Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Kjellberg, Viktor - 4. Kjellberg, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjellberg
249
Kjellberg
borg, † 19 okt. 187S i Stockholm.
Föräldrar: grosshandlaren Aron K. och
Catharina Sophia Ström. Syssling
till K. 2. — K:s kommersiella bana
hade starka spekulationsmässiga
inslag, som icke sällan karakteriserade
tidig sv. liberalism. Efter
uppväxt-och läroår i Göteborg kom K. att
göra sina första insatser som
affärsman på ett område, som var särskilt
betecknande för brytningstiden
mellan protektionism och frihandel. De
sv. tillverkarna av raffinerat
rörsocker ansågos den gången hålla
otillbörligt höga priser under skydd av
gällande importförbud. Sockrets
övergång från lyx- till
vardagsförbrukning vid denna tidpunkt gjorde
prisstegringen särskilt kännbar. K.
riktade då, stödd på "svenska firmor",
ett grundskott mot det inhemska
raf-finadmonopolet genom anläggning av
ett "sukkerværk" i Fredrikshald,
avsett för import till Sverige. En med
norrmännen 1825 avtalad
mellanriks-lag medgav nämligen norska
producenter frihet från importförbudet mot
en förhållandevis låg tullsats. K:s
företag drev under ett flertal år en
storartad årstillverkning (upp till 680
ton), som dock snart nog
undergrävdes genom en förändring i råvaruläget.
Den sv. betsockerodlingen gjorde goda
framsteg, transiteringen förlorade sin
mening, och sockerfabriken nedlades.
— K:s nya hemvist blev från 1860
Stockholm, där han genom
finanskretsarna kring D. O. Francke, L. J. Hierta
och möjligen A. O. Wallenberg leddes
in på de då aktuella planerna för
Gällivaremalmens exploatering. K. torde
till en början ha bidragit att engagera
engelska kapitalister i företaget. Han
utverkade i sitt namn, efter starka
meningsbrytningar inom regering och
riksdag, 1860 koncession på en
kombinerad järnvägs- och
kanalanläggning Gällivare—Luleå med
tillhörande undantagsförmåner inom viss
angiven tidsfrist (5 år). K. överlämnade
sina rättigheter till ett för ändamålet
bildat engelskt bolag, The Gellivare
Comp. Lim. En uppgift att K. och
hans medintressenter till 1860
nedlagt 2,5 mill. sv. kr. på företaget
visar, i vilka för det dåtida Sverige
ovanliga dimensioner planerna rörde
sig. I en 1863 tryckt broschyr om
Gällivareverken, som torde ha
tillkommit under K:s ögon, söka
företagarna stimulera sv. opinion för
den "storartade och fördelaktiga
avkastning", som kunde väntas. Det är
i denna broschyr de tillämnade
nyheterna inom både
kommunikationsväsen, malmbrytning och
tackjärnstillverkning tekniskt och
siffermässigt belysas. Det lyckades icke
bolaget, trots dylik och annan lockelse
Carl Kjellberg. Målning (detalj) av Hilda
Lindgren 1875.
till investering, att inom utsatt tid
övervinna natur- och
kapitalsvårigheter. K:s företag gick i konkurs
1868. — K:s senare intressen
samlade sig helt kring trävarurörelsen,
som han redan inom
Gällivareanläggningen förstått att sätta i
lovande utveckling. Under firma
Kjellberg & co. inträdde han som delägare
i vissa sågverk inom mell. och s.
Norrland, bl. a. Ström och Graninge, samt
som försäljare av deras och andras
produkter. — K:s initiativ i
Norrbotten väckte av principiella skäl
motstånd hos dåtidens utpräglade
liberaler, bland dem Gripenstedt. De
undantagsförmåner K. betingade sig, bl. a.
tullättnader, voro nämligen ägnade
att försinka frihandelns fulla
genombrott. Men en senare sv. fackman, Th.
Nordström, har i raden av
norrbottniska banbrytare framhållit K. som
mellanlänk mellan S. G. Hermelin och
E. G. Broms. — Gift 1844 med
Augusta Wilhelmina Paulin. Cgn.
4. Kjellberg, Carl Ossian,
affärsman, industriman, f. 10 maj 1825 i
Göteborg, † 29 okt. 1891 därstädes.
Son till K. 2. — Fostrad för
köpmannayrket upptogs K., jämte en
äldre broder, Jonas Henrik Reinhold K.,
redan vid tjugutvå års ålder i faderns
affär, som då (1847) erhöll namnet
J. A. Kjellberg & söner. En
omgestaltning av husets rörelse, som redan
inletts fore faderns avgång från
ledningen, fullföljdes under sönerna, av
vilka K. blev husets chef.
Kolonialimport och skeppsbyggeri övergingo
allmänt efter seklets mitt från de
ledande handelshusen av äldre,
mångsidig typ till specialföretag av olika
slag, och K. synes i huvudsak ha
utsöndrat dessa affärsgrenar. J. A.
Kjellberg & söner blev främst en
exportaffär för trä och järn, och
firman torde i viss utsträckning själv
ha utskeppat dessa produkter, egna
och andras. Största andelen i
virkesexporten synes ha kommit från
firmans norrländska domän Kramfors,
där nya, tidsenliga sågar uppfördes.
Tack vare bl. a. högre teknik nära
tredubblades Kramfors plank- och
bräd-tillverkning mellan 1860 och 1900.
Mer opåräknat utvecklade sig K:s
befattning med bruksrörelsen. Fast
dennas finansiering då mer än förr skedde
genom bankerna, måste han under den
långa och svåra depressionen efter
högkonjunkturen i 1870-talets början
som förläggare överta den
huvudsakliga äganderätten till vissa genom
sitt läge eller av annat skäl mindre
bärkraftiga bruk i avskilda delar av
Värmland (Vägsjöfors, Hillringsberg,
Rämen—Liljendahl). I ett par fall
skedde detta för att hjälpa vänner
och släktingar. — Djupast
engagerades K. i Bofors—Gullspångs ab.,
bildat 1873, där K:s firma från början
var den största intressenten och
ganska snart förvärvade aktiemajoriteten.
Vid Bofors togs 1878 en första
martinugn i bruk, och revolutionerande
försök inleddes inom vapenindustrin,
framför allt kanontillverkningen, som
på allvar startade 1883. Försöken
gällde dels materialet (gjutstålet) för
kanonerna, dels konstruktionen,
bådadera då föremål för intensiv
konkurrens bland stormakterna. K:s förlag
tillsköt medlen till dessa
grundläggande experiment, som utdrogos över
ett tjugutal år. De blevo avgörande
icke blott för den sv.
vapenfabrikationens oberoende av utlandet utan
också för dess konkurrenskraft
utomlands. Den samtidiga tillbakagången
för Finspång, Bofors enda inhemska
rival i krigsmaterieltillverkningen,
är en mätare på de risker som togos.
Utgifterna för Bofors stego efterhand’
till flera mill. kr., och omedelbart
efter K:s död varslades om
betalningsinställelse för hans firma. En
cession av stärbhuset kunde ha haft
ogynnsam återverkan på Göteborgs
bela affärsliv. Det moratorium, som
då, tack vare tillskott från olika håll,,
kunde utverkas hos fordringsägarna,
vittnar icke minst om den personliga
tillit, firmans innehavare vunnit. Den
slutliga avvecklingen, som för
Bofors del främst ombesörjdes av en son
till den avlidne, Jonas K. (K. 7),
disponent vid bruket, gav, som K.
förutsagt, ett betydande överskott. — K.
tillhörde stadsfullmäktige i Göteborg
från institutionens tillkomst 1863 till
1883 och Andra K. 1S70—72. Han
innehade under många år ledarposter
i försäkringsbolaget Svea och
tänd-sticksbolaget Vulcan samt en mängd
andra enskilda och allmänna
uppdrag. K. torde höra till de socialt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
