Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Josephson, Ernst - 4. Josephson, Carl David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Josephson
122
Josephson
ningar och över sextio målningar,
föi-delade framför allt på den
spiritis-tiska tiden 1888 och åren 1889—90.
J. undvek till en början
oljemåleriet, som var bundet vid minnen av
tidigare misslyckanden, och ägnade
sig åt tuschteckningen.
Bréhatteck-ningarna utfördes under spiritistisk
trance. J. identifierade sig som
medium med världskonstens mästare och
signerade exempelvis "Velazques,
Bré-liat genom E. J." Till stilen äro
dessa teckningar oftast
konturteckningar med känsligt löpande linje.
Senare omväxlar denna stil bl. a. med
ett omständligt prickmaner. De i
regel figurala motiven äro oftast
hämtade ur världslitteraturen (Bibeln,
Shakespeare, sagor och mytologi). I
målningarna (olja, tempera,
akvarell) blommar J:s färg åter friskt,
ibland ljus och ädelstensgnistrande
som i "Gåslisa" (prins Eugens
samling), "Diana’’ (Göteborgs mus.) eller
"Erik XIV och Karin Månsdotter",
ibland mörk och stämningsbärande
som i det visionära porträttet av
farbrodern Ludvig .T., regisserande "En
midsommarnattsdröm" (1893) eller
"Drömmen" (1897). — J. är det sv.
måleriets kanske rikast fasetterade
gestalt. I hans verk lever traditionen
upp till nytt liv, speglas samtidens
strömningar och förebådas den
kommande utvecklingen. J:s receptiva
anammande och omsmältande av
renässans- och barockkonsten under
ungdomsperioden gav en ny kraft åt
de historiserande riktningarna under
1870-talet men feltolkades av de
akademiska kretsarna som ett tecken på
osjälvständighet och av de unga som
ett tecken på reaktion. Brytningen
mellan naturalistisk form och
romantisk känsla gav åt hans mogna konst
en spänning, som då, föreföll
otidsenlig men som är ett geniets
föregripande av 1890-talets känslobetonade
symbolmåleri. Hans sjukdomskonst
slutligen, som inte kände några
konventionella band, är ett första tecken i
vår konst på de många
antinaturalis-tiska, subjektiva
1900-talsströmning-arna. lians ställning som inspirator
är fortfarande dominerande. Mest
märkbart har detta inflytande varit
för lS90-talsromantikerna, "1909 àrs
män" och naivisterna. Internationellt
set.t är J. fortfarande ett så gott som
okänt namn. Dock kan nämnas, att
Pablo Picasso under sin klassicistiska
period i början av 1920-talet ägde
kännedom om J:s sjukdomsteckningar.
—- I bedömningen av den samtida
franska konsten var J. icke mycket
före sin tid. Impressionismens
doktriner accepterade lian aldrig. Dock måste
målare som Courbet, Manet och
Re-noir ha betytt en hel del för honom. J.
utställde med växlande framgång på
Parissalongen. Han blev vid1 flera
tillfällen refuserad. I hemlandet rönte
hans konst först sent en rättvis
uppskattning. De två stora
opponentut-ställningarna 1885 gåvo honom icke
något erkännande. Då prins Eugen
1S93 erbjöd Nat. mus.
"Strömkarlen" som gåva, avslog mus.
erbjudandet, då det inte kunde acceptera
kravet, att målningen skulle införlivas
med den permanenta utställningen.
En första separatutställning hölls i
Stockholm 1893. Den hittills största
utställningen hölls på Konstakad.
1923. På opponentutställningen i Nat.
mus. 1945 intog J. hedersplatsen.
En utställning av J:s
sjukdomskonst var ordnad i Stockholm 1946.
— J. kom också att göra en märklig
insats som skald mied
diktsamlingarna "Svarta rosor" (1888) och "Gula
rosor" (1896, sammanförda i "Svarta
rosor och gula", 1901; omredigerade,
delvis utökade uppl. 1927 och 1945).
De bilda ett urval ur en ganska rikt
flödande produktion, som vid sidan
av tillfällighetspoesi rymmer utsökta
barndikter, präglade av inlevelse i
barnets föreställningsvärld,
1700-tals-pastischer, stämningsfulla romanser
och ballader,, färgglada natur- ocli
resebilder samt bekännelselyrik.
Märkligast äro jagdikterna, där J. gett
gripande uttryck åt sin inre
sönderslitenhet och sitt konstnärskaps tragik
("Svarta rosor", "Violoncell" m. fi.),
åt en brusten kärleksdröm
("Vindroppar") och åt sin längtan efter familj
och barn. J:s lyrik utmärkes av en
formgivning, som växlar mellan
innerlig viston och ett djärvt
expressionistiskt bildspråk; lians ångestvisioner
ha skakande kraft. Ett par dikter äro
beivsande för hans främsta målningar
(dikten "Näcken" 1872). — Ogift. —
Litt.: De första studierna över J:s
konst skrevos av två befryndade
konstnärsvänner: B. Bergh, "Målaren E.
Carl David Josephson.
J." (Ord och Bild 1893), G. Pauli, "E.
J. En studie" (1902). Grundläggande
är K. Wålilins minnesteckning i två
band "E. J." (1911—12) med fylligt
biografiskt material. En fin analys
ges i A. Brunius’ essä i "E. J. 24
målningar" (1916). G. Paulssons och R.
Hoppes "E. J:s teckningar 1888—
1906" (1918) markerar det första
erkännandet av J:s sjukdomskonst.
Josephsonforskningen under de senaste
decennierna liar främst företrätts av
Erik Blomberg och Ingrid
Jacobsson-Mesterton, vilka med subtil analys
sökt belysa det komplicerade
växelspelet mellan J:s personlighet och
konst (E. Blomberg, "E. J.", 1945,
uppsatser i Konstrevy 1928 och 1942
och Bonniers Litterära Magasin 1946;
I. Jacobsson-Mesterton, uppsatser i
Paletten 1942, Konstrevy 1943 och
Göteborgs högskolas skriftserie 1946).
En större monografi av Erik Blomberg
liksom en större avh. av
Jacobsson-Mesterton om J:s sjukdomskonst är
under utarbetande. En första större
sammanfattning av de senare årens
J.-forskning föreligger i P.-O. Zennström,
"E. J." (1946, med utförlig
bibliografi) . Uppsatser om J:s lvrik ha
skrivits av M. Feuk (Nord. tidskr. 1915)
och av E. Blomberg ("Svarta rosor ocli
gula", 1945). R. S., H. L—r.
4. Josephson, Carl David,
obstet riker, gynekolog, f. 24 febr. 1858 i
Stockholm, † 10 maj 1939 därstädes.
Föräldrar: musikhandlaren och
hotellägaren Edvard Ephraim J. och
Sara Eugenie Josephson. Brorson till
J. 1 ocli J. 2. — Efter mogenhetsex.
1874 blev J. med. kand. 1880, med. lic.
1885 och disputerade 1887, allt i
Stockholm, samt blev med. dr i Lund
sistn. år. Efter div. förordnanden
främst i gynekologi och pediatrik
18S5—87 blev han 1S91 docent i
ob-stetrik och gynekologi vid Karol.
inst. och var tidtals tf. prof. i ämnet
där. Han var 1897—1909 förordnad
som förlossningsläkare för
obemedlade i Stockholm samt hade därjämte
en omfattande enskild praktik. År
1909 kallades han till professuren i
obstetrik och gynekologi i Uppsala
samt var därjämte 1916—23
Akademiska sjukhusets verkst, dir. Han
gjorde talrika utländska studieresor
och var bl. a. hedersled, i danska och
tyska gynekologsällskapen. Han
utgav läroböckerna
"Förlossningsopera-t ionerna, framställda för
praktiserande läkare ocli studerande" (1898; 2:a
uppl. 1918) och "Lärobok i
gynekologi" (1901—02; 2:a uppl. 1922), ett
stort antal uppsatser i facktidskr.
samt de populärmedicinska arbetena
"Hälsosamma lärdomar för mogna
kvinnor" (1924), "Hälsosamma
lärdomar för kvinnlig ungdom" (1925),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
