Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Knorring, Oscar von - Knudsen, Kolbjörn - Knut Algotsson - Knut Alvsson (Tre Rosor), storman, se Tre Rosor - Knut Bosson, biskop, se Natt och Dag - Knut Eriksson - Knut Holmgersson Långe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knudsen
297
Knut Holmgersson Långe
Oscar von Knorring,
flitig skriftställare; han medarbetade
ofta i tidningspressen (sign. O. v. K.)
och utgav skrifter i militära ämnen
samt reseskildringar, bl. a. "Två
månader i Egypten" (1873), vilken
innehåller en omfattande beskrivning av
Suezkanalen och dess
tillkomsthistoria, och "Genom Lappland, Skåne
och Seeland. Reseskildringar" (1874).
Bland hans skrifter frän det militära
området märkes "Minnen från
fälttåget i Danmark 1849 af en svensk
frivillig" (1850). K. framträdde även
som kompositör av dans- och
marschmusik. — Gift 1S53 med Nanny
Kristina Hallberg. F. M., Å. HST.
Knudsen, Kolbjörn,
skådespelare, f. 13 okt, 1897 i Bergen, Norge.
Föräldrar: kvarningenjören Niels K.
ooh Elida Sirene Langeland. ■— Efter
några års praktik i kvarnbranschen
var K. 1919—21 elev vid
Lorensbergs-teatern i Göteborg, som han sedan
tillhörde till 1926. Han gästspelade
därefter ett år hos Eklunds på
Konserthusteatern i Stockholm och var
1927—32 engagerad vid Dramatiska
teatern. Åren 1932—35 var han
knuten till Lorensbergsteatern. Sedan
sistn. år tillhör lian Göteborgs
stadsteaters ensemble. År 1929 erhöll han
de Wahl-stipendiet, — K. har i sin
konst funnit utmärkta uttryck för en
neurotiskt anspänd människotyp i
roller som Rutger von Degerfelt i
Siwertz’ "Ett brott" (1933) och Harry
Van i Sherwoods "Mitt i Europa"
(1936). Ett mer dämpat spel och
knappare uttrycksmedel har han
använt i titelrollen i Tjechovs "Onkel
Vanja" (1944). En intressant uppgift
hade K. som Peer Gynt (1943); han
hade i dramats första del svårt att
framhäva rollens lyriska kvaliteter
på grund av en viss strävhet i diktion
och temperament, medan däremot den
åldrande Peer Gynt framställdes med
imponerande, monumental kraft. Till
K: a betydande roller höra vidare
Gregers Werle i Ibsens "Vildanden"
(1936), Samiotov i Batys
dramatisering av "Raskolnikov" (1936) och
Lennie i Steinbecks "Möss och
människor" (1939). Han har med
framgång uppburit stora roller även inom
historisk och klassisk repertoar, ss.
titelrollen i Strindbergs "Mäster
Olof" (1930) och Antonio i
Shake-speares "Köpmannen i Venedig"
(1936). —• K. har förmågan att på ett
trovärdigt sätt gestalta enkelt
skurna gestalter och illa medfarna
existenser, vilka han skickligt varierar;
en stor tillgång har han i sitt
kraftfulla yttre oeh sin märgfulla stämma.
— Gift 1924 med Asta Gunhild
Thorsell. Å. N.
Knut Algotsson, storman, bror till
den kände stormannen hertig Bengt
Algotsson (bd 1, s. 209). — K.
kämpade vid sin broders sida mot Magnus
Erikssons äldste son, hertig Erik, och
följde brodern i landsflykt 1357. Han
deltog senare i Håkan Magnussons
misslyckade expedition mot Albrekt av
Mecklenburg 1371. — K. var gift med
lagmannen Ulv Gudmarssons och den
heliga Birgittas dotter Margareta
Ulvsdotter, med vilken han hade tre
döttrar. Bland dessa märkes den första
abbedissan i Vadstena kloster,
Ingegerd Knutsdotter (s. 11). J. T.
Knut Alvsson (Tre Rosor),
storman, se Tre Rosor.
Knut Bosson, biskop, se Natt och
Dag.
Knut Eriksson, konung, † troligen
8 april 1196 på Eriksberg, Eriksbergs
skn, Älvsb. län. Föräldrar: konung
Erik den helige och drottning
Kristina. Om K:s ätt se Erikska ätten. -—■
K. uppges ha bekämpat faderns
baneman, den danske prinsen Magnus
Henriksson, men blivit slagen och
nödsakad att fly ur landet. Efter Karl
Sverkerssons tronbestigning har K.
sannolikt återvänt till Sverige. År
1167 överföll han Karl på Visingsö,
varvid denne dödades. Därpå följde en
mångårig tronfejd. där hans
motståndare voro Karls bröder Kol ocli
Buris-lev. Dessa omkommo i striden, men
ännu 1171 erkändes Guttorm, Karls
jarl, av påven som rikets styresman.
Först omkr. 1173 synes K. vunnit
allmänt erkännande som konung; från
denna tid daterar sig också hans långa
samarbete med jarlen Birger Brosa.
Till en början stod han i ett spänt
förhållande till kyrkan och påvestolen,
vars sympatier voro på den besegrade
Sverkerdynastins sida. Efter hand
inträdde en avspänning. K. gjorde bl. a.
donationer till klosterstiftelser och
har sannolikt verksamt ivrat för
kulten av fadern. Om K:s styrelse veta
Kolbjörn Knudsen,
vi blott föga. Uppgifter i
östgötalagen häntyda på att han tagit
initiativ till rättsliga reformer.. Han
återupptog den sedan länge nedlagda
myntpräglingen och avslöt med
Ly-becks herre, hertig Henrik Lejonet av
Sachsen, en nu förlorad
handelstraktat, som förmodligen ökade det tyska
handelsinflytandet i Sverige.
Därigenom lia efter allt att döma
impulser givits till ett sv. bergsbruk,
möjligen också till utvecklingen av ett
sv. stadsväsen. Även till Henrik II
av England lät han sända en
beskickning, sannolikt för att befordra
handeln med detta land. K:s förhållande
till det danska grannriket, som
skyddade den landsflyktige
tronpretendenten Sverker Karlsson, var föga
vänskapligt. Däremot stod K. i nära
förbindelse med den norske konungen
Sverre, som under sin kamp om
kronan åtnjöt hans stöd och som sedan
äktade hans syster Margareta. K.
understödde även med sin ledungsflotta
den missionsverksamhet, som på
1180-talet igångsattes bland Östbaltikums
hedniska folk. K. ligger begravd i
Varnhems kloster. — Gift med en
syster till Knut Ulvhildesson.
A. S—k.
Knut Holmgersson Långe,
konung, † troligen 1234, sannolikt
sonsons son till Erik den helige. Om K:s
ätt se Erikska ätten. — K. tillhörde
det råd, som efter den omyndige Erik
Erikssons konungaval utövade
riksstyrelsen. Inom rådet torde han ha stått i
motsatsförhållande till dess ledande
personlighet, biskop Bengt av Skara.
Efter dennes död beslöt han att med
stöd av ett upprorsparti
("folkungarna") bemäktiga sig kronan. Efter
"folkungarnas" seger vid Olstra i
Södermanland 1229 måste Erik
Eriksson fly ur riket, och Iv. erkändes nu
som konung. Därom vittna bl. a. hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
