Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan III - Johan Filipsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johan III
66
Johan Filipsson
uppfostra sin son Sigismund i katolsk
tro, för att denne skulle kunna vinna
den polska kronan. Efter konung
Stefan Bathorys död i dec. 1586 valdes
Sigismund 9 aug. följ. år till Polens
konung. För att säkerställa Sveriges
fulla nationella och religiösa
oberoende i en framtida union med Polen
utarbetade rådet på J:s uppdrag en rad
artiklar, som efter J:s död skulle
reglera förhållandet mellan de bägge
nationerna på likställdhetens grund
(Kalmare stadgar, beseglade 5 sept.
1587). Den slutliga polska valakten
tog dock föga hänsyn till de sv.
kraven, och J. vägrade i förstone att låta
Sigismund mottaga valet. Även sedan
denne begivit sig till Polen, fortsatte
misshälligheterna, och Sigismund
började snart umgås med planer att
avsäga sig den polska kronan, medan J.
å sin sida greps av oro och en
lidelsefull längtan att få återse sonen.
Vid ett sammanträffande 1589 i
Reval beslöto de båda monarkerna att
tillsammans återvända till Sverige
och kunde endast hindras därifrån
genom energiska föreställningar från
sv. riksrådet och krigsbefälet, som
fruktade komplikationer med Polen.
Rådsherrarna med den lärde Erik
Sparre i spetsen hade redan vid
förhandlingarna 1586 och 1587 ådragit
sig J:s och hertig Karls misstankar
för stämplingar mot Vasaätten och
arvkonungadömet. Den skymf, som
den lättretlige och självtillräcklige
konungen tyckte, att de tillfogat honom
1589, gjorde brytningen fullständig.
Sju rådsherrar miste sina ämbeten och
förläningar. Under tre år fortgick en
ömsesidig hetsig anklagelse- och
försvarsdebatt, varvid hertig Karl
underblåste konungens misstro och vrede
mot dessa rikets "oråd". Först på J:s
dödsbädd kom en försoning till stånd.
Under striden mot rådsoppositionen
fick J. ständerna att antaga en ny
arvförening 1590, som utsträckte
tronföljden inom Vasaätten till kvinnolinjen.
Avsikten var att stärka det kungliga
husets ställning gentemot högadeln.
Samtidigt antogs en bestämmelse om
regeringens anordning under
tronarvinges omyndighetstid, vilken var
ägnad att tillförsäkra hertig Karl en
ledande ställning i en
interimsrege-ring. — I humanistisk oeh teologisk
bildning var J. sina bröder överlägsen.
Liksom Erik XIV var han rik på
djärva politiska hugskott, som han
mestadels var ur stånd att
förverkliga. En inre osäkerhetskänsla hos
honom tog sig ofta uttryck i envishet
och demonstrativ självkänsla samt i
ett överdrivet pockande på respekt för
kungavärdigheten. Han hade en
mycket hetsig läggning och kunde tidtals
vara alldeles oregerlig i sina vredes-
utbrott. Vid sidan av de kyrkliga
intressena låg byggnadskonsten J.
närmast om hjärtat. Genom flitiga
studier av italienska och franska
arki-tekturförf:s arbeten förvärvade han
en aktningsvärd sakkunskap, varom
hans 470 ännu bevarade skrivelser i
byggnadsfrågor vittna (tr. i C.
Silfverstolpe, "Hist. bibi.", 1—2, 1875—76).
J. igångsatte en intensiv om också
föga rationell byggnadsverksamhet,
där hans personliga smak gjorde sig
starkt gällande. Förutom de redan
förut i riket verksamma arkitekterna,
främst Willem Boy, som företrädde en
flandrisk renässansstil, använde J.
flera nyinkallade, bl. a. fem medl. av
den från Milano stammande
arkitektfamiljen Pahr, som introducerade en
norditaliensk renässansstil, samt
nederländska och tyska byggmästare ss.
Arent de Roy ooh fläns Fleming.
Genom J: s och Boys försorg erhöll nu
Stockholms gamla slott den
renässanskaraktär det hade intill branden 1697.
Enligt deras plan fullbordades också
Svartsjö märkliga, nu försvunna slott,
försett med mängder av torn oeh en
cirkelrund gård med loggior i två
våningar. Vadstena slott med dess klara
symmetriska disposition är ett annat
karakteristiskt ex. på "Johan III:a
renässans". Radikala omvandlingar
verkställdes också av arkitekterna
Pahr av slotten i Kalmar, Borgholm,
Uppsala och Nyköping. Även till den
kyrkliga arkitekturkonsten sträckte
sig J:s intresse; bl. a. uppfördes
Jakobs kyrka i Stockholm (1588—93).
Efter Katarina Jagellonicas död 1583
äktade konungen 1585 den unga och
vackra Gunilla Bielke och blev
därmed ännu mer befryndad med
högadeln. I sitt, första äktenskap hade J.
sonen Sigismund (f. 1566, † 1632) och
döttrarna Isabella (f. 1564, † 1566)
och Anna (f. 1568, † 1625), i andra
äktenskapet endast en son, Johan (f.
1589, † 1618). J:s barn utom
äktenskapet omnämnas i artikeln
Gyllenhielm. — Av J. finnes utom det mot a.
64 återgivna a. k. Tyresöporträttet
ännu en paradbild, målad av J. B. van
Uther omkr. 1582 (Siena). I
Myntkabinettet förvaras samtida medaljer
med J:s bild. Den på a. 64 avbildade
gravskulpturen, fullbordad före 1628,
anses äga en idealiserad
porträttlikhet. — Litt.: Sammanfattande
skildringar av J:s regering finnas
av H. Almquist i "Svenska folkets
historia" (2, 1922), av E. Hildebrand i
"Sverigea historia till våra dagar" (5,
1923) och av Eirik Hornborg i
"Finlands hävder" (2, 1930), vilken senare
särskilt betonar J:s östpolitik. J:s
ingripande i Baltikum har senast
behandlats av S. Arnell i "Die
Auflös-ung des livländischen Ordensstaates"
(1937) och av A. Attman i "Den ryska
marknaden i 1500-talets baltiska
politik 1558—1595" (drsavh., 1944).
Förhållandet mellan J. och Erik XIV
skildras av I. Andersson i "Erik XIV"
(1935), mellan J. och hertig Karl av
O. Söderquist i "Johan III och hertig
Karl 1568—1575" (189S), senare
framfört till 1582 i Hist. tidskr. 1903
—04. J:s kyrkliga strävanden
behandlas av Hj. Holmquist i "Svenska
kyrkans historia" (3:2, 1933), av J. A.
Hammargren i "Om den liturgiska
striden under konung Johan III"
(1898) och av R. Ohlsson i "Abraham
Angermannus" (1946). Hans
förbindelser med det katolska Europa
analyseras av bl. a. K. Hildebrand i "Johan
III och Europas katolska makter 1568
—1580" (1898) och H. Biaudet i "Le
Saint-Siège et la Suède" (1—2: 1, 1907
—12). Relationerna mellan Sverige
och Polen skildras av F. ödberg i "Om
Anders Lorichs, k. Johan III:s
ständige legat i Polen, och hans tid (1569
■—84)" (1893) samt i arbeten av
Biaudet och K. I. Karttunen; för
Sigismunds slutliga val redogör H.
Almquist i "Den politiska krisen och
konungavalet i Polen år 1587" (1916).
Aristokratins ställning har behandlats
av F. ödberg i arbetet "Om
stämplingarna mot konung Johan III åren
1572—1575" (1897) oeh av A. G.
Ahlqvist i "Om aristokratiens
förhållande till konungamakten under Johan
den tredjes regering" (1—2, 1864—
66). Beträffande J:s konstintressen
hänvisas till A. Hahr, "Studier i
Johan III:s renässans" (1—2, 1907—
10). O.H.
Johan Filipsson till Aspenäs,
storman, † 20 aug. 1280. J. har antagits
vara son till Filip Laurensson, som
var gift med Knut Långes änka
Helena, eller till Knut Långes son Filip,
som avrättades 1251. Han skulle
sålunda genom släktförbindelser ha
tillhört oppositionspartiet mot Birger
jarl och hans släkt. Nyligen ha
emellertid skäl framförts för att J. varit
son till en eljest blott till namnet känd
Filip Birgersson och Cecilia
Knutsdotter. — J. nämnes första gången
1272 i ett av konung Valdemar
utfärdat gåvobrev. Senare skall han ha
blivit oenig med konungen och en tid
hållits fängslad. Han fick därefter en
fristad i Norge, vars konung, Magnus
Lagaböter, förgäves sökte medla,
anslöt sig till Magnus Ladulås’ uppror
mot Valdemar och deltog som den
förres ombud på fredsmötet vid Göta älv
1276. Två år därefter stod han
emellertid jämte sin bror Birger och
systerson Johan Karlsson som ledare för
det s. k. Folkungaupproret mot
Magnus Ladulås. I det brydsamma läget
lyckades Magnus Ladulås genom ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
