bidrog väsentligt till att fördröja
konventikelplakatets upphävande. För
den förföljda sekten framstod
Amerika som det förlovade landet, och
lockad av detta lands religiösa frihet
och stora möjligheter beslöt J. att
överföra sin församling dit. Omkr.
1 500 troende, främst ungdomar, sålde
sin egendom och foro 1846—50 i flera
omgångar och under svåra
umbäranden över Atlanten samt grundade i
Illinois en kommunistisk-teokratisk
jordbrukskoloni, som efter profetens
födelseort erhöll namnet Bishop Hill
och så småningom uppnådde ett visst
välstånd. J. styrde kolonin enväldigt
och ansåg sig till sist som den
återvände frälsaren. Då hans hustru dog
i koleran 1849, ingick han omedelbart
"på andens inrådan" nytt äktenskap.
År 1850 mördades han av en f. d.
medlem av kolonin. — J. har författat
en katekes och en psalmbok samt
några traktater. Hans författarskap
har en ytterst otymplig prägel men
bäres upp av hans överspända
självkänsla och tro på andens omedelbara
ingivelser. Efter J: 9 död styrdes Bishop
Hill av sju förtroendemän, men den
gemensamma förvaltningen upplöstes
redan 1861 på grund av inre
splittring. Det var "Erik-Jansarna", som
gåvo den första impulsen till den
mäktiga sv. bosättningen i Förenta
staternas "nordväst". — Gift 1) 1834
med Mario, Kristina Larsdotter, †
1849; 2) 1849 med Sophia Pollock. —
En son till J. var publicisten och
minnestecknaren Erie Johnson, vars
biografi återfinnes på s. 97. — Litt.: E.
Herlenius, "Erik Jansismens
historia" (1900); Ernst Newman,
"Gemenskaps- och frihetssträvanden i sv.
fromhetsliv 1809—1885" (1939). O. H.
Jansson, Eugène Fredrik,
målare, f. 18 mars 1862 i Stockholm, † 15
juni 1915 därstädes. Föräldrar: post-
vaktmästaren Fredrik Ferdinand J.
och Eugenia Augusta Amalia
Hedman. — J. började sina
konststudier vid Tekn. skolan (Slöjdskolan)
1878 och var samtidigt elev till E.
Perséus. År 1881 skrevs han in vid
Konstakad. men stannade där endast
något år. Med undantag för ett par
flyktiga utlandsresor, bl. a. till
Tyskland och Italien, och enstaka besök i
landsorten, förblev han stockholmare i
hela sitt liv, från 1891 inbiten söderbo.
Efter akademiåret var han först
biträde åt Perséus och arbetade på egen
hand med stilleben och små landskap i
en torr, akademisk stil. Omkr. 1S85
kom han i förbindelse med de
hemvändande parissvenskarna och anslöt sig
till opponenterna och Konstnärsförb.
R. Bergh®, K. Nordströms och Edvard
Munchs konst skänkte honom nya
impulser. Han valde en tid pastellen
som uttrycksmedel för sin upplevelse
av de stockholmska
kvällsstämningarna men återgick till oljan kort efter
flyttningen till Söder 1891, som
markerar en ny fas i hans utveckling.
Han strävade nu mera medvetet efter
en lyrisk förtätning av motivet och
utvecklade i en alltmera syntetisk
bildform och en ny och rik färgstil ett
elegiskt och stillsamt melodiskt
stämningsmåleri för att vid slutet av
1890-talet vara framme vid det mera
hänsynslöst subjektiva och ofta starkt
patetiska "blåmåleri", som betecknar
det intensivaste skedet i hans
konstnärliga utveckling. Det var
stockholmsnatten över de vida fjärdarna
med gaslyktorna glimmande som
trolska dimljus, speglade i tusen reflexer,
som han skildrade i duk efter duk,
"Septemberkväll" (1898), "Nocturne"
(1900och 1901), "Mille reflets" (1903).
Eller också målade han natteffekten
över ödsliga stockholmsgator
medlykt-radernas girlander eller speglande
fönsterrader som rytmiskt motiv,
"Stockholmsgata i nattstämning" (1902),
"Hornsgatan" (s. å.),
’’Österlånggatan" (1904). Samtidigt med dessa
färgdikter över den moderna
storstaden gav han uttryck åt socialt patos
i bilder med förstadsmotiv:
"Proletärkasern" (1898), "Utkant" (1899). Med
"Demonstrationståg" (1896—1901)
införde han ett nytt motiv i sv. konst,
och i självporträttet "Jag" (1901) har
han framställt sig själv som den bistre
proletären med hotfullt sammanbiten
hållning. Bland hans fåtaliga porträtt
kunna också nämnas bilderna av E.
Thiel (1902) och T. Hedberg (1910).
— Omkr. 1904 skedde en plötslig
omsvängning i J:s konstnärliga strävan.
Lyrikern och landskapsmålaren hade
löpt linan ut och slog om till ett
sakligt figurmåleri med den nakna
manskroppen i gymnastiska ställningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
