Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Ormsson - Karl Sunesson - Karl Sverkersson - Karl Ulvsson - Karl Ulvsson - Karl Ulvsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Knutsson
191
Karl Ormsson
frän det högre sv. prästerskapets
sida, som förebådade den folkligare
engelbrektska frihetsrörelsen. I
denna senare har han möjligen deltagit
men synes inte däri ha spelat någon
mera framträdande militär roll. Han
deltog emellertid i tidens
kombinerade råds- och riksmöten. Till rikets
under åren efter Engelbrekts död
fungerande styresman, Karl
Knuts-son, trädde han i nära
släktskapsförhållande, då denne 5 okt. 1438
ingick äktenskap med Iv:s dotter
Katarina. Av den sv.
separatistregering-en, ledd av riksföreståndaren Karl
Knutsson, användes han i åtskilliga
uppdrag. Han var även med bland
utfärdarna av det sannolikt av
biskop Tomas författade manifest, som
utsändes på våren 1439 och riktade
sig mot kung Eriks då hotande
invasionsplaner. K., som dittills inte
framträtt i rikspolitiken på något
mera iögonfallande sätt, återfinnes i
början av 1441 som hövitsman på
Västerås slott. Under konung
Kristofers tid innehade han åtminstone
under någon tid befälet på
Västergötlands viktigaste fäste, Axvall. ■—
Gift 1) med Märta Gregersdotter
(lejonörn); 2) med Cecilia Larsdotter.
— Litt,: Kj. Kumlien, "Karl
Knutssons politiska verksamhet" (1933).
Kj. K.
Karl Sunesson, jarl i
Västergötland under förra hälften av
1100-talet. K. synes under de
tronstridigheter, som föregingo Sverkers
erkännande som konung, ha varit en av de
ledande i Västergötland och är
möjligen identisk med den "konung Karl",
som nämnes som Götalands repr. vid
en gränsreglering med Norge 1135.
Två år senare deltog han i den norske
konungen Magnus den blindes försök
att återvinna Norge, erövrade
Bohuslän men blev slagen i Krokaskogen
därstädes av konung Inge Krokryggs
män. — Gift med Brigida, dotter till
norske konungen Harald Gille. —
Litt.: Nat. Beckman, "Äldre
Västgötalagen" (1924); S. Tunberg,
"Götarnas rike" (1940). H. Wn.
Karl Sverkersson, konung, † 12
april 1167. Föräldrar: konung
Sverker d. ä. och drottning Ulvhild. Om
IC:s ätt se Sverkerska ätten. — K.
uppges ha varit invecklad i de
tronstrider, som följde efter Erik den
heliges död. Därvid besegrade han
dennes baneman, den danske prinsen
Magnus Henriksson, som sannolikt
stupade i ett slag vid Örebro 1161,
och blev sedan allmänt erkänd som
konung. Om K:s regering veta vi
föga. Den märkligaste händelsen var
att påven Alexander III 1164 biföll
K:s, jarlen Ulvs och biskoparnas
anhållan om att ett svenskt ärke-
biskopssäte skulle upprättas i
Uppsala. Liksom sin fader utsände K.
ledungsflottan på härtåg i österled.
Den 12 april 1167 överfölls han på
sin borg Näs på Visingsö av
tronpretendenten Knut Eriksson och
dödades. Han begravdes sedan i Alvastra.
K. är den förste sv. konung, vars
sigill är känt och bevarat, — Gift omkr.
1163 med Kristina av den skånska
Hvide-ätten. A. S—k.
Karl Ulvsson, riddare, † 20 juli
1260. Son till Ulv jarl (Ulv Fasi). Om
K:s ätt se Folkungaätten. — Enligt en
säkerligen oriktig traditionsuppgift i
Erikskrönikan skulle K. ha
sympatiserat med de upprorsmän, som
Birger jarl lät avrätta 1251. I själva
verket var K. vid denna tid i rikets
tjänst och bevistade jarlens dotter
Rikissas förmälning i Oslo med den
norske tronföljaren, Håkon den unge.
"Junker Karl", som bl. a. ägde
Tullgarn och gjorde donationer till Sko
kloster, inträdde i Tyska orden och
föll i striden mot litauerna vid
Durben. — Litt.: A. M. Strinnholm, "Sv.
folkets historia" (4, 1852, s. 412 ff.);
S. Bolin, "Folkungarna" (Scandia
1935). S.Kft.
Karl Ulvsson till Tofta, marsk, f.
troligen på 1320-talet, † i nov. 1407,
begravd i Vadstena kloster. K. var
son till riddaren och lagmannen i
Tiohärad, Småland, Ulv Abjömsson
av en ätt, vars vapen var en röd sparre
i guldfält. Om K:s ätt se Sparre.
— K. bedrev långvariga, enligt
uppgift särskilt juridiska, studier vid
Paris och möjligen även andra univ.
I det sv. urkundsrnaterialet
framträder han från 1349; hans egentliga
sätesgård var tidigast Tofta i Adelsö
skn i Uppland, senare Ekholmen i
Veckholms skn, också i Uppland. År
1354 var han häradshövding i Trögd
och 1356 riddare. Vid tronföljaren
Eriks resning s. å. stod han i främsta
ledet bland dennes anhängare,
sannolikt driven icke minst av personlig
fiendeskap mot konung Magnus’
gunstling Bengt Algotsson, som varit gift
eller trolovad med hans halvsyster
Ingeborg men förskjutit henne;
enligt en sen traditionsuppgift skall
han även ha deltagit i dråpet på
denne 1360. År 1358 var han medl.
av riksrådet, och efter Eriks död
följ. år skall han av dennes män ha
valts till riksföreståndare, innan
Magnus åter erkändes som konung
över hela riket. Lagman i Uppland
senast 1360 fick han (sannolikt 1361)
Dåvö i Munktorps skn i
Västmanland som län. Under den
utrikespolitiska krisen 1361—62 slöt han sig till
Magnus motståndare, och han uppges
ha tillhört de vintern 1362—63
lands-förvisade herrarna. Återkommen till
Sverige med Albrekt av Mecklenburg
kom han att spela en viktig politisk
roll, blev riksmarsk och var en tid
fogde i Stockholm samt deltog såväl
i 1364 års fälttåg som i slaget vid
Gata 1365, där han torde ha anfört
Albrekts här. I samband med
uppgörelsen mellan partierna 1371
nedlade han marskämbetet men intog
även i fortsättningen en
framträdande plats inom den ledande
stormanna-gruppen i nära samverkan med dess
främste man Bo Jonsson. Han insattes
bland dennes testamentsexekutörer
och åtog sig, troligen redan före Bo
Jonssons död, befälet på hans
pantslott Viborg. Under Margaretas
regering behöll han sin framskjutna
ställning, innehade länge Viborg och en
tid därjämte Köpings hus, som han
avträdde 1403. Han deltog i
Nyköpingsmötet 1396 och Kalmarmötet
1397 och ledde räfsteting i
Södermanland sistn. år. Mot andliga stiftelser,
främst Uppsala domkyrka och
Vadstena kloster, utvecklade han en
lysande frikositighet. I klostrets
minnesbok prisas han som en ädling av hög
börd och stort anseende, dygd och
lärdom; ett liknande eftermäle ges
honom i ett av hans dotterson, konung
Karl Knutsson, inspirerat ställe i
rimkrönikan. — Gift tre eller fyra gånger,
andra gången med den heliga Birgittas
brorsdotter, Helena Israelsdotter. ■—
Litt.: S. Engström, "Bo Jonsson" (1,
1935). S. E—m.
Karl Ulvsson till Ulvåsa, riksråd,
f. i början av 1320-talet, † i mars
1372 i Neapel. Föräldrar: lagmannen
Ulv Gudmarsson (lejon) och Birgitta
Birgersdotter (den heliga Birgitta).
■— K., som omedelbart synes ha
efterträtt sin fader († 1344) som lagman i
Närke, var riddare 1348 och blev som
herre till fädernegodset Ulvåsa i
Ekebyborna i Aska härad i Östergötland
även häradshövding i detta härad.
Senast från 1358 tillhörde han
riksrådet; från denna tid nämnes han
regelbundet med tillägget "av Ulvåsa", till
åtskillnad från sin namne Karl
Ulvsson till Tofta. I Vadstenatraditionen
framställd som glad och världsligt
praktälskande på samma gång som
svärmiskt from beredde han sin moder
åtskilliga bekymmer men var en
hängiven förkämpe för hennes
politiska strävanden. År 1361 sändes
han jämte riddaren Bengt Filipsson
(ulv) och två tyska herrar att
underhandla med de holsteinska grevarna,
senare även med hansestäderna, om
hjälp i kriget mot Danmark. Med
överskridande av sin instruktion
gjorde sändebuden i de med städerna
slutna avtalen långtgående
utfästelser, som konung Magnus vägrade att
uppfylla, vilket ledde till Magnus’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
