Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Kallstenius, Gottfrid - 6. Kallstenius, Edvin - Kalm, Pehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kallstenius
162
Kalm
G. Gottfrid Kallstenius.
K. 2 och K. 4. — Efter mogenhetsex.
i Örebro 1891 blev K. fil. kand. 1895
samt fil. lic. och fil. dr 1902 i
Uppsala, där han sedan var docent i
nordiska språk till 1907. Ären 1907
—09 var han lektor i modersmålet
och tyska vid Högre allm. läroverket
i Nyköping och 1919—38 (tillträdde
1925) lektor i samma ämnen vid
Högre allm. läroverket i Uppsala. Han
var 1909—17 rektor vid Högre allm.
läroverket i Härnösand och 1917—25
vid Högre allm. läroverket i
Västerås. År 1939 erhöll han prof:s namn.
Han utgav "Värmländska
bärgslags-målets ljudlära" (1902, drsavh.) och
"Värmländska bärgslagsmålets
formlära" (1907) samt skrev uppsatser,
bl. a. rörande metriska frågor, ocli
recensioner i Språk och Stil m. fi.
facktidskr. — Allmänt känd blev K.
genom sitt stora musikintresse ocli
sin betydande insats främst till
manskörsångens fromma. Sin musikaliska
utbildning erhöll han av I. E.
Hedenblad 1893—94. Ären 1902—07 var
han ledare för Uppsala studentkårs
allm. sångfören. ("Allmänna sången")
och 1903—19 för Värmlands
sångar-förb. År 1904 stiftade han Upsala
sångarförb., vars dirigent han var
1904—07 och 1926—30, och 1908
grundade han Södermanlands
sångarförb. Som musikskriftställare
framträdde K. med bl. a. "Blad ur
Uppsalasångens historia" (1913),
"Musiken vid allmänna läroverket i
Västerås före 1850" (i Camenæ
Arosien-ses, 1923) och "Uppsalasången 1913
—1930" (1930). I Sångartidn.
publicerade han 1941—42 en serie
"Personliga sångarminnen", och postumt
har i Vår sång 1943 offentliggjorts
"Svensk sång i blandad kör fore år
1900". —- K. var även verksam som
musikkritiker, bl. a. en följd av år
i Upsala Nya Tidn. I sina
tonsättningar, manskvartetter och tillfällig-
hetskantater, anknyter K. till
nationell romantisk tradition. — Gift 1904
med Hildegard Maria Elisabet
örtenholm. G. M.
6. Kallstenius, Edvin,
tonsättare, f. 29 aug. 1881 i Filipstad.
Föräldrar: bankkamreren Carl Johan K.
och Elisabeth Soltau från Tyskland.
Kusin till K. 2, K. 4 och K. 5. —
Efter mogenhetsex. i Hälsingborg
1898 och naturvetenskapliga studier
vid Lunds univ. 1898—1904 bedrev
K. musikstudier vid Leipzigs
konservatorium 1904—07. Han bodde sedan
omväxlande i Lund och i Leipzig till
1915, varefter han varit bosatt i
stockholmstrakten. Han skrev
musikrecensioner i bl. a. Lunds Dagblad
och Folkets Tidn. i Lund omkr. 1908
—10 och recenserade den sv.
radiomusiken i Sv. Dagbladet 1927—28.
Han har versöversatt en stor mängd
sångtexter till operor, Bachkantater
och andra körverk samt till kör- och
solosånger. Åren 1928—46 var han
musikbibliotekarie i ab. Radiotjänst.
Sedan 1933 är han styr.-led. i Fören.
Sv. tonsättare och i Sv. tonsättares
internationella musikbyrå (Stim).
År 1943 blev han led. av Mus. akad.
—- Bland K:s kompositioner märkas
bl. a. den friska och harmoniskt
intressanta violinsonaten i e-moll, op.
7 (1908), den inåtvända, för sin tid
djärva stråkkvartetten nr 3 i c-moll,
op. 8 (1914), pianokonserten op. 12
(1922), "Dalarapsodi" op. 18 för
orkester (1931), som jämte en del
scenmusik torde ha vunnit bäst gehör hos
publiken, Symfoni nr 2 i f-moll op.
20 (1935), ett personligt, starkt verk,
och "Romantico", lyrisk uvertyr op.
24 (1938). — K. kan anses som en
pionjär för modern musik i Sverige
och rönte till en början ringa
förståelse. Som tonsättare är han en typ
för sig i sv. tonkonst med en
osentimental och egenartad stil utan
egentliga förebilder. Hans moderna
tonspråk ger en syntes av ackordiskt
och lineärt skrivsätt och utmärker
sig, särskilt i orkesterverken, för en
viss kärvhet i motivbildning och
klang. Under senare år har hans stil
mjukats upp något. — Gift 1907 med
Thoma Charlotte Brandt från
Tyskland. W. S.
Kalm, Pehr, naturforskare,
ekonomisk skriftställare, f. i mars 1716 i
Ångermanland, † 16 nov. 1779 i Åbo.
Föräldrar: kapellanen i Korsnäs
kapell i Närpes skn, Österbotten,
Gabriel K. och Catharina Ross. — K. blev
1735 student i Åbo, där hans intresse
fångades av naturvetenskaperna.
Tack vare sin välvillige gynnare,
hovrättsrådet, sedermera v. presidenten
friherre Sten Carl Bielke, fick han
tillfälle att företa studieresor, främst
Edvin Kallstenius.
i botaniskt syfte, först i Finland
(1740), sedan till Uppland och
Västmanland (1741). Vintern 1740
in-skrevs han vid Uppsala univ., där
han snart räknades bland Linnés
främsta och mest hängivna lärjungar.
Denne skickade honom 1742 ut på en
resa till Västergötland och Bohuslän,
omständligt och detaljerat skildrad i
"Pehr Kalms ... Wästgötha och
Ba-husländska Resa" (1746). År 1744
medföljde han Bielke på en resa till
Ryssland och Ukraina. De meriter,
som han förvärvade genom dessa
studieresor, medförde 1745 hans inval i
Vet. akad. och 1746 en docentur samt
1747 en professur i naturalhistoria
och ekonomi vid Åbo akad., ehuru K.
aldrig tog den filosofiska graden.
Från 1748 till början av 1751
genomreste K., utsänd av Linné, de n.-ö.
koloniområdena i Nordamerika.
Resultatet av resan framlades i en
omfattande men oavslutad skildring "En
resa til Norra Amerika" (1—3, 1753
—61; övers, till tyska, engelska,
holländska och delvis franska;
manuskriptet till en fjärde del förstördes
vid akad.-bibl:s i Åbo brand 1827; ny
utgåva av F. Elfving och G.
Schauman, 1—3, 1904—15, tilläggsbd 1929).
Den ger en detaljerad och noggrann
bild av natur, ekonomi ocli
kulturförhållanden, och särskilt ingående
beskriver K. de botaniska rön han
gjort. I enlighet med resans
huvudsyfte, som var att berika hemlandet
med ekonomiskt värdefulla växter,
medförde han hem en stor mängd frön
och trädplantor. Linné var mycket
nöjd med resans resultat och
uttalade sig alltid erkännsamt om sin
lärjunge; han uppkallade ett växtsläkte,
Kalmia, efter K. Denne uppnådde dock
aldrig Linnés litterära
skildringsförmåga, utan det var helt och hållet
ämnet och iakttagelsernas riktighet,
som förskaffade honom samtidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
