Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Matthiæ Gothus - Johannes Nicodemi Ahus, ämbetsman, se Lillieström (s. 596) - Johannes Nicolai Ofeegh - Johannes Olai - Johannes Petri - Johannes Westfal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Nicodemi Åhus
72
Johannes Westfal
sten 1625 fick han i uppdrag att
organisera en särskild adelns högskola
i Stockholm, Collegium illustre, där
han verkade som ledare och prof. till
1629. Hans studieplan för kollegiet,
"Ratio Studiorum", gav det bästa
tiden kunde prestera, kombinerat med
J:s egna originella bidrag. Han
lämnade stor plats på schemat åt den
humanistiska bildningen i
renässansens och Erasmus’ anda.
Undervisningen i kristendom skulle främst
tillvarataga det religiösa innehållet.
År 1629 utnämndes J. av Gustav II
Adolf till hovpredikant och
tjänstgjorde därefter i dennes
fältkonsistorium i Tyskland. Han utsågs 1632 av
konungen till Kristinas lärare och
fick 1635 titel av drottningens
"præ-ceptor och äldste hovpredikant". För
henne skrev han pedagogiskt lysande
läroböcker och vann hennes varma
tillgivenhet. Han bidrog säkerligen
också på ett avgörande sätt till
utvecklingen av hennes livsåskådning.
Han erhöll av henne flera
inkomstbringande förläningar, promoverades
1640 till teol. dr samt utnämndes 1643
till biskop i Strängnäs. J. stod även
efter studietidens slut i kontakt med
toleransens och kyrkofredens
talesmän ute i Europa, bl. a. med
engelsmannen Johan Duræus och de
böhmiska brödernas repr. J. A. Comenius,
som 1642 besökte Sverige. Han
propagerade också i tal och skrift, bl. a.
i "Rami olivæ septentrionalis" ("Det
nordiska vinträdets grenar", 1656—
61), för en union mellan de
protestantiska kyrkorna. Dessa idéer möttes av
ett allt starkare motstånd från den
sv. kyrkans ortodoxa ledare. Striden
rörde särskilt frågan om
konkordie-formelns antagande som symbolisk
bok för sv. kyrkan, vilket J. lyckades
avvärja. Efter Karl X Gustavs död
— denne hade liksom Kristina hållit
J. om ryggen — belades J:s skrifter
med läsförbud, och han själv tvingades
av prästeståndet att 1664 begära
avsked som biskop. Oviljan från det högre
prästerskapets sida hade också en
annan grund. J. hade nämligen från
hörjan gillat statsmaktens då och
då uppdykande planer på ett
generalkonsistorium över kyrkan. Han
hade även gjort sig till talesman för
det lägre prästerskapets rätt
gentemot de alltför självrådiga
biskoparna. J., som är en märkesman även i
folkundervisningens historia, var en
drivande kraft vid tillkomsten av 1649
års reformerade skolordning. Han
skrev för sin tid märkliga läroböcker,
bl. a. "Libellus puerilis" (1626), ett
slags storkatekes, som icke blott var
en utmärkt lärobok i kristendom utan
också —■ genom parallelltexter —
meddelade undervisning i moderna språk.
— J. var en from man, som sökte
inta en medlande hållning i de
religiösa — och för övrigt även i de sociala
— striderna. Hans bildning och
insatser på undervisningens område,
hans europeiska orientering och
ekumeniska läggning ha gjort honom till
en förgrundsgestalt i-vår
stormaktstids andliga historia. — Gift 1) 1634
med Katarina Bohm, † 1656; 2) 1659
med Beata Lillieram. År 1645 erhöll
J. adelskap för sina barn under
namnet Oljeqvist. — Litt.: Hj.
Holmquist, "J. M." (1903); "Svenska
folkskolans historia" (1, 1940). E. B—n.
Johannes Nicodemi Åhus,
ämbetsman, se Lillieström (s. 596).
Johannes Nicolai Ofeegh (Hans
Nilsson), biskop, † 1 jan. 1574 i
Västerås. J:s fader var bergsman i
Noraskog, Örebro län, modern hette
troligen Anna. — J. är sannolikt
identisk med en Johannes Nicolai Suecus,
som 1539 inskrevs vid Wittenbergs
univ., men synes icke där lia avlagt
magisterex. Han var skolmästare i
Strängnäs åtminstone 1544—49, blev
1553 kyrkoherde i S:t Nicolai förs. i
Stockholm ocli fick 1557 uppdraget
att vara ordinarius, d. v. s. biskops
jämlike i huvudstaden. Vid Gustav
Vasas dödsbädd tjänstgjorde J. som
både läkare och själasörjare och
författade en berättelse över konungens
sista stunder (tryckt i Hist. handl.
20, 1904). Som Gustav I:s och
senare Erik XIV:s hovpredikant ägde
J. nära relationer till kungahuset,
och han hade i Strängnäs varit
lärare till Jöran Persson. Genom sitt
giftermål blev J. svåger till Eriks
lärare Dionysius Beurræus och
framträdde under Erik XIV:s regering
som en av de främsta förkämparna
för de kalvinistiska strömningarna i
Sverige. I de snart utbrutna
lärostriderna, som bl. a. gällde frågan om
utspädande eller ersättande av
nattvardsvinet med vatten eller annan
vätska (likvoriststriden), synes
konungen 1562 ha tvingats avsätta J.
för bristande renlärighet, men sedan
J. förmåtts återkalla sitt kätteri, blev
lian s. å. biskop i Västerås. Han deltog
följ. år i den riksdag, som dömde
hertig Johan, och var led. av konungens
nämnd. Den genom krigsutbrottet
1563 försvårade vinimporten
aktualiserade åter den likvoristiska striden.
J. tog öppet parti för den
kalvinistiska propagandan för "mjöd- och
vattenmässor", och skarpa
stridsskrifter växlades mellan honom och
ärkebiskopen Laurentius Petri. — Efter
Erik XIV:s fall avgav J. 1568
trohetsförsäkran till Johan III och
undertecknade hösten 1569 jämte
ärkebiskopen och biskopen i Strängnäs ett
aktstycke, vari de gåvo sitt samtycke till
konung Eriks avlivande. J. dog
innan de nya religiösa stridigheterna
började i mitten av 1570-talet. — Gift
före 26 maj 1549 med Ragnhild
Haraldsdotter. — Litt.: S. Kjöllerström,
"Striden kring kalvinismen i
Sverige under Erik XIV" (1935).
H. N., H. Wn.
Johannes Olai, biskop, f. i Pargas
skn, Åbo och Björneborgs län, Finland,
† 9 juni 1510 på Kustö slott s. om
Åbo. — J. blev 1486 magister vid
univ. i Paris och var följ. år
prokura-tor för den engelska nationen där, dit
de nordiska studenterna hörde.
Återkommen till Finland blev J. kanik,
senare ärkepresbyter vid Åbo
domkyrka och valdes 3 okt. 1506 till
biskop i Åbo stift. Sedan han genom en
resa till Rom erhållit påvens
stadfästelse av valet, invigdes han dec.
1507 i Uppsala. För att få
biskopsslottet Kustö i sina händer måste J.
betala en stor penningsumma till
besättningen. Han stödde med folk och
penningar kampen mot de danska
flottor, som vid denna tid härjade
Finlands kuster, men kunde ej hindra, att
den danske befälhavaren Otte Rud i
aug. 1509 överföll Åbo stad och
plundrade domkyrkan. O. H.
Johannes Petri, biskop, f. i
Västerås, † 1370, begravd i Åbo. Om hans
familj är intet känt. — J. studerade
vid univ. i Paris, vann där
magistergraden och var 1366 under en kort tid
univ:s rektor. År 1367 valdes J. till
biskop i Åbo. Som sådan hävdade han
med kraft kyrkans fri- och rättigheter
utan hänsyn till person och utverkade
av såväl påven som konung Albrekt
bekräftelse på alla friheter och
förmåner, som fordom tillerkänts Åbo
stifts kyrka. O. H.
Johannes Westfal, biskop, f. omkr.
1307 troligen i Åbo, † 1384 på Niity
gård i Lemo skn, Åbo och
Björneborgs län, Finland, enligt annan
uppgift i Novgorod, dit han begivit
sig som kung Albrekts sändebud. — J.
tillhörde en ansedd, från Tyskland
härstammande borgarsläkt. Under
1360-talet var han kanik i Åbo, och 1370
omnämnes han som domprost
därstädes. S. å. valdes J. till biskop i Åbo
efter Johannes Petri. Som nitisk
beva-kare av kyrkans rättigheter och
egendomar följde J. sin företrädare i
spåren. Han utverkade av påven
Gregorius XI trenne bullor, som avsågo att
åt den finska kyrkan trygga dess
behöriga egendom. J. råkade i en svår
tvist med ärkebiskopen Birger
Gre-gersson om gränsen mellan Uppsala
och Åbo stift, då bägge parter gjorde
anspråk på området mellan Torne och
Ule älvar. Trots J:s motstånd
lyckades ärkebiskopen 1377 utverka ett k.
brev, som lade den omtvistade land-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
